Epifaniskt vargmöte

En fin present under gårdagens födelsedagsfirande var förmånen att få läsa ut Kerstin Ekmans nya Löpa varg, hennes första roman på tio år. Hon är sannolikt vår största nu levande författare så självklart vill jag läsa allt hon ger ut; kanske har jag inte läst alla de dryga trettiotal titlar som finns i hennes produktion men de flesta. Kännetecknande för en stor författare är att kunna skriva riktigt bra på många olika sätt, inom olika genrer och om olika ämnen. Återkommande hos henne finns ofta en närhet till naturen, något som stärkts under senare år, och det gäller i högsta grad för den nya boken. Man kan kalla den för epifanisk, kanske inte i bokstavlig mening gudomlig men en livsomvälvande insikt eller uppenbarelse drabbar Ulf Norrstig när han tidigt i gryningen på nyårsdagen, dagen innan han ska fylla sjuttio, möter en stor vacker varghanne i skogsbrynet.

”Då kom han ut. Han gjorde det med en självklarhet som var lätt att begripa; den här världen var ju hans. Han kom fram ur skogen lite längre bort än där skidspåret gick. Han ställde sig i myrkanten mellan en enbuske och en förkrympt tall. Han såg uppmärksamt ut över myrens lilla snövidd, vände på huvudet så att jag såg profilen med den ädla nosen, den branta pannan och öronen som stod opp.” Så skriver Kerstin Ekman om Ulfs avgörande möte, ”den här världen var ju hans” är styckets nav. Ulf berättar det inte för någon, inte ens för Inga som han delat en så stor del av livet med, på sätt och vis börjar han ”löpa varg”. Det är ett gammalt uttryck, inte så långt ifrån myter om varulvar, och handlar om män som periodvis försvinner till ett liv som vargar. Visst ”försvinner” Ulf då och då i skogen men det handlar mer om hur han försvinner in i sig själv, sina minnen, en omprövning av sitt liv. Här finns mötet mellan människan och det vilda, konflikten mellan kultur och natur, civilisation på gott och ont; evigt i idéhistorien och återkommande i Ekmans författarskap.

Ulf var bara tolv år när han fick sin första lilla hagelbössa och första egna jakthund, Skott; de var jämt ute på jakt tillsammans, hare först och sedan mycket annat. Och så har det fortsatt under alla år, jakten har varit en central del av hans liv, han har varit jaktlagets självklare ledare under lång tid.

Under alla dessa år har han fört en jaktjournal där han kortfattat beskriver ”allt han har skjutit”. Efter mötet med vargen beskriver han det en dag i stället som ”alla jag dödat”. Inga, pensionerad språklärare, noterar naturligtvis den dramatiska skillnaden mellan de olika uttrycken, ett påtagligt exempel på Ulfs epifaniska insikt, hans förvandling, övergång, transcendens om man så vill; också detta återkommande i Ekmans författarskap.

Utöver fritidens jakt har Ulf arbetat med skogsfrågor i hela sitt liv, han är pensionerad jägmästare och har varit delaktig i införandet av det ”moderna” skogsbruket med stora kalavverkningar, hyggesplöjning, introduktion av olika kemikalier och mycket annat. Även dessa delar av livet är nu föremål för hans omprövningar.

Det här är också en berättelse om åldrande, Ulfs olika krämpor som förändrar hans liv, och samtidigt en vacker berättelse om ett långvarigt äktenskap; Ulf och Inga är jämstarka människor som ryker ihop ibland men som alltid löser det, den finns en stor kärlek mellan dem, en stor och ömsesidig respekt skildrad med värme utan att undvika vardagsrealismen. Jag vet inte men gissar att det finns en biografisk inspiration och att karaktären Ulf har en del släktskap med Kerstin Ekmans man Börje Frelin. Författaren återanvänder också en del av sin erfarenhet som spänningsförfattare; här finns ett brott, en fråga som söker sitt svar, som bidrar till att driva läsningen framåt.

Det finns en mjukt dialektal språkprägel som visar var vi befinner oss, skapar en närvarokänsla i norra Hälsingland utan de dialektala överdrifter som ibland kan bli rätt fåniga. Tror till exempel inte det finns ett enda ”upp” i texten, här heter det ”opp”.

Ett härligt omslag har Eva Wilsson skapat, blänket i vargens ögon är förföriskt (fungerar inte på samma sätt med bilden på omslaget i det här inlägget).

Som framgått tydligt tycker jag fantastiskt mycket om den här författaren och njöt av denna läsning. Kallade den för en roman i inledningen, det står jag för, men själv kallar hon det för en ”berättelse” och den är inte lång, bara 180 sidor. Men det är sidor fyllda av läsglädje, sidor som ger läsaren insikter och intressanta tankar. Min största läsupplevelse i hennes författarskap är fortfarande Vargskinnstrilogin men det hindrar inte mig från att tydligt säga: läs Löpa varg!

Författaren

Kerstin Ekman är född 1933 i Risinge, Östergötland, och debuterade 1959, då som deckarförfattare. Hon valdes in i Svenska Akademien 1978 men lämnade efter Salman Rushdie-affären 1989. Hon är ledamot i Samfundet De Nio.

I början av 1970-talet påbörjade hon den stora romansviten om Kvinnorna och staden, som berättar om hur staden växer fram i industrialiseringens Sverige; medan den yttre staden byggs blir en annan stad till, en inre, kvinnornas och barnens stad.

I de två romanerna Händelser vid vatten och Gör mig levande igen, har Kerstin Ekman åter delvis använt sig av kriminalromanens motiv, nu invävt i breda samhälls- och människoskildringar. Den senare är skriven i dialog med Eyvind Johnson och hans Krilon-trilogi från 1941–1943.

En ny romantrilogi, Vargskinnet, inleddes 1999 med Guds barmhärtighet och följdes av Sista rompan och Skraplotter. Trilogin utspelar sig i Jämtland och är en släktkrönika över 1900-talet. Under samma period kom också berättelsen Urminnes tecken. I romanen Mordets praktik från 2009 skriver hon vidare på frågorna i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Hennes förra roman Grand final i skojarbranschen från 2011 är en lek med autofiktionens form och en vass skildring av det litterära livet.

Kerstin Ekmans rika berättarkonst, som ofta tar avstamp i det vardagliga, har gjort henne till en av våra mest lästa svenska författare, med ett författarskap som fortsatt också i nya genrer – som essäsamlingarna Herrarna i skogen 2007, Se blomman 2011 och Gubbas hage 2018. Då var allt levande och lustigt från 2015 är ett porträtt av naturforskaren och Linnélärjungen Clas Bjerkander, och Tullias värld från 2020 är en essäbok och en personlig skildring av en ung kvinnas liv under antiken.

Kerstin Ekman har fått mängder av stora litterära priser, som Augustpriset 1993 och 2003, Pilotpriset 1995, Ivar Lo-priset 2000, Gerard Bonniers essäpris 2008 och Eva Bonniers stipendium 2019.

Anders Kapp, 2021-08-26

Bokfakta

  • Titel: Löpa varg.
  • Författare: Kerstin Ekman.
  • Utgivningsdag: 2021-08-24.
  • Förlag: Bonniers.
  • Antal sidor: 185.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *