Den fåfänga drömmen om enkla svar

Ellen Mattson är Augustnominerad 2021 med sin bok Den svarta månens år som har David Svarthed i centrum; han är en akademiker i övre medelåldern som för tillfället är avstängd från sin tjänst på universitetet efter en konflikt med en student. Något händer, om det är en olycka eller ett överfall förblir oklart, som förändrar hans liv med flera olika symptom. Vi rör oss i en värld med oklara gränser mellan dröm och vaka, mellan verklighet och absurd fantasi, mellan en rätt mörk humor och tankar kring centrala existentiella frågor. Här finns också ett religiöst tema, mer ursprungligt än de monoteistiska religionerna, i form av ett ständigt sökande efter något meningsbärande hos ting och händelser, något som kan ge det egna livet mening och en riktning i tillvaron.

När vi först får träffa David Svarthed står han en vinternatt vid fönstret och tittar ut över parken. Det gör han ofta. Den här vintern har han fått svårt att sova, nu är det februari och sömnlösheten bara fortsätter. Han är sorgsen, han saknar något, obestämt vad. Han bor ensam i lägenheten som han tagit över efter en äldre släkting utan att göra den till sin, en bostad snarare än ett hem, och utöver honom själv är den enda levande varelse som regelbundet finns där en katt som hälsar på för att få mat och som sedan snabbt försvinner igen. Scenen är grå, fylld av dysterhet.

Det är nu några månader sedan han blev avstängd från sitt arbete på universitetet. En av hans studenter hade klagat på hans bedömning av hennes svar på en grammatiktenta och diskussionen hade blivit hetsig, men ”han hade inte hotat den där flickan men han hade haft lust att göra det, hans längtan efter att slå till henne hade varit så uppenbar att hennes högra kind blivit eldröd.” Hans egen bild av olika skeenden skiljer sig från den verklighet som andra upplever och det är något återkommande i denna berättelse. Han mår inte bra. Sannolikt skulle han må väl av någon sorts psykiatrisk vård, men det är något som han själv aldrig skulle kunna acceptera.

Än värre blir det en dag när han just ätit lunch på ett café och plötsligt ligger på isgatan utanför. Ingen har sett vad som hänt men två tonåringar kommer till hans hjälp, en av dem springer in på caféet för att ringa efter ambulans och på sjukhuset kommer man inte fram till några svar på vad som kan ha drabbat honom. Han får åka hem dagen därpå i väntan på en mer omfattande undersökning och det är under denna väntetid som huvuddelen av berättelsen utspelar sig.

Bland symtomen finns en återkommande slöjfisk i hans vänstra synfält som simmar omkring och drar ”sina bihang över allt han försökte se på”. Det är inte alltid just slöjfisken, som han snabbt vänjer sig vid, utan ibland mer obehagliga spindlar eller titelns återkommande och mycket hotfulla svarta och trasiga måne.

Kanske har han själv halkat på någon isfläck, men han har svårt att komma ihåg vad som hänt. Han tycker sig sakna en bok, oklart vilken, han har bara ett vagt minne av hur den såg ut, men borta är den och han är rätt säker på att han haft med den i ryggsäcken. Kanske han egentligen blev överfallen och bestulen? Han träffar ungdomarna som hittade honom, Torbjörn och Susanne, som tycker sig komma ihåg ett par på väg bort från platsen, två alldeles ovanligt långa personer och kanske är det de som är förövarna. Tillsammans inleder de en spaning efter de långa brottslingarna och den försvunna boken. Det finns mycket humor i den allt mer absurda händelsekedjan.

Han tror sig kanske kunna hitta svar i bibliotekets stora underjordiska arkiv, men bibliotekschefen låter honom inte komma in. Scenen när han ändå lyckas ta sig dit för att finna en sorts stor maskerad som samlat alla som betyder något i staden i ett stort bergrum är helt underbar.

Men hela tiden en desperation över livets meningslöshet, tiden som bara går vidare utan att han lyckas ta vara på alla dessa dagar gör honom så förtvivlad att han kan ställa sig på sin balkong och bara vråla ut i den tomma parken.

Och hela tiden ser han olika typer av mönster i tillvaron, mönster med mening som försöker säga något just till honom utan att han kan komma fram till vilken mening det är. ”Det han hade att hålla sig till var just nu ingenting.”

Det handlar om den eviga drömmen om enkla svar, om förklaringar av det som inte går att förklara, om den begripliga berättelsen som ger existensen mening. ”Jag tycker inte om människor som berättar hela historier, för de ljuger, de sanna historierna är trasiga och slutar aldrig.” Och Ellen Mattson är befriande bra på att inte ljuga.

Traditionellt används någon form av anföringstecken för att berätta för läsaren att det nu är någon som pratar. Utan att ha någon statistik att falla tillbaka på tror jag det blivit allt vanligare att skippa det och det gör även denna författare. I dialoger kan hon också röra sig snabbt mellan olika personer i samma meningar vilket är rätt ovanligt men det fungerar riktigt bra. Texten är en njutning att läsa inte minst när hon låter den språkliga formen fånga Davids desperation över tillvarons meningslöshet och livets alla tomma hål.

Är det bra litteratur? Självklart! Är det en av årets sex bästa svenska skönlitterära verk? Kanske. Är det en potentiellt värdig vinnare av Augustpriset 2021? Nej.

Författaren

Ellen Mattson är född i Uddevalla 1962 och bor utanför Ljungskile i Bohuslän. Det är också i Bohuslän åtta av hennes hittills tio romaner utspelar sig. Hon debuterade 1992 med Nattvandring, och därefter har hon varit författare på heltid. Sedan 2019 är hon ledamot i Svenska Akademien på stol nio.

Hon skriver om relationer som ofta är knepiga, om ensamhet och gemenskap såväl i historisk som i modern tid. Hennes förtrogenhet med landskapet genomsyrar naturskildringarna, de präglas av dofter, ljud- och synintryck. Utmärkande för romanerna är också att var och en är ett nytt projekt – hon skriver inga två- eller trebandsverk.

Ellen Mattson har fått fin kritik för sina böcker och många litterära priser. 1998 fick hon Svenska Dagbladets litteraturpris, 2003 Göteborgs-Postens litteraturpris, 2009 De Nios Vinterpris, Doblougska priset samma år och Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris 2011. ”Det underbart paradoxala med Ellen Mattsons författarskap är att hennes omsorgsfulla säkerhet i umgänget med ord används för att avslöja det fundamentalt osäkra i mänskliga relationer”, sade litteraturkritikern Ingrid Elam i pristalet när Ellen Mattson fick Selma Lagerlöfs litteraturpris. Och nu är hon alltså Augustnominerad för sin senaste bok.

Hon har också skrivit dramatik för scenen och radioteatern. Dessutom skriver hon kritik i GP. Hon är översatt till åtta europeiska språk, Vinterträdet och Glädjestranden är de romaner som översatts mest.

Utgivna böcker
  • 2021 Den svarta månens år
  • 2017 Tornet och fåglarna
  • 2016 Sommarleken
  • 2012 Vinterträdet
  • 2008 Glädjestranden
  • 2004 Splendorville
  • 2001 Snö
  • 1999 Poetens liv
  • 1998 Resenärerna
  • 1995 Vägen härifrån
  • 1992 Nattvandring

Anders Kapp, 2021-10-29

Bokfakta

  • Titel: Den svarta månens år.
  • Författare: Ellen Mattson.
  • Utgivningsdag: 2021-08-31.
  • Förlag: Bonniers.
  • Antal sidor: 198.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *