Elin Cullhed kom ut med sin debutroman för vuxna, Eufori. En roman om Sylvia Plath, i början av mars i år; jag hade den på den lista som alltid är så orealistiskt lång att den inte blev läst då. Men sedan hon blev nominerad i Augustprisets skönlitterära klass hamnade boken också inom detta årliga läsprojekt och under helgens gråväder har jag följt en del av denna ikoniska författares liv genom Cullheds skönlitterära fiktion. I den här berättelsen får vi leva med i Plaths turbulenta liv, svårt plågad av sin bipolaritet och många trassligheter under ett år i slutskedet av hennes liv, december 1961 till december 1962; vi lämnar henne alltså alldeles innan Glaskupan kommer ut för första gången i januari 1963 och hon, trettio år gammal, tar sitt eget liv i februari. Det finns väldigt mycket att beundra i Cullheds text men jag har ändå svårt att se den som en rimlig nominering till Augustpriset.

Sylvia Plath föddes 1932 i Boston i USA. Redan när hon var åtta år dog hennes pappa Otto vilket påverkade henne starkt. Hon började skriva tidigt och var framgångsrik i skolan, fick en del texter publicerade i regionala tidskrifter och så småningom i nationella. Hon fick en del priser och stipendier, var en del av den tidiga kvinnofrigörelsen och hade en hel del förhållanden. Från 1953 blev hennes psykiska ohälsa mer påtagligt och hon gjorde sitt första självmordsförsök samma år. Via ett Fulbright-stipendium kom hon 1955 till England för studier vid universitetet i Cambridge. I februari 1956 träffade hon för första gången den engelske poeten Ted Hughes och de gifte sig i juni samma år. Hon skrev då mest poesi, 1960 gavs hennes första diktsamling ut, Colossus, och samma år föddes parets första barn, dottern Frieda. Då närmar vi oss inledningen på Cullheds roman.

Trots att det finns en hel del poesi publicerad är Plath mest känd för sin första och enda roman, Glaskupan. Den kom ut i England i januari 1963 men det skulle dröja ett tag innan den fick sitt stora internationella genomslag. Jag kommer ihåg när den första gången kom ut på svenska 1974, hypen kring denna bok, jag var då i de sena tonåren; har för mig att förlaget rätt omgående fick trycka en ny upplaga. Boken och författaren själv har blivit ikoniska, Sylvia Plath delar positionen tillsammans med ett antal andra skickliga konstnärer inom olika fält som tagit sina liv är rätt unga år. Kanske vanligast inom musiken, men de finns på olika håll. Fortfarande har hon många mycket engagerade beundrare, vilket kanske också bidragit till att Elin Cullheds Eufori fick en hel del uppmärksamhet när den kom ut i mars i år.

Cullheds roman utspelar sig under ett år i slutet av Plaths liv; den börjar i december 1961 och slutar i december påföljande år. I inledningen har hon nyligen fyllt tjugonio och är höggravid med Nicholas som föds i mitten av januari. Nyligen har hon tillsammans med sin man Ted Hughes och lilla dottern Frieda flyttat ut från London till ett stort hus med betydande renoveringsbehov och en riktigt stor trädgård i Devon. Hon har hamnat i en miljö som hon hatar men ständigt försöker måla upp i överdrivet vackra bilder, inte minst i breven till sin mamma i USA.

Paret har en skral ekonomi och merparten av pengarna kommer från ett stipendium, pengar som hon fått för att kunna skriva Glaskupan (som hon egentligen redan skrivit men inte kan skicka in till förlag innan stipendietiden gått ut). Deras liv är allt annat än enkelt och när hennes man på sensommaren lämnar henne för en annan för en annan författare, Assia Wevill (”marmorlivmodern”), är hennes situation rätt hopplös; ensam med två små barn i ett stort hus på landet med en allt mer vanskött trädgård och väldigt ont om pengar. Glaskupan är då antagen för utgivning men den kommer inte ut förrän i början av nästa år. När romanen slutar i december har hon nyligen fyllt trettio (utan några festligheter alls) och kämpat med att flytta tillbaka till London.

Glaskupan kommer ut i England 14 januari 1963 och 11 februari tar hon sitt liv. Hon lämnade mjölk och kakor till barnen, Frieda och Nicholas. Därefter tejpade hon för dörrkarmarna till rummet där hennes två barn sov och gasade ihjäl sig själv med hjälp av ugnen i köket. Detta inträffar alltså efter det att Cullheds roman avslutas i december.

Det finns många saker att verkligen tycka om i romanen.

Syliva Path är en av de mest omskriva författare som finns. Att skriva en bok till om henne kräver mod och mod är något att tycka om.

Det här är en mycket skönlitterär biografi vilket är en form jag uppskattar mycket, en form som ofta kan förmedla mycket starkare insikter än förment ”vetenskapliga” biografier med stora notapparater. På senare tid kommer jag särskilt ihåg Eva-Marie Liffners fantastiska Vem kan segla från 2019, en ”biografi” över 1700-talets upphöjda skeppsbyggare af Chapman, en given kandidat till att vinna Augustpriset det året som inte ens nominerades. I Eufori använder Cullhed en hel del reella biografiska hållpunkter till att bygga en roman, en fiktiv skönlitteratur, och det är ett bra och klokt val.

Centralt är naturligtvis den psykiska ohälsa som Sylvia Plath lider av, som också Glaskupan har som huvudtema, och som inte är så enkel att förmedla i text. Plath är bipolär (eller manodepressiv med ett annat ord); en sjukdom som kan innehålla snabba skiften mellan manisk eufori och djupa depressioner, och som på den tiden inte hade någon fungerande medicinsk behandling. Här finns de starkaste delarna i denna text som med ett fantastiskt språk ger läsaren den hissnande och skrämmande känslan i slänggungan som snabbt kan röra sig mellan extrema ytterligheter. Starkt berörande, starkt insiktsskapande.

Ett viktigt tema är tidens skillnader i villkor mellan manligt och kvinnligt författande. Sylvia Plath och Ted Hughes är ett författarpar, i huvudsak poeter men de skriver också annat. Han har sin skrivarlya på vinden där han kan dra sig undan samtidigt som hon får stjäla sig till små stunder av skrivande mellan de små barnens krav och alla de andra kraven som huvudansvaret för hemmet ställer. När det blir alltför eländigt hemma kan han ge sig iväg och fiska tillsammans med en god vän samtidigt som hon står kvar i kaoset. Han stöttar hennes författarskap men när hon på sommaren 1962 får brevet om att hennes manus till Glaskupan antagits till utgivning skiftar maktbalansen; det börjar bli uppenbart att hon är en större författare än honom och det kan han inte riktigt acceptera. En kort tid senare överger han henne för en annan kvinna. Här finns en stark och viktig behandling av detta tema.

Cullhed är riktigt bra på att skriva kåthet och sex, något notoriskt svårt som många författare misslyckas med. Här finns höjderna: ”Min man knullar bort ångesten ur mig”, men också svarta djup.

En annat tema, som alla föräldrar känner igen sig i, handlar om de första småbarnsårens stora utmaningar för föräldrarnas inbördes relation. Det har många skrivit bra om och det gör också denna författare.

Men det finns också delar som är svårare att uppskatta.

Författaren har ett eget förhållande till skriftspråket, ett förhållande som påminner om ett oberäkneligt aprilväder; plötsligt kommer en våldsam skur av utropstecken, en vindil blåser en stund bort alla kommatecken, gemenerna försvinner en stund för att lämna versalstycken, till och med kursiva versaler vilket är det något av det fulaste som skriftspråket äger. Här finns en teknik som handlar om att upphöja ord till begrepp genom att göra dem versalgemena mitt i meningar eller varför inte göra de enskilda orden till egna meningar åtskilda av punkter. Visst kan man fylla en kort mening med fyra semikolon, testa att ersätta punkt med tankestreck, till synes rätt slumpartat kursivera och spärra, eller plötsligt översvämma texten en stund med uteslutningstecken, men varför? Att det är en medveten teknik är självklart; även om detta bara är författarens andra bok är hon också huvudlärare på Skrivarakademin så hon vet säkert vad hon gör. Bitvis tror jag mig också förstå avsikten; om man till exempel en stund tar bort alla kommatecken uppstår en obekväm febrighet i texten som kan förmedla Sylvia Plaths sinnestillstånd just då, eller maniska upprepningar som kan ha samma effekt, men på totalen blir det för mycket, alldeles för mycket. Bitvis ser läsaren bara teckenpiruetterna, de blir till tunga markiser som skymmer berättelsen.

Och desperata utrop som ”ÅÅÅåååååh”, ”ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH” eller ”ååååååååaaaaaaaaaiiiiiiiiiih” berör faktiskt inte.

Textens stora styrka, den bipolära slänggungan, återkommer på likartade sätt så många gånger att den till slut förlorar sin kraft, blir utsliten. Här finns delar av texten som är litterära konstverk, som läsaren måste stanna upp för att beundra, men det finns också transportsträckor som inte kan uppskattas på samma sätt; det är en ganska ojämn text.

Sammantaget finns mycket att tycka om i denna bok, men den är inte en av de sex bästa svenska skönlitterära verken i år och därmed inte heller en rimlig nominering till Augustpriset.

Författaren

Elin Cullhed, född 1983, och bor i Uppsala. Hon arbetar som kulturjournalist och huvudlärare på Skrivarakademin. Hon debuterade 2016 med en roman för unga vuxna, Gudarna, en stark feministisk roman med tre unga tjejer från samhällets utmarker i centrum av berättelsen.

Anders Kapp, 2021-10-31

Bokfakta

• Titel: Eufori. En roman om Sylvia Plath.
• Författare: Elin Cullhed.
• Utgivningsdag: 2021-03-01.
• Förlag: Wahlström & Widstrand.
• Antal sidor: 294.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Augustpriset.
• Läs vad andra skrivit om boken.