Allkonstverk med oanade bottnar

Genom livet har jag då och då försökt läsa lyrik men givit upp; hundratals sidor prosa går utmärkt men har helt enkelt inte tålamodet att försjunka i några få koncentrerade sidor text. Så att jag hoppade över Kjell Espmarks Återliv när den kom i början av januari var en naturlig ryggmärgsgärning. Men så går den och blir nominerad till Augustpriset i skönlitteratur vilket är ett av mina årliga läsprojekt vilket i sin tur blir besvärligt. Tidigare år har jag ibland bara hoppat över nominerad lyrik men det är ju rätt fegt så varför inte göra ett försök. Och jag finner en text vars referenser känns hyggligt hemtama, en tematisk tankesfär som jag gillar liksom budskapet, bara ännu mer. Dessutom ett antal riktigt träffande formuleringar som fastnar. Slutligen misstänker jag, kan naturligtvis ha helt fel, att han leker den opålitlige berättaren; ett litterärt grepp som alltid roar mig, som i just det här fallet tillför en väsentlig dimension av vad han vill säga och som dessutom lurar skjortan av många. Bara det är ju värt någon sorts pris!

Återliv är den avslutande delen av en trilogi som inleddes 2017 med Skapelsen och fortsatte med Kvällens frihet 2019. Alla tre delarna gavs i år ut i samma volym.

Låt oss börja med titeln. Svenska är ett litet och relativt ordfattigt språk men ett faktum vidgar ramarna: här finns en stor öppenhet för att skapa egna och nya sammansatta ord. Har skrivit om detta tidigare, använder dessa frihetsgrader rätt ofta och gillar när andra gör det. På titelfronten är årets favorit hittills Rovhjärta men Återliv konkurrerar bra; det låter och känns som ett naturligt svenskt ord, men jag tror det är författarens eget påfund. Innebörden tror jag kan översättas till: ingenting dör. Allt som någonsin funnits finns i någon mening kvar vilket harmoniserar väl med den grekiska antikens ideal arete, den världsliga odödlighet som inte handlar den enskilda personens lekamliga odödlighet utom om att avtrycken av existens och handlingar består, på gott och ont.

Uppståndelsen av Egon Schiele från 1913.

Återliv skulle naturligtvis också kunna tolkas som att något som återuppstår. Här finns ett avsnitt som baseras på den österrikiske expressionisten Egon Schieles verk Uppståndelse där konstnären själv tar sig upp ur kistan: ”Schieles långa blåa fingrar är beslutsamt på väg upp mot ljuset – tycks ha lånat en ursinnig kraft från gräset.” (Gräsets livskraft är en återkommande bild, kanske också i omslagets gröna delar?).

Låt oss fortsätta med rubrikens ”allkonstverk”. Det är inte alls ovanligt att konstnärer använder andras konstnärliga uttrycksformer för att skapa kompletterande perspektiv. När Wittgenstein använder musiken för att illustrera språkets begränsningar är det ett bra exempel på perspektivvidgning. Espmark jobbar hårt med det. Huvuddelen (alla?) av verkets tjugo delar använder andras, oftast historiska personer, mångskiftande verk som utgångspunkter; verk som författaren annekterar genom att ofta skriva om dem som skaparens jag. Bara det är ju hur kul som helst. Därav rubrikens allkonst; här finns musik, bildkonst, krigskonst, journalistik, filosofi och annat i en salig blandning som är salig just genom att de utgör kompletterande perspektiv på en speciell entitet. Vilken? Vi återkommer till det.

Författaren inleder i litteraturhistoriens födelse och antar rollen som Gilgamesh, en halvgud och kung i Uruk (i nuvarande Irak) för närmare femtusen år sedan. Eposet om honom anses vara historiens första litterära verk, förlaga till delar av Bibeln och en del andra historiska texter, och handlar bland annat om ursprungsmänniskan Enkidu, skapad av gudinnan Aruru för att bekämpa ondskan hos Gilgamesh. De strider men försonas, en försoning som hos Espmark blir en nära homoerotisk relation. När Enkidu dör, mister Gilgamesh sitt egentliga liv, det enda som egentligen betyder något för honom och det är minnet av ”det liv som förvägrats er” som återlevs genom historien.

Det finns ett tydligt feministiskt drag i den här texten, det är många kvinnor som ges viktiga positioner och en av dem är Hidegard av Bingen som talar från sitt relikskrin i Eibingen. Hon var kompositör, författare, filosof och mycket annat under 1100-talet, senare helgonförklarad, och det som återlever här är hennes musik: ”Dessa stämmor som gjorde skapelsen läslig, dessa tonsprång som besegrat smärtan, bars ju av den andedräkt jag en gång fick till låns.”

En av de första feministiska tänkarna, Laura Cereta från italienskt 1400-tal, får återliv och säger ”Vi skulle bli bildade nog att inta karlarnas nedsuttna stolar i rådet” vilket hon ser i en framtid från skeppets utkik ”med utsikt över fem hundra år, och urskilt den hamn som väntade mig.” Mexikanska författaren, kompositören, filosofen och feministen Sur Juana återlever från sitt sena 1600-tal med många kyrkliga begränsningar: ”Nu känner jag att man läser i mig och låter mig andas igen.” Den kända amerikanska Marie Colvin dog i februari 2012, under ett uppdrag i Syrien, men hon är inte död: ”De åttio som mördats bara i år för sina oförskräckta artiklar ser ut som hennes inkarnationer.” Så många som kräver sitt liv tillbaka från hennes slitna laptop – de bildar ett gränslöst rotsystem som skjuter upp fingrar, än här, än där, med gräsets förbittrade kraft.”

När den sista häxan bränns i Polen 1811 svävar hennes aska bort genom åren som ett förebud om mycket senare häxbränningar i andra former: ”Den sista häxan är inte den sista.”

Som den ryska artonhundratalsförfattarenförfattaren, filosofen och fritänkaren Alexander Herzen säger Espmark ”vår framtid är alltid obestämd – historien bankar på tusen portar i samma ögonblick” vilket är centralt i detta verk. Tillvaron är osäker, det finns inga enkla svar, och i detta finns både möjligheter och hot, hopp och förtvivlan. Men ett är säkert: de som predikar de enkla svar som är så överväldigande många i vår samtid är farliga: ”Jag kan hjälpa er att känna igen den förklädde bödeln och sticka till er argument mot dem som lockar med paradiset.”

Ett avsnitt baseras på den amerikanske poeten Joan Murray, tidigt bortgången enligt författarens sakupplysningar, men vad jag kunnat finna så lever hon och är fortfarande aktiv i New York. Ett av flera exempel på den opålitlige berättaren som just här får en speciell funktion; bland alla de döda som väckts till liv får också en levande vara död, i återlivet upplöses gränserna mellan liv och död.

Ett välkänt citat från Olof Palme härstammar från 27 december 1972: ”Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn och det som pågår idag i Vietnam, det är en form av tortyr. Det man nu gör, det är att plåga människor. Plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse under maktspråk. Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.”

Om man går några år tillbaka i historien kan man i uppräkningen av platser utan vidare lägga till Altona vilket Espmark gör i Altonas sotiga stenar vet. På natten 8-9 januari 1713 utsattes Altona, en hamnstad nära Hamburg, för det som på tyska kallas ”die Schwedische Einäscherung” (det svenska likbålet), då staden med dess civilbefolkning i stort sett utplånades. Ansvarig för detta besinningslösa våld var greve Magnus Stenbock, hyllad befälhavare inom den karolinska armén och det finns fler exempel på hans illdåd än just denna stad. Stenbock är textens berättarjag och säger ”Jag tvådde händren likt Pilatus och lät dragonerna antända hus efter hus.” Röken från likbålet kan inte ”vädras ut”, här finns en ”sotig spådom”: ”också framtiden kommer att lyda order och låta judar bli till rök.” Det som skett försvinner inte, det lever vidare, det tränger sig in och tar över hans eleganta självporträtt, ”jag äger inte mitt ansikte längre!” ”Och detta främmande vill berätta vad Altonas stenar tycks ha förstått – hur det oförlåtliga återuppstår, åter och åter återuppstår.” Om detta skulle någon annan kanske skriva en bok på 600 sidor, alltså runt en miljon tecken. Espmark använder mindre än en promille, färre än tusen tecken för hela berättelsen och det är inte bara fantastisk skickligt; det är en käftsmäll som lämnar läsaren liggande i ringen med nedräkningen endast som en vag förnimmelse i öronen.

Ingenting dör. Allt har ett återliv. På gott och ont. Det är ett sätt att se på historiens effekter på samtiden med förskräckelse eller förväntan; vilket kan vi inte alltid veta. Men mycket viktigare än så är tidens andra riktning: vad vill du ska återleva till andra generationer? Här finns ett imperativ i denna text, mångfaldigt starkare än vad någon plakatmålare i världen skulle kunna åstadkomma.

Är det här fantastisk lyrik som är värd Augustpriset? Jag har ingen aning; som jag skrev i inledningen är min kompetens på lyrikområdet i stort sett obefintlig. Åstadkommer den vad stor skönlitteratur är till för; att drabba läsaren med nya tankar och insikter, nya perspektiv på tillvaron som lever kvar efter läsningen? Absolut! Av de nominerade texter som jag läst hittills är det här den enda som jag kan tänka mig som en värdig Augustprisvinnare 2021. Heja Kjell Espmark!

Författaren

Kjell Espmark, född 1930, är poet, romanförfattare och litteraturvetare, och är sedan 1981 ledamot av Svenska Akademien. Han är publicerad på ett tjugotal språk och har också tilldelats flera internationella priser.

1956 debuterade Kjell Espmark med diktsamlingen Mordet på Benjamin och i slutet på 1980-talet gjorde han ytterligare en uppmärksammad debut, nu som romanförfattare. Glömskan (1987) inledde en romansvit på sju volymer, kallad Glömskans tid. I varje volym möter en personlig röst som berättar sitt levnadsöde och försvarar sig men samtidigt går till rätta med samhällssystemet, ofta med satirisk skärpa. Glömskans tid har kallats en romansvit om vårt tidevarvs sju dödssynder.

Som litteraturvetare är Kjell Espmark specialist på modernismen, med böcker om Artur Lundkvist, Harry Martinson och Tomas Tranströmer. Hans viktigaste arbeten i ämnet är Att översätta själen och Själen i bild som vill definiera om den modernistiska traditionen.

Anders Kapp, 2021-11-02

Bokfakta

  • Titel: Återliv.
  • Författare: Kjell Espmark.
  • Utgivningsdag: 2021-01-08.
  • Förlag: Norstedts.
  • Antal sidor: 86.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *