Språklig innovation i originell exilroman

Europa av Maxim Grigoriev fanns definitivt med på min läslustlista när den kom ut i våras, men den listan är alltid längre än vad min lästid klarar så den blev inte läst då. När den så kom med som nominerad till Augustpriset för årets bästa svenska skönlitterära verk prioriterade jag upp den igen och nu har jag haft intressanta timmar i en mycket originell exilrysk värld som i denna text huvudsakligen existerar i Frankrike; Paris och Nice. Vi får framför allt möta tre olika exilryssar i tre olika generationer och vi rör oss rätt flytande fram och tillbaka under mer än tre decennier. Huvudpersonen Nikita var avhoppare i Paris som fjortonåring och nu, runt trettio år senare, sitter han i en lägenhet i Nice som han ärvt efter sin enda vän, Nina; han läser de bittra och svårförståeliga anteckningsböcker som hon lämnat efter sig samtidigt som han skriver på den bok som vi just läser. En exilroman och en litteraturroman, en originell berättelse med många imponerande delar men jag kan inte förstå varför den är nominerad.

Huvudperson och berättarröst är Nikita som när han är fjorton kommer till Paris som deltagare i ett ryskt ungdomslag som ska delta i en internationell tävling i matematik. När laget ska återvända är han borta, han har rymt, hankar sig fram som uteliggare ett tag innan han tas om hand av Nina, en annan av berättelsens huvudpersoner, också hon med ryskt ursprung; ålder oklar men kanske mellan trettio och fyrtio just då.

I berättelsens nutid är Nikita en medelålders man; rätt trött och överviktig som bor i Bryssel där han försöker försörja sig som översättare vilket inte går särskilt bra. En advokat i Paris tar kontakt med honom och berättar att Nina, som han inte träffat på länge, är död och att hon testamenterat sin lägenhet i Nice till honom. Nikita har ont om pengar men tar ändå bussen till Paris, träffar advokaten, får handlingar och nycklar, tar tåget till Nice, och den fjortonde november (oklart vilket år) står han vid lägenhetens fönster och tittar ut över strandpromenaden och Medelhavet. Det är en rätt sunkig liten lägenhet (”mögel” är ett ofta återkommande ord i texten) men med ett fantastiskt läge.

Berättelsen rör sig fram och tillbaka i detta stora tidsspann, ibland med väldigt exakta nedslag i tiden, men ofta vagt, flytande och snabbrörligt där vi som läsare lätt kan tappa fotfästet vilket säkert är författarens mening. Det finns även återblickar ännu längre tillbaka i tiden; den ryska exilen har en minst sekellång historia, det var många som flydde Ryssland under det tidiga 1900-talets oroligheter, främst en relativt välmående och bildad borgarklass och många av dem hamnade just i Frankrike av naturliga skäl. En tredje huvudperson är Nikolaj Dimitrijevitj Grzjebin som tillhör en tidigare rysk emigrantfamilj, mycket gammal i berättelsens nutid. Han var en nära vän till Nina och det var genom henne som Nikita lärde känna honom. De tre är alltså ryska emigranter från tre olika generationer som trots åldersskillnaderna har en hel de gemensamt. Det finns naturligtvis många fler karaktärer, mest återkommande Oksana, Nikitas barndomskärlek från Moskva som också dyker upp i vuxen ålder.

Berättelsens geografi domineras av Paris och Nice men också Moskva från Nikitas barndom.

Det här är en exilroman men också en litteraturroman; de flesta av de som förekommer i handlingen är skrivande och översättande människor, i huvudsak misslyckade i sitt arbete men litterärt bildade och samtalen är fyllda av litterära referenser.

Berättelsens innehåll överskuggas av berättarens språk, på gott och ont.

Karaktärsbygget är imponerande; huvudpersonerna är tre udda existenser och den språkliga kvalitén för att levandegöra dem är hög.

Författaren har en teknik att gestalta miljöer genom att ösa mängder av specifika detaljer, geografiska och andra, över oss läsare vilket fungerar riktigt bra.

Det flytande tidsperspektivet fungerar i huvudsak bra för att bygga en vaghet och osäkerhet men ibland går även författaren vilse; Nikita vaknar i lägenheten två olika dagar som bägge kallas 15 november.

Återvändandet är en effektiv litterär teknik; här finns en hel del scener som vi återvänder till rätt många gånger för att varje gång se något nytt.

Författaren är mycket förtjust över att väva in sällananvända ord i texten något som kanske kan uppfattas som en smula pretto men som jag i huvudsak tycker är rätt kul; svenskan har en hel del ord som normalt bara existerar inne i SAOB-garderoben och som kan må väl av att få komma ut och lufta på sig. Här finns ord som amfibracker, rusticering, eidetisk, abstrus, gnoseologiskt, taktcesuren, apoteos, atavismer, diglossi och kiasm som jag tror alla är rätt glada över att få komma ut i ljuset en stund.

Men ibland går det fel. Om advokaten: ”överdriven korrekthet och abandon” blir svårförståeligt; varför skulle överdriven korrekthet kunna kombineras med ”ledighet” som är en vanlig synonym till det sällananvända svenska ordet ”abandon”? ”Alla Borisovna hörde till ett flera år gammalt hiatus” och vad är det för vokalmöte?

Här finns också en del nya ord. Tror de vanligaste sätten att skapa nya svenska ord är nya sammansättningar och import från andra språk; ”Återliv” är en sådan ny sammansättningskonstruktion av en annan av årets Augustnominerande som jag tycker är fantastisk. Här hittar vi bland annat ”tårejakulering” som är en rätt lyckad, för mig ny, sammansättning, men ”medelgenom” har jag svårt att se något värde i. ”Posjlost” tror jag är en import från ryskan? Här finns en del annan språklig innovation som innehåller en värdefull ambition, men som inte alltid ger lyckade resultat.

Texten vimlar av ”, tänkte han.” (och liknande) i det som uppenbart för läsaren är interna monologer och därmed onödigt och bara störande.

Författaren är mycket förtjust i geometri och en del annat inom den matematiska sfären. Här finns mängder av diagonaler, trianglar, parallellogram och liknande. Ibland fungerar de bra som bilder, men ibland sämre. Redan på första sidan finns ”Fiskparkettens trianglar”, med vilket han sannolikt avser den i äldre, finare lägenheter vanliga stavparketten som lagts i fiskbensmönster. Men detta mönster utgörs inte av trianglar; han jämför mönstret också som pilar, vilket fungerar bättre, men den enda gången något triangelliknande uppstår är där pilen utgår från en vägg. Och kan någon förstå ”Oktoberljuset föll genom höstlöven i utdragna parallellogram”? ”Är det här flervariabelanalys, eller” återkommer onödigt många gånger utan att tillföra något.

Det finns en del irriterande ”inspicientfel” som när samma bokryggar har en färg i en scen och en annan färg i en annan scen.

Här och var finns insprängda delar på ryska (utan översättningar) och jag förstår inte riktigt varför; det måste vara en rätt liten andel av läsarna som klarar av kyrilliska bokstäver?

Här finns riktigt imponerande kvaliteter men samtidigt alldeles för många frågetecken som innebär att det här inte kan vara en av årets sex bästa svenska skönlitterära böcker.

Liksom innehållet är omslaget originellt, men jag kan inte se att det skulle kunna locka läsare.

Författaren

Maxim Grigoriev, född 1980 i Moskva och uppvuxen i Stockholm, delar i dag sin tid mellan Porto och Paris. Han har bland annat verkat som översättare av rysk litteratur. Grigorievs första bok, novellsamlingen Städer, utkom 2014 och tilldelades Borås Tidnings debutantpris.

Anders Kapp, 2021-11-17

Bokfakta

  • Titel: Europa.
  • Författare: Maxim Grigoriev.
  • Utgivningsdag: 2021-03-18.
  • Förlag: Bonniers.
  • Antal sidor: 445.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *