Årets bästa spänning 2021

Att få älska. Att få vara älskad. Att få älska med varandra. Några av de största värden som finns i livet som jag också tror blir avgörande när det gäller vilken bok som kommer att bli utsedd till årets bästa svenska spänningsroman. Svenska Deckarakademin firar femtio år med ett jubileumsevent i Eskilstuna nu i helgen och på söndag presenteras vinnarna i klasserna Bästa svenska kriminalroman, Bästa översatta kriminalroman, Bästa svenska debut samt Bästa barn- och ungdomsdeckare (dessutom några specialpriser). Naturligtvis ska Kapprakt förekomma Akademin med egna topplistor. Debutanterna behandlades i går och i dag blir det de bästa svenska och de bästa översatta böckerna. Barn- och ungdomsdeckare lämnar jag till de som kan det bättre, har inga hemmavarande barn längre så det blir inte så mycket läst av dessa. I går var vi överens om två titlar på debutantlistorna och i dag är det bara en titel i respektive klass som finns med på bägge listorna.

På sätt och vi är det naturligtvis trams med tävlingar inom uttrycksformer som litteratur, musik, film och liknande; det existerar helt enkelt inga objektiva mätsystem. Men de flesta av oss tycker ändå att tävlingar är kul och de skapar samtal om aktuella verk vilket är en bra sak. Det är också en bra marknadsföringsmetod vilket kan förklara det ständigt växande antalet litterära pristävlingar, främst från kommersiella aktörer. Inom spänningsområdet i Sverige är det Svenska Deckarakademins priser som gäller, som är de viktigaste. Bakom dessa priser finns en ambitiös, kompetent och seriös läsningsprocess och även om jag inte alltid är överens med akademins slutsatser så är den insatsen värd all respekt.

Bland mängder av riktigt bra svensk spänning som kommit ut i år har jag med stor vånda sållat ut de fem bästa (titlarna länkar till Kapprakts texter om respektive bok och författarnamnen till presentationer när det finns):

Åsa Larsson Foto Orlando G Boström

1: Åsa Larsson, Fädernas missgärningar, Bonniers

Ända sedan 2012 har vi ivrigt väntat men när vi nu äntligen får återse Rebecka Martinsson i Fädernas missgärningar, den sjätte och sista delen i serien, så sparar Åsa Larsson inte på krutet. I läsningen tänker man ofta på musik, på rytm, på den storartade kompositören som presenterar sin bästa symfoni där orkesterns alla förmågor och uttryckssätt kan komma till sin rätt i överraskande rörelser mellan det stillsamt vackra och den intensiva dramatik som känns i hela kroppen. Utöver spänningsberättelsens kärna får vi så mycket mer i form av berörande människoöden, imponerande naturscenerier och till och med överraskande idrottsdramatik. Inte minst är det också en underbar kärleksroman.

2: Christoffer Carlsson, Brinn mig en sol, Bonniers

På fredagsmorgonen 28 februari 1986 ser Hallandspolisen Sven Jörgensson årets första sädesärla innan han ska åka till jobbet. Det är alldeles för tidigt på året, dessutom ser han den framifrån, ser bröstfläcken tydligt och det är ett varsel om olycka och sorg. På kvällen, 23:21, skjuts Olof Palme till döds i korsningen Sveavägen–Tunnelgatan i centrala Stockholm. Nästan samtidigt våldtas och mördas 20-åriga Stina Franzén i en bil nära Tiarps gård utanför Halmstad och hon följs av fler offer. Palmemordet har blivit en symbol för slutet på en tid och starten på en annan. Sven Jörgensson är sinnebilden just för folkhemmets tillitsfyllda samhälle, en klippa som vittrar till stoft i det mångåriga och fruktlösa sökandet efter ett svar. Det här är en helt fantastisk text, en berättelse som vibrerar av liv på flera olika plan, en historia om Sverige de senaste decennierna betraktad genom berörande människoöden.

3: John Ajvide Lindqvist, Vänligheten, Ordfront

2015 nominerades John Ajvide Lindqvist välförtjänt för sin Rörelsen. Den andra platsen. Den har handlingen förlagd till det 80-tal när vi girade 180 grader med samhällsskutan och styrde om från framgång för att i stället ta kurs mot undergången. I årets nya Vänligheten är vi framme just i denna undergång när vänligheten tar slut. En helt fantastisk samtidsallegori där samhällets tillstånd förkroppsligas av sex rätt unga människor i Norrtälje. Det bästa han har skrivit hittills och det vill inte säga litet när det handlar om denna författare. Liksom tvåan är detta också ett stycke insiktsfylld och viktig samtidshistoria.

4: Ann-Helén Laestadius, Stöld, Romanus & Selling

2016 tilldelades Ann-Helén Laestadius Augustpriset i kategorin bästa barn- och ungdomsbok för Tio över ett och i år kom vuxendebuten med Stöld, en renskötarthriller från Sápmi. Visst har vi läst en del tidigare om samernas situation och renskötselns villkor men hon gör det bättre än någon annan. Effektivt använder hon thrillerns spänning för att hålla oss läsare trollbundna vid en berättelse där vi på vägen också får nya kunskaper, berörande insikter och stark samhällskritik förpackade i ett beundransvärt språk.

5: Niklas Natt och Dag, 1795, Bonniers

Med sin nu avslutade trilogi har Niklas Natt och Dag skapat något enastående i svensk litteratur. Det sena 1700-talet har växt ut till något helt annat än det vi fick lära oss i skolans historieundervisning; här finns nya insikter och starka känslor som levereras till oss på författarens alldeles egna och underbara språk. Det är ofta svart, brutalt och våldsamt men samtidigt medkännande, insiktsfullt och inte minst byggt på ett imponerande research i den svenska historien. För den som inte läst honom tidigare kan hela trilogin vara ett riktigt spännande och givande läsprojekt under kommande helger.

Deckarakademin

21 oktober publicerade Svenska Deckarakademin sina nomineringar av årets bästa svenska kriminalromaner:

Som framgår är det bara en titel som finns med på bägge listorna, men den är desto bättre. Så även om Åsa Larsson har fått priset tidigare hoppas jag att hon får det igen på söndag. Tre av Akademins nominerade titlar har jag inte läst, men för de övriga två länkar titlarna till Kapprakts texter om böckerna.

Bästa spänning skriven på andra språk som översatts till svenska i år

Det kommer också ut mängder med översatt spänning av hög kvalitet, men jag prioriterar svenska författare i min läsning så det blir inte så mycket läst av de översatta. I stället för en topplista presenterar Kapprakt därför i stället tips på fyra riktigt bra böcker ur årets utgivning.

Anne Mette Hancock Foto HEIN Photography
Katrine Engberg Foto Les Kaner

Först vill jag lyfta fram två kvinnor från Köpenhamn i en ny dansk spänningsgeneration, två författare som tagit inte bara Danmark utan också världen med storm. Man kan lätt ta dem för systrar; det är de inte men väldigt goda vänner. Årets böcker som översatts till svenska:

Katrine Engberg, Vådaskott, Forum, översatt av Margareta Järnebrand

Anne Mette Hancock, Äppelmannen, Louise Bäckelin Förlag, översatt av Helena Stedman

Det gemensamma de har i sina författarskap är en skyhög kvalitet och en förmåga att väva in mycket oväntade komponenter i berättelserna. Annars är de ganska olika. Katrine Engberg är mer wild & cracy och tar verkligen ut svängarna samtidigt som Anne Mette Hancock uppvisar mer av en knivskarp intelligens i mycket speciella intrigkonstruktioner: hennes senaste bok på svenska har som grundtema våra olika sätt att tolka våra upplevelser och vad det gör med oss som människor.

Så en översatt bok som kanske inte finns i centrum av genrebegreppet, en amerikansk debut som direkt gjorde internationell succé.

Julia Philips, Försvinnande värld, Norstedts, översatt av Amanda Svensson

Det här är en helt underbar resa till en plats som är rätt okänd för de flesta: Kamtjatkahalvön i östligaste Ryssland, en mycket speciell värld vid de nordligaste delarna av Stilla Havet. Också en resa in i en fantastisk text präglad av sällsynt kvalitet och originalitet. Det hela inleds med att elvaåriga Aljona och åttaåriga lillasyster Sofia försvinner och sedan följer en årscykel med tolv mer eller mindre fristående månadskapitel som successivt växer samman till en helhet som blir så mycket större än den spänningstråd som håller delarna samman.

Slutligen den ende spänningsförfattare någonsin som verkligen var förtjänt av att få Nobelpriset:

John le Carré, Silverview, Bonniers, översatt av Hans-Jacob Nilsson

Spionromanens store mästaren skrev tjugoåtta böcker under närmare sextio år innan han avled för ett knappt år sedan, 12 december 2020, vid åttionio års ålder. I år kom hans sista utgivning, men Silverview var inte ett ofullbordat manus, det var komplett men opublicerat vid hans död, möjligen avvaktade han eftersom det sannolikt är hans mest kritiska text någonsin om den brittiska underrättelsetjänsten. (Den sista bok han skrev var En fri agent som kom på svenska 2019.) Texten är en ren njutning att läsa, på många sätt en klassisk le Carré med hans speciella berättarteknik, en sorts mästarklass för alla som vill lära sig hur man bygger stark och intelligent spänning med en vibrerande långsamhet där dramatiken hela tiden existerar i skuggornas bisatser. Här finns en vardaglig yta med vanliga människor som lever sina vanliga liv men alldeles under denna yta finns allvarliga hot.

Deckarakademin

21 oktober publicerade Svenska Deckarakademin också sina nomineringar av årets bästa till svenska översatta kriminalromaner:

  • Elina Backman, När kungen dör, Bokfabriken, översatt av Marjut Hökfelt
  • Giles Blunt, Arktiska nätter, Hoi Förlag, översatt av Sandra Gustafsson & Lars Rambe
  • Anne Mette Hancock, Äppelmannen, Louise Bäckelin Förlag, översatt av Helena Stedman
  • Arnaldur Indriðason, Flickan vid bron, Norstedts, översatt av Ingela Jansson
  • Guillaume Musso, Återträffen, Nona, översatt av Christina Norrman

Av dessa fem har jag bara läst en, Äppelmannen, men den är riktigt bra så därför hoppas jag på den som vinnare på söndag.

(Tillägg 2021-11-21: Åsa Larsson fick priset för bästa svenska och Guillaume Musso för bästa översatta.)

Anders Kapp, 2021-11-19

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *