Varför har vi så svårt med ”bäst”?

I dag är det dags för Augustgalan, dags att prisa ”de bästa nyutkomna böckerna, på svenska språket, i kategorierna barn- och ungdomsböcker, skönlitteratur och fackböcker”, som det står i statuterna, men så kommer det inte att bli, i alla fall inte i den skönlitterära klassen som jag nu för elfte året i rad har haft som årligt läsprojekt. Jag tror mig kunna garantera att det inte finns en enda litteraturintresserad svensk som utan svart tunga skulle kunna påstå att de sex böcker som nominerades 18 oktober är de sex bästa i årets utgivning. Det är helt enkelt inte sant, det är en lögn, och jag tycker det är intressant att fundera över varför man ljuger och vad lögnerna har för konsekvenser. Hävdar inte att Kapprakts nomineringar dagen innan, 17 oktober, skulle vara någon absolut sanning, men den är i alla fall närmare statuternas centrala ord ”bästa”. Glädjande är i alla fall att det i år finns en solklar vinnare. Tråkigt bara att den boken inte ens är nominerad.

Det finns en enkel teori. Bakom Augustpriset står Svenska Förläggareföreningen och bokförlagen har ett naturligt intresse av att sälja böcker. Att bli nominerade till, och att få, Augustpriset ökar försäljningen. Därför är det smart att nominera och prisa böcker som annars säljer dåligt. Så skulle det kunna vara men riktigt så konspirationsteoretiskt lagd är jag inte, jag tror inte det är förklaringen till att man bryter mot sina egna regler och inte lyfter fram de bästa nya böckerna.

Länge låg det något verkligt fint i att vara bäst. Den som var bäst var stolt över det och vi andra applåderade och hade kanske den som var bäst som föredöme. Den tiden är slut, bäst har ersatts av falsk rättvisa. Länge var idrotten den sista sektorn där bäst var fullständigt accepterat; den som står överst på pallen är tveklöst bäst och hyllas för det. Men även där är det på väg bort; gud nåde den som inom ungdomsidrotten påstår att någon är bäst, det är mycket mer rättvist att säga att alla är bra på sitt sätt, vilket lär ungdomarna att vuxenvärlden ljuger.

Länge hade universiteten tydliga rankningar över de bästa inom olika utbildningar vilket naturligtvis är borta sedan länge, det är inte rättvist. Hoppar in som universitetslektor ibland och har några gånger tagit mig för att tydligt lyfta fram de bästa studenterna på någon kurs. Jag tycker det är motiverat av flera skäl, inte bara för att belöna dem som verkligen gjort ett riktigt bra jobb utan också för att informera studenterna om vilka av studiekompisarna det är klokt att fråga om hjälp när ekonomin bara ger den kursansvarige ett fåtal timmar i veckan med studenterna. Att lyfta fram de bästa är uppenbart utmanande; inte hos studenterna men kollegerna rasar: det är inte rättvist, så får man inte göra.

Att bäst har blivit fult är bara en del av den språkliga nyordlighet a la Huxley som vi lever i, men det är en rimlig förklaring till årets officiella Augustnomineringar. Kapprakts lista blir i detta sammanhang problematisk på lite olika sätt. Både Kerstin Ekman och Sara Stridsberg har haft stolar i Svenska Akademien, alltså på toppen av den svenska litterära gräddhyllan, och nog har de fått tillräcklig uppmärksamhet, det är väl mer rättvist att låta andra synas? Ann-Helén Laestadius har redan fått priset i en annan klass och det kan väl inte vara rättvist att någon ska få priset i flera klasser när det finns så många som inte fått priset alls? Johanna Hedman är visserligen bara debutant, men hennes bok såldes redan innan den svenska utgivningen till ett antal andra länder och det är väl inte rättvist mot andra författare som slitit i många år utan att lyckas sälja en enda bok utomlands?

För John Ajvide Lindqvist och Niklas Natt och Dag finns en annan problematik. Skönlitteraturen är bred och behandlar en mängd olika företeelser. Stora delar har en kompletterande beteckning utöver just ”skönlitteratur” och kallas ibland förklenande för ”genrelitteratur” vilket ofta kan vara ett elände. Precis alla böcker kan, om man så vill, genrebetecknas; ges en etikett som information till läsare om vad just den här boken behandlar. Men för många ”finlitterära” skribenter är ”genrelitteratur” något fult. Läste senaste i morse Niklas Wahlöfs text i DN om David Lagercrantz nya bok Obscuritas som är ett belysande exempel (har inte läst själva boken och har därför ingen åsikt om den). Det här är och förblir ren idioti; inom alla delar av skönlitteraturen finns allt från usla texter till stor litteratur. Men både Lindqvist och Natt och Dag ges ibland sådana genrebeteckningar vilket gör det svårt för dem att komma med bland de officiella nomineringarna.

Konsekvenserna av den här hanteringen är naturligtvis att prisets värde urholkas. Det är också en sorts förakt mot de nominerade som naturligtvis själva inser att även om de skrivit något bra (och det har de) så tillhör de inte de bästa i årets svenska skönlitterär utgivning.

Efter att ha läst samtliga nominerade står jag kvar vid Kapprakts lista, de böckerna är helt enkelt bättre. Nu är de också rangordnade. Titlarna länkar till Kapprakts texter.

Sara Stridsberg. Foto: Irmelie Krekin

1 Sara Stridsberg Hunter i Huskvarna

Sara Stridsberg har blivit nominerad fyra gånger: för romanerna Darling river 2010 och Beckomberga. Ode till min familj 2014 samt för Medealand och andra pjäser 2012. Dessutom i klassen Barn- och ungdomslitteratur för Dyksommar. Det finns ett antal stora aktiva svenska författare som aldrig fått Augustpriset och bland dem lyser Sara Stridsberg mest tydligt för mig (möjligen tillsammans med Eva-Marie Liffner). Hunter i Huskvarna är årets bästa svenska skönlitterära bok och en självklar vinnare.

2 Kerstin Ekman Löpa varg

Mest folkkär i sammanhanget är sannolikt Kerstin Ekman med sin nya roman Löpa varg. Hon är också den klart mest meriterade i Augustsammanhang; nominerad sex gånger och fått har priset 1993 för Händelser vid vatten och 2003 för Skraplotter. Löpa varg är en riktigt stor bok (i liten förpackning) som kondenserat och skickligt behandlar livsavgörande förändring.

3 Niklas Natt och Dag 1795

Med sin nu avslutade trilogi har Niklas Natt och Dag skapat något enastående i svensk litteratur. Åren 1793, 1794 och 1795 har växt ut till något helt annat än det vi fick lära oss i skolans historieundervisning; här finns nya insikter och starka känslor som levereras till oss på författarens alldeles egna och underbara språk.

4 Johanna Hedman Trion

Årets mest lysande debut är en underbar skildring av vad det är att bli och vara en människa och om relationen mellan jaget och de andra. Det är också en fantastisk Stockholmsskildring.

5 Ann-Helén Laestadius Stöld

2016 tilldelades Ann-Helén Laestadius Augustpriset i kategorin bästa barn- och ungdomsbok för Tio över ett och i år gjorde hon sin vuxendebut med Stöld, en renskötarthriller från Sápmi. Visst har jag läst en del tidigare om samernas situation och renskötselns villkor men hon gör det bättre än någon annan. Effektivt använder hon thrillerns spänning för att hålla oss läsare trollbundna vid en berättelse där vi på vägen också får nya kunskaper, berörande insikter och stark samhällskritik förpackade i ett beundransvärt språk.

6 John Ajvide Lindqvist Vänligheten

2015 nominerades John Ajvide Lindqvist välförtjänt för sin Rörelsen. Den andra platsen. Den har handlingen förlagd till det 80-tal när vi girade 180 grader med samhällsskutan och styrde om från framgång för att i stället ta kurs mot undergången. I årets bok Vänligheten är vi framme just i denna undergång när vänligheten tar slut. En helt fantastisk samtidsallegori där samhällets tillstånd förkroppsligas av sex rätt unga människor i Norrtälje. Vänligheten är det bästa han har skrivit hittills.

De officiella nomineringarna

Här följer de sex officiellt nominerade titlarna och det är alltså någon av dem som kommer att få priset i kväll. Bland dem håller jag Kjell Espmarks Återliv främst. Det är en mycket stark text med ett drabbande tema och jag hoppas att det också är stor lyrik (läser alldeles för lite lyrik för att kunna bedöma just det). Titlarna länkar till Kapprakts texter.

Anders Kapp, 2021-11-22

Tillägg senare samma dag. Priset gick till Elin Cullhed för Eufori. En roman om Sylvia Plath.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Please reload

Vänta ...