Balsam Karam passerar gränsen

Jag läste faktiskt Singulariteten av Balsam Karam när den kom ut i början av mars i år och den läsningen gav mig en stark känsla: jag skulle vilja vara ett barn som står på trottoaren när den eleganta paraden drar förbi och ropa ”Kejsaren är naken!” Men nu är jag ju inget barn och att som äldre vit man ropa det till en kejsare som är en yngre kurdisk kvinna är naturligtvis omöjligt. Så jag skrev ingenting alls om boken. Men så blev Singulariteten nominerad till Augustpriset, ett återkommande läsprojekt, och då gjorde jag ett nytt försök; läste om texten för att försöka hitta någon förklaring till varför den skulle kunna förtjäna denna nominering. Ett pris är hon definitivt värd i alla fall: hon är klar svensk mästare i bruket av det annars mycket sällananvända ordet ”cornich”; gissar att hon ensam svarat för en klar majoritet av all användning av det ordet i Sverige i år. Och ett tips till dig som ännu inte läst boken: läs de tre delarna i omvänd ordning, det gör boken mycket enklare att förstå.

För att inleda med detta i texten ständigt återkommande ord ”cornich” så tror jag en hel del känner igen det med stavningen ”kornisch” som en sorts list som kan användas för upphängning av gardiner. Arkitekturintresserade kanske också känner igen ordet i dess användning för att beskriva ett krön som sammanbinder pelare. En äldre svensk stavning är just ”cornich” som är närmare franskan som ordet importerats från (och franskan har hämtat det från latinet). Etymologiskt går det mot betydelser som avslutning och avgränsning vilket gör det rimligt att ordet också kan användas för att beskriva en kustväg; gränsen mellan land och hav. I Monaco finns till exempel kustvägen ”La Corniche Inférieure”. Det är den betydelsen som är aktuell i Singulariteten och även om ordet är ovanligt är användningen av kustvägen som symbolisk bild för gräns vanligare; finns till exempel som omslagsbild på Sara Stridsbergs nya Hunter i Huskvarna.

I Singulariteten finns cornichen som en fysisk plats för en tragedi men också som en bild för gränsen mellan liv och död, mellan det förlorade och de som ännu ej förlorats. Dessa gränstrakter är centrala i denna text, författaren rör sig i detta smärtsamma område och det är en av de saker som rubriken på denna text syftar på.

Något annat ovanligt i texten är tilltalsperspektivet. Merparten av all skönlitterär text domineras av ett berättande i tredje person: han / hon gör / gjorde eller tänker / tänkte något. Vanligt är också första person: jag gör / gjorde eller tänker / tänkte något. Inte unikt, men ovanligt, är det berättande i andra person som dominerar här. Det konstrueras med hjälp av en allvetande anonym berättarröst, författaren, som tilltalar den namnlösa huvudpersonen med ett du: ”Du gör en teckning till henne …”

Ett av världslitteraturens mest tillkrånglade verk måste vara Finnegans Wake av James Joyce där en av många egenheter är en cirkel; boken slutar där den börjar. Det är ett ovanligt grepp, en del har använt den efter honom, och det gör även Karam.

Ovanligt är också strukturen med olika delar som är skrivna på helt olika sätt: Prolog, Den försvunna, Singulariteten och Förlusterna. Det är inte en novellsamling, även om delarna är väldigt olika så hänger de samman. Den som vill förstå ramhandlingen läser med fördel boken baklänges; Förlusterna först och Prolog sist. Förlusterna har en form och ett språk som är ”bekväm” för läsaren, något man känner igen. Den delen är skriven ungefär som lösryckta dagboksblad (utan dagbokens naturliga ”jag” eftersom texten skrivs i andra person) som rör sig fram och tillbaka över rätt många år. Den börjar med att en familj kommer som flyktingar i Sverige och vi får korta bilder av hur deras liv utvecklar sig. Bland annat är den delen en utmärkt lärobok om den vardagsrasism som så många människor utsätts för i Sverige. En av många träffande scener: huvudpersonen går med sin mormor i klädbutiken ”och expediten som övervakar er ordnar galgar som inte behöver ordnas”.

Huvudpersonen har fått jobb på en arbetsplats som planerar en studieresa till ”staden med cornichen” och det framgår att hon aldrig varit i det landet men ändå talar språket vilket kan vara en stor tillgång för resan. Vi får aldrig veta vilket land det är som de åker till men det känns som Afrika eller Mellanöstern. Vi får inte heller veta vilket som är hennes modersmål; det skulle kunna vara arabiska som ju talas i flera länder men kan också vara franska – Dakar i Senegal har en känd cornich. Den resan blir central i boken längsta del, Den försvunna, där huvudpersonen ser en utblottad kvinna som allt mer desperat letar efter sin försvunna dotter innan hon slutligen tar sitt liv genom att slänga sig ut från cornichen.

Vi får också veta att huvudpersonen är gravid under resan, förlossningen är planerad till en tid efter återvändandet till Sverige. Det är inte någon stor fråga i den här delen, men blir det centrala i Singulariteten som handlar om förlusten av ett barn. Återkommande är gränslinjen, cornichen, mellan att ha och inte ha, förlusterna på många olika sätt, förlusten av bästa vännen Rozia som dog under kriget, förluster av identitet, kultur, språk.

Ett citat för att beskriva en del av ett av de Karamska språken: ”Snart – just som de för säkerhets skull lägger en hand över sina handväskor och ser sig om efter barnen som i väntan på arbetet på stranden somnat med säck och kratta i hand – ska turisterna fortsätta den breda trottoaren upp mot den i skymningen upplysta cornichen och havsutsikten obeskrivlig för den som kan köpa sig en middag och lite vin på någon av restaurangerna längs cornichen; turisterna ska sätta sig där och be om bubbelvatten och kanske en stor flaska husets, marinerade oliver med kapris och vitlök och saltade nötter att hålla sig med tillbakalutade med sensommarhavet ett liten uppror och himlen becksvart och matt över den snart överbelamrade cornichen.”

Det är en prosa som går över gränsen till något mer prosalyriskt och ibland använder hon även / som avdelare på samma sätt som man ofta använder i citat från lyrik för att markera var de olika diktraderna börjar och slutar.

Ett sätt att beskriva texten skulle kunna vara att det är en överintellektualiserad och överpretentiös skrivövning på riktigt avancerad nivå. Det kan låta elakt men jag kan faktiskt tycka väldigt mycket om texter med en likartad karaktär under förutsättning att avancerade formkonstruktioner används som effektiva medel för att nå ett mål; för att förstärka något som författaren verkligen måste berätta, något tvingande nödvändigt. Men här kommer formen mest i vägen för de starka teman som behandlas; det blir mer en sorts show-off, titta så duktig jag är. Och det är hon ju verkligen, duktig alltså, rasande skicklig. En aning långsökt påminner hon om en av de bästa författare vi har just nu, Amanda Svensson; ett språkligt underbarn för vilken det tog ett tag att hitta den nödvändiga berättelsen att använda sin skicklighet till. Jag var en smula skeptisk till nomineringen av hennes Välkommen till den här världen 2011 men det var en skandal att hon inte fick priset, inte ens nominerades, för den helt fantastiska Ett system så magnifikt att det bländar 2019. Jag både tror och hoppas på en liknande utveckling för Balsam Karam.

Så tråkigt nog är kejsaren fortfarande naken för mig trots omläsning, en bländande skicklig kejsare som ändå saknar det viktigaste. Och därmed förblir detta en nominering som jag inte förstår.

Författaren

Balsam Karam, född 1983, är kurd med rötter i Iran och Irak, men bor sedan barnsben i Stockholmsområdet. Hon är författare och bibliotekarie och debuterade 2018 med den kritikerhyllade och mycket uppmärksammade romanen Händelsehorisonten.

Anders Kapp, 2021-11-20

Bokfakta

  • Titel: Singulariteten.
  • Författare: Balsam Karam.
  • Utgivningsdag: 2021-03-03.
  • Förlag: Norstedts.
  • Antal sidor: 227.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *