Död på många olika sätt

Efter att ha läst danska Katrine Engbergs Vådaskott, som kommer ut på svenska i dag, är det inte alls förvånande att hon nu är uppe i en miljonupplaga i 25 länder. Hon tillhör den nya generationens danska spänningsstjärnor med en alldeles egen röst. Hon tänjer på alla tänkbara gränser med både mod, humor och intelligens. Vi får åter träffa den alldeles speciella polisduon Jeppe Kørner och Anette Werner liksom den intressanta pensionären Esther de Laurenti, med näsa för mysterier. Ond bråd död ingår i genrens alla texter, men jag kan garantera att du aldrig tidigare mött död serverad på så många olika sätt. Vådaskott är fjärde delen i hennes Köpenhamnsserie (tredje i Sverige, det svenska förlaget har av någon anledning hoppat över del två, Blodmåne).

Berättelsen inleds med två händelser. En lördag i april anmäls 15-årige Oscar Dreyer-Hoff försvunnen av sina föräldrar, Henrik och Malin. Det är inte ovanligt att tonåringar tillfälligt försvinner men i hemmet har de hittat ett märkligt meddelande, verkar vara ett citat, och föräldrarna fruktar att han blivit kidnappad. I familjen finns också en storebror och hans lillasyster. Familjen är rik, Henrik och Malin driver ett framgångsrikt auktionshus, men motsatsen gäller för Malins syster Jenny, en konstnär som aldrig slagit igenom och har svårt att betala räkningarna i tid.

Den andra händelsen inträffar tidigt på måndag morgon när kranföraren Michael och processingenjören Kasper genom ett övervakningsfönster i den hypermoderna sopförbränningsanläggningen ser delar av en kropp sticka ut från den väldiga skopan. Polisen larmas naturligtvis och tror först att den kan vara den försvunne tonåringen. Det är det inte, men det finns andra kopplingar.

Det blir de återkommande huvudpersonerna, Jeppe Kørner och Anette Werner, som tillsammans med sina poliskolleger ska försöka ta reda på vad som hänt. Likaså återkommande pensionären Esther de Laurenti, Kørners vän, bidrar med sina idéer.

Jeppe Kørner älskar verkligen sin kollega Sara Saidani. De har inte flyttat ihop ännu, men sover tillsammans för det mesta. Han har alltid velat ha barn, det misslyckades i hans förra äktenskap, men han har svårt att hitta en fungerande relation till Saras döttrar, elvaåriga Amina och hennes lillasyster Meriem. Samtidigt hjälper han vännen Johannes Ledmark, känd skådespelare som nu gömmer sig för ett mediedrev.

Anette Werners liv har förändrats radikalt sedan hon och Svend efter många år tillsammans fått dottern Gudrun som nu är ett år och nio månader. Anette har alltid varit en stor och kraftig kvinna men efter förlossningen och amningen har hon tränat mycket för att komma i form och när hon ser sig själv i spegeln kan hon konstatera att hon är snyggare än någonsin. Visst älskar hon dottern men samtidigt är det så mycket i hennes liv som förändrats, hon kan inte komma ihåg när hon och Svend hade sex senast, kanske håller förhållandet efter så många år på att ta slut?

Det blir en fartfylld resa där vi läsare får möta olika berättarröster som successivt tillför allt fler bitar innan pusslet är lagt.

Amager Backe

En hel del av handlingen kretsar kring Amager Bakke, ibland också kallat CopenHill, ett av Köpenhamns nya landmärken, en ovanlig kombination som i stor skala och med modern teknik kombinerar sopförbränning och kraftvärmeverk med en sportanläggning som bland annat omfattar en 85 meter lång slalombacke på taket (konstgjort underlag och åkbar året runt) och världens högsta klättervägg. Den invigdes 2017 och beskrivs av författaren så här: ”Amager Bakke glödde i det skarpa vårljuset. Fasadernas glänsande metall reflekterade solen, och högt uppe ovanför den sneda taklinjen lyste skorstenens röda topp som ett ont öga. Stadens nya landmärke såg ut som ett blankt, levande djur som låg på lur …”

Det här är ett bra exempel på hennes skrivteknik, en emellanåt överdrivet svulstig bokstavsarkitektur som när den är som bäst är imponerande och riktigt, riktigt kul. Ibland kan jag tycka att konstruktionerna blir något instabila, vet inte om det kommer från författaren eller översättaren, men det hindrar inte att den kan vara något mycket befriande med någon som kastar realismens trygga bojor för att ge sig ut på spännande och osäkra gungflyn. Om det är något som den här författaren inte är så är det rädd för att ta i. Tar i så det knakar ibland, i språk, karaktärer och intrig, men knak och brak kan också vara dramatiska pukor som ger läsaren glädje.

Det är också en mycket intelligent författare som skämmer bort oss med en hel del roande referenser. Från Montaigne ”lånade” Shakespeare karaktären Caliban i sin pjäs Stormen från 1610, vilden, monstret, symbol för det naturtillstånd som måste tyglas. Karaktären har återanvänts i remakes av Stormen som Margret Atwoods Hag-Seed / Häxyngel (inte så imponerande) eller Steve Sem-Sandbergs helt fantastiska Stormen från 2016 där vi möter honom som den haltande, polioskadade herr Carsten. Hos Engberg får vi träffa karaktären igen, men på ett helt annat sätt.

Helvetets nio kretsar i Dantes Inferno från 1320 där den nionde och sista kretsen är en frusen sjö där de fastnar som förrått livet, som förnekat kärleken, som ställt sig utanför mänskligheten; bilder som återkommer på många olika sätt i litteraturen. Ett av de mest intressanta exemplen är Albert Camus Fallet från 1956 som nyligen kom i en lysande nyöversättning, men hos Engberg får vi möta den nionde kretsen på ett helt annat sätt.

Det vara bara två exempel, det finns många fler.

Döden finns naturligtvis med i alla genrens texter men vi har nog aldrig mött den på samma grandiosa sätt som här. Här vimlar det av dödsreliker, dödsmasker (även en bokstavlig masks dödskamp), döda fåglar; en morbid besatthet som blir något av en berättelse i berättelsen. I en av textens roligaste scener möter vi en man som med hjälp av den komplicerade processen taxidermi (gud nåde den som säger att han ”stoppar upp” fåglar) håller på att ge en död kråka ett nytt sorts liv. Han blir så upphetsad av skönheten i fjäderskruden, som han liknar vid en kvinnas hud, att han måste onanera sig till utlösning.

Återkommande karaktären Esther de Laurenti är för tillfället också upptagen av döden, dels i hennes nya projekt, att skriva en biografi över antropologen Margrethe Dybris som forskat kring dödsritualer runt om i världen, dels i samtalen med allt mer demente Gregers Hermansen och hans växande dödsskräck.

Det här är riktigt underhållande spänningslitteratur av högsta klass.

Anders Kapp, 2021-04-30

Bokfakta

  • Titel: Vådaskot (Vådeskud 2019, översättning Margareta Järnebrand).
  • Författare: Katrine Engberg.
  • Utgivningsdag: 2021-04-30.
  • Förlag: Forum.
  • Antal sidor: 360.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *