Right between the eyes

Soundtracket till Sara Stridsbergs senaste roman Kärlekens Antarktis beskrev jag som Ravels Bolero men den här gången vet jag att soundtracket till hennes nya novellsamling Hunters i Huskvarna utgörs av Bruce Springsteens Point Blank; en råstark text om livets bedräglighet och osäkerhet, om falska livslögner, om smärtan när de rasar, lika smärtsamt som ett skott mitt mellan ögonen. Just idag får vi elva nya noveller från Stridsberg där tio av dem på sätt och vis skapar en helhet, helt olika berättelser som på olika sätt och från olika perspektiv betraktar livets existentiella osäkerhet. Ofta skrönor från ett skymningsland där verkligheten löses upp, där våra viktigaste enheter för att beskriva världen, tid och rum, inte längre går att lita på. Äntligen dags för Augustpriset till Sara Stridsberg i år!

Sannolikt finns hos de allra flesta av oss en dröm om begriplighet, en ordnad tillvaro som kan förstås, en svårighet att acceptera att just det det är en fåfäng dröm, ”en människa utan oordning står inte att finna i världen, man får träna på att stå ut med sina och andras ofullkomligheter”. För många blir osäkerheten omöjlig att leva med, den måste ersättas av en artificiell, skapad ordning som kan vara privat till sin natur, en livslögn, eller mer storskalig till sin natur, kanske i form av dagens populistiska samhällslögner. Sara Stridsbergs nya bok är ett underbart träningsläger på vägen mot tilliten till det osäkra, det främmande och i detta finns underliggande bottnar i filosofi och politik.

Berättelsernas geografi är varierad, vi befinner oss på olika platser i världen, det gäller också tiden; det finns berättelser i dåtid, nutid och framtid. Inte sällan är både tid och rum otydliga.

Återkommande är det flyktiga, det icke bestående; vännen som plötsligt försvinner med en varg, någon som dör i en bisats, katastrofer som banala tillfälligheter. Att plötsligt öppna bildörren, gå och aldrig komma tillbaka. Dystopiska inslag i bakgrunden som ett Detroit i ruiner efter krigen. ”Om femhundra år har spåren efter oss sopats igen i de stora städerna, då har rovfåglarna intagit flygplatserna och bilfabrikerna och rådjuren promenerar omkring ensamma på Michigan Avenue.”

Återkommande är också skrönans absurda inslag: En morfar i söndagskostym som försöker förmedla livsvisdom till en liten flicka inuti en gigantisk blåval. Robin som fylld av snö solar sig i månskenet samtidigt som älskade systern Hazel mördas. De i hemlighet älskande gymnasietjejerna som sover tillsammans inneslutna i en näckros. En konstig okänd lillasyster som plötsligt sitter där bredvid henne när hon vaknar i bilens baksäte.

Vad är tiden för någonting, är en ständigt återkommande fråga. ”Skillnaden mellan det hela glaset och skärvorna som låg och glänste framför oss” försöker någon förklara. När inget händer, tiden tycks stå stilla: ”Och tiden gick ändå. Inuti kroppen. Den ruttnade långsamt, torkade som ett plommon.” Om den upplösta tiden: ”I denna nya tideräkning fanns ingen tid, ingen ordning, inga regler. Det var en blank glidande otid.”

Hon gör också en ”Östergren”, alltså en skönlitterär betraktelse av sin tid i Svenska Akademien. Klas Östergren ägnade ett enda stycke, men 166 sidor långt, i Renegater åt sitt lustmord på Akademien. Sara Stridsberg nöjer sig med en novell, Familjen på 34 sidor, som är en sorts skruvad allegori över ”ett hemligt sällskap för några äldre herrar och ett fåtal damer, alla i samma branta sluttning mot döden”. Om man är ute efter någon sorts subjektiv men ändå rätt verklighetsnära skildring av akademikrisen så väljer man Östergren men om man är ute efter betydligt bättre skönlitterär text så väljer man Stridsberg. I bägge fallen är dock dessa avsnitt böckernas mest ointressanta delar. Men Familjen innehåller en underbar mening som man bara måste stanna upp inför: ”Hon hade en vag känsla av att hon på något sätt hade missuppfattat livet och att det var för sent att ställa denna missuppfattning till rätta nu.” Underbart! En melankolisk och lätt absurd visdom som skulle ha kunnat passa in väl i en av mina stora läsfavoriter genom livet, Douglas Adams Liftaren-böcker.

Om vi lämnar Familjen åt sidan så utgör övriga tio noveller en helhet som med många olika perspektiv berättar om livets osäkerhet, det oförutsägbara i tillvaron; det här är en antites till alla dessa vidrigt hurtiga självhjälpsböcker, en självstjälpsbok om man så vill med insikter om livet som det verkligen är vilket kanske kan vara en hjälp på riktigt.

Vi befinner oss inte i ett rosaskimrande dagsljus, men det är inte heller kolsvart; vi befinner oss i den skymning där tillvaron mister sin skärpa och tydlighet, där tid och rum mister sina avgränsningar, allt blir mer flytande och vad som är gott eller ont går inte alltid att avgöra. Skymningsland hade kunnat vara en bra titel på denna novellsamling, men den är redan använd tänker jag och har en bok av Therese Bohman i minnet; men trots att den har några paralleller till den här novellsamlingen heter den ju faktiskt Aftonland. Det finns en hel del att känna igen från det tidigare författarskapet både när det gäller tematik och återkommande element (fåglar, vatten, psykisk sjukdom, missbruk etc) men det finns också något nytt. I denna skymningens flytande verklighet tillför hon också kompletterande perspektiv med hjälp av magisk realism; är säker på att Gabriel García Márquez skulle ha älskat Valarna och att Eva-Marie Liffner kommer att le förtjust åt Victorianäckrosen. Det här känner jag inte riktigt igen från tidigare böcker, kan naturligtvis ha fel men i vilket fall som helst så får det läsarögonen att glittra av förtjusning.

Det finns en annan aspekt på just skymning i ett Hegelcitat från 1821: ”Minervas uggla börjar sin flykt först i den inbrytande skymningen” som syftar på att vi bara kan veta något om det som varit och knappt det, ”sanningen inte är ett färdigpräglat mynt” säger samma Hegel ännu tidigare (1807); framtiden är per definition ett osäkert land och utan den insikten väntar ett liv av besvikelser. Stridsbergs texter hjälper oss till den insikten, det gäller ”att stå ut med att livet alltid blev som det blev”.

Ett av de vackraste ord jag vet på svenska är gungfly och brukar ibland hävda att det är just det som livet går ut på: att uppsöka sina gungflyn eller att välkomna att de uppsöker dig. Naturligtvis kan det vara det bokstavliga, den osäkra tuvan på en myr som hotar att sluka dig, men oftast något helt annat; osäkra positioner i relationer, kunskapssökande, handlingar och allt annat som livet består av, situationer där du inte riktigt vet vad som kommer att hända, om du kommer att göra dig illa, om du kommer att misslyckas eller om du kommer att utvecklas, där kanske något nytt kommer att tillföras i ditt liv till skillnad från de säkra valen med eviga repetitioner av det du alltid gjort, det helt säkra ekorrhjulet som med fullkomligt säkerhet kommer att mala ner dig, slutligen till grått stoft i en urna. (Här syftar jag inte på den jakt efter livsfarliga kickar som en del extremäventyrare drivs av.) Gungflyn hade också kunnat vara en väl fungerande titel för den här novellsamlingen som kanske inte är en hyllning, men en insikternas acceptans, av livets oundvikliga existentiella osäkerhet.

Det är ett stort, tungt och viktigt grundtema som Sara Stridsberg ger sig på och det krävs ett författargeni som just hon för att kunna hantera det med lätthet, med hjälp av absurda skrönor som i lustfyllda språng betraktar tillvaron från alla möjliga, och även omöjliga, perspektiv, samtidigt som hon ger oss läsare insikter om livet och oss själva.

Akademinovellen Familjen passar inte riktigt in i samlingen men annars finns det mycket litet att störa sig på. ”The usual suspects” är ett mycket väletablerat uttryck på engelska men ”de vanliga misstänkta” är en onödig anglicism som dyker upp på några ställen. Å andra sidan finns i anslutning till en av förekomsterna en uttolkning av CV som i stället för latinets Curriculum Vitae beskrivs med engelskans Count Vernacular i tankarna kring en oändligt tråkig kollegas berättelse om sitt liv; något von oben kanske, men en riktigt kul intellektuell elakhet.

En av de stora skandalerna inom svensk litteratur är att Sara Stridsberg aldrig fått Augustpriset. Det borde vara dags för det i år. På vägen dit är jag bara avundsjuk på dig som inte har läst Hunter i Huskvarna ännu. Du har en läsupplevelse utöver det vanliga att se fram emot.

Författaren

Sara Stridsberg fick sitt stora genombrott, också internationellt, med romanen Drömfakulteten 2006. Den belönades med Nordiska rådets pris 2007, och 2019 nominerades den till det prestigefyllda Man Booker-priset när den kom ut i England och USA. Med romaner som Beckomberga, Darling River och Kärlekens Antarktis har hon befäst sin ställning som en av våra främsta berättare som finns översatt till tjugofem språk. Stridsberg är också verksam som dramatiker, och pjäser som Medealand, Dissekering av ett snöfall och Konsten att falla har spelats runt om i världen. Hösten 2021 har pjäsen Förbannelsen urpremiär på Stadsteatern i Stockholm.

Anders Kapp, 2021-09-14

Bokfakta

  • Titel: Hunter i Huskvarna.
  • Författare: Sara Stridsberg.
  • Utgivningsdag: 2021-09-14.
  • Förlag: Bonniers.
  • Antal sidor: 258.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *