Marie Hermanson debuterade redan 1986, har givit ut en hel del, blivit Augustnominerad och filmatiserad. 2018 debuterade hon inom spänning med Den stora utställningen; en historisk roman från tjugotalets Göteborg med unga journalisten Ellen Grönblad och polisen Nils Gunnarsson i huvudrollerna. De återkom i tvåan Pestön 2018, nominerad till årets bästa av Svenska Deckarakademin, och nu finns även trean, Längst in i skogen, utgiven. Vi har hittills rört oss från 1923 till 1926 i serien där delarna är ovanligt fristående och alla har sitt nav i olika verkliga företeelser, nu den då nya byggnad i Slottsskogen för Göteborgs Naturhistoriska museum dit samlingarna flyttats och som invigdes tre år tidigare, 8 juli 1923. Inte långt därifrån bor familjen Guldin som är på fallrepet; herr Guldins affärer går riktigt dåligt och hans fru är sjuklig, ligger på sitt rum samtidigt som han sitter mest på krogen, hoppas att någon av vännerna ska bjuda på samma sätt som han gjort tidigare. En barnjungfru tar hand om de fem barnen och de här eftermiddagen har hon med dem till museet. Äldsta flickan, nioåriga Alice, försvinner alldeles vid stängningstid och hon förblir borta. Oerhört välskrivet, tidstroget, spännande och i högsta grad läsvärt.

Maj Stenberg är sexton år, ska snart fylla sjutton, och har arbetat som barnjungfru hos familjen Guldin i två och ett halvt år. Nu är det bara hon kvar av tjänstefolket, den enda de har råd med, så hon måste ta hand om mycket annat än barnen. Hon har en enormt positiv inställning till livet trots en enorm arbetsbelastning, utsatthet och familjens ekonomiska problem. De fem barn hon har ansvar för är babyn Ingemar, nio månader, Marianne, två år, Britt, tre, Tore, sex och så den äldsta i skaran, nioåriga Alice. Den här dagen var de ute och lekte i Slottsskogen men det var rätt kallt så Maj tog med dem till Naturhistoriska Museet. Dit går de rätt ofta, barnen tycker det är spännande och det är gratis för barnen, en aktivitet som de har råd med. När vaktmästaren påminner om att det är stängningstid organiserar hon skaran för att gå till utgången men Alice springer i stället åt andra hållet. Trots sökinsatser förblir hon borta.

Väl hemma med de andra barnen vet Maj att hon inte får störa barnens sjukliga mamma och deras pappa (ett mycket väl skildrat ärkesvin) är som vanligt borta; det dröjer till morgontimmarna innan han kommer hem. Maj vågar inte polisanmäla försvinnandet själv så det dröjer ett bra tag innan så sker.

Dagen efter, andra januari, återser vi överkonstapel Nils Gunnarsson som fryser i sin slitna överrock. Han vill gärna köpa en ny vinterrock, hittar en som han tycker om men den är för dyr, han får vänta till nästa avlöningsdag. På vägen från affären går han förbi domkyrkan där det tydligen varit bröllop, gästerna står utanför och väntar på det nygifta paret och han ser Ellen komma ut tillsammans med direktör Georg Forsell. Han visste ju att de var förlovade men hade ändå hoppats att det inte skulle bli något mer, hade hoppats att han och Ellen ändå skulle kunna ha en framtid tillsammans.

Han har sena passet denna dag, börjar ett på eftermiddagen, och väl på plats på detektivstationen berättar hans chef, kommissarie Nordfeldt, att de fått in en anmälan om försvinnandet några timmar tidigare. Under telefonsamtalet hade han bett Filip Guldin att skicka över Maj direkt, de måste prata med henne om vad som hänt. Han är irriterad över att hon är så sen. När hon väl kommer har hon de fyra barnen med sig, det finns ingen annan som kan ta hand om dem, och dessutom har de gått hela den långa vägen till detektivstationen för att slippa betala spårvagnsbiljetter.

Det blir kaos med alla barnen i kommissariens arbetsrum och han säger åt Nils att han måste hitta någon kvinna som kan hjälpa till. Efter flera misslyckade försök ringer Nils till Ellen som bor nära och hon kommer direkt. Därmed lär Ellen känna barnen, så småningom också Maj, vilket innebär att hon också får en roll i lösandet av detta fall, att hon och Nils hjälps åt liksom i de tidigare böckerna.

Liksom Nils och Maj äger naturligtvis också Ellen berättarperspektivet i egna kapitel. För att hjälpa till följer hon med Maj hem till familjen Guldins lägenhet efter besöket hos polisen. Bland annat har hon ett samtal med sexåriga Tore som allvarligt och noggrant skapar konstruktioner med det Meccano som han fått av pappa då när det fortfarande fann några pengar. Han säger sig veta var Alice gömt sig: ”Bland löven. Längst in i skogen. Hos älgarna.” Där får vi alltså bokens titel och någon sorts sanning finns det i hans påstående. Tore vill inte säga det till någon annan, han vill inte att hon ska komma tillbaka. De två delar rum och på senare tid har hon förändrats, blivit så kantig och elak, han trivs bättre utan henne.

Ellen blir bara glad över att kunna hjälpa till, hon har snabbt insett att livet som gift kvinna innehåller sina utmaningar. Riktigt roligt blir det i skildringarna av hennes relationer till hushållerskan Maggie, en trotjänare som känner George sedan evigheter, som inte alls gillar hans nya fru och som inte låter Ellen lägga sig i något alls när det gäller hur hemmet ska skötas. Ellen vill börja arbeta igen men det verkar som om Maggie gömt hennes skrivmaskin …

Det finns så många andra läslustscener. Som när Nils träffar en kvinna som han kanske skulle kunna bli kär in. Men hon är inte intresserad av några fasta relationer och efter ett möte på ett hotell blir han trots den sexuella njutningen besviken. ”Han kände sig som en utspottad körsbärskärna.” Snyggt!

Det är många andra intressanta karaktärer som vi får möta på vägen mot lösningen av detta fall och som så ofta, i alla fall när det gäller skickliga författare, har Karin Boye rätt: ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.”

Researchnivån är fantastisk, generellt när det gäller tidsanda och Göteborgsmiljöer, specifikt i just denna bok när det gäller Naturhistoriska Museet med dess samlingar och utställningar. Detaljerna kring de dioramor som skapades av Olof Gylling på tidigt tjugotal och som fungerat i hundra år blir mycket levande.

En detalj som är intressant är skildringen av barnen Guldin som på många sätt är oändligt mycket mer kapabla än barn i samma åldrar är idag vilket jag tror är alldeles sant. I denna tid fanns varken begreppet ”curla” eller den verklighet som begreppet beskriver. Det här kan vara bra inspiration för de som är intresserade av att fundera kring vad ett bra föräldraskap kan vara.

Det här är en serie som är klart värd att följa.

Författaren

Marie Hermanson föddes 1956 i Sävedalen utanför Göteborg. Efter Journalisthögskolan och universitetsstudier i sociologi, litteraturvetenskap och barnlitteratur arbetade hon en tid som dagspressjournalist, bland annat på tidningen Arbetet. Numera försörjer hon sig på sitt författarskap.

Marie Hermanson debuterade 1986 med Det finns ett hål i verkligheten, en samling berättelser. 1995 blev hon nominerad till Augustpriset med romanen Värddjuret, som senare blev dramatiserad och framförd på Teater Pero i Stockholm. Med Musselstranden (1998) fick hon ett stort kritiker- och publikgenombrott. Två av hennes senare böcker speglar varandra: i Hembiträdet nästlar sig en kvinna in i ett hus som hon är nyfiken på, i Mannen under trappan jagar en inneboende iväg en familj som bosätter sig i ”hans” hus. Mannen under trappan visades som tv-serie i SVT 2009.

2018 debuterade hon som spänningsförfattare med Den stora utställningen, uppföljaren Pestön (2021) nominerades till årets bästa av Svenska Deckarakademin och nu finns tredje delen, Längst in i skogen, ute. Hennes texter finns översatta till flera andra språk.

Anders Kapp, 2024-07-02

Bokfakta

• Titel: Längst in i skogen.
• Författare: Marie Hermanson.
• Utgivningsdag: 2024-05-23.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 361.

Länkar till mer information

• Författarens hemsida.
• Läs vad andra skriver om boken.