The mother of all fuck-ups

Han har somnat i soffan. Vrider sig oroligt. Mardrömmar. Just åter i Danmark efter tjänstgöringen i Afghanistan. Svårt traumatiserad. Vaknar till och i mörkret ser han den lilla röda pricken på TVn. Tolkar det som ett lasersikte och reagerar blixtsnabbt; kastar sig ut genom fönstret på tredje våningen. Mannen har i princip ingenting att göra med handlingen i Äppelmannen, Anne Mette Hancocks andra bok, men ändå allt. Hur vi tolkar och kategoriserar våra sinnens informationsflöden fram till mer eller mindre lyckade handlingar, tolkandet som mamman till alla katastrofer, är det mycket intelligenta temat i den här boken. Älskade verkligen hennes hyllade debut Likblomman och var djupt besviken i början av den andra som nyss kommit i svensk översättning; inte ännu ett av alla dessa försvunna barn som spänningslitteraturen är övergödslad med i dessa tider. Men besvikelsen ersätts snart av dess motsats. Det enda som finns att klaga på är den svenska titeln, originalets Mercedes-snittet är bättre.

Berättelsen inleds med ett barns försvinnande; Lukas Bjerre, tio år gammal, kommer inte till skolans fritidshem vid två-tiden och det visar sig att ingen sett till honom under hela dagen. De larmar polis och föräldrar, det blir ett stort pådrag. Lukas beskrivs som en mycket intelligent pojke som ligger långt före klasskamraterna. Dessutom glad och snäll, går undan från de bråkiga pojkarna i klassen. Han är enda son till Jens och Anne Sofie Bjerre som naturligtvis är förtvivlade.

Jens Bjerre är läkare och en av huvudpersonerna, journalisten Heloise Kaldan, befinner sig hos honom just när larmet om Lukas försvinnande kommer. Hon är där för att göra abort, graviditeten är både oplanerad och oönskad. Hon har inte sagt någonting alls till Martin Duvell, hennes pojkvän sedan ett och ett halvt år, relationen är trasslig nog som den är (intressant sidohistoria).

På jobbet går det trögt för henne, hon är fortfarande påverkad av de smärtsamma händelserna från förra boken, men hon har äntligen kommit i gång med ett nytt uppslag där hon gräver i frågor som handlar om danska soldater med posttraumatiskt stressyndrom efter insatser runt om i världen. Hon har bra stöd i det av bästa vännen Gerda Bendix, som arbetar med dessa frågor inom Försvaret, och kollegan Mogens Bøttger på Demokratisk Dagblad. En annan kollega har hon inget stöd av alls: ”Kaj Clevin var en leverfläckig herre som arbetade som matrecensent på Demokratisk Dagblad. Han var känd för att vara en fullblodssnobb som närde ett hat mot allt som behagade proletariatet, och hans recensioner riktade sig uteslutande till den lilla procentandel läsare som delade hans iver för vad Heloise betecknade som egenkåt gastro-onani.” Det är bara ett av väldigt många exempel på den här författarens förmåga att snabbt, men ändå omsorgsfullt, levandegöra även handlingens många bifigurer på ett både levande och underhållande sätt.

Heloise blir inte glad när chefen beordrar henne att släppa grävjobbet för att i stället delta i jakten på nyheter om Lukas försvinnande.

Den andra huvudpersonen, kriminalpolisen Erik Schäfer, har just kommit åter efter fem veckor i semesterbostaden vid Jalousie Beach på Saint Lucia i Västindien, ön där hans fru Connie är född och uppvuxen. De har ett lyckligt förhållande sedan tjugonio år, men inga egna barn. Erik och Heloise har utvecklat en nära vänskap, en sorts bonuspappa-dotterrelation som är bra för dem bägge.

Erik blir ansvarig för utredningen av Lukas försvinnande. Han arbetar intensivt tillsammans med yngre parhästen Lisa Augustin som han trivs mycket bra med. Jämnåriga kollegan Nils Petter Bertelsen har inte haft samma tur, han ”hade fått den aggressionsframkallande Lars Bro på halsen; en ung snorvalp av värsta sort, som gick med fötterna i tio-i-två-vinkel och drog diverse citat från B-filmer vid morgonmötena.” Författaren har byggt upp en ”polisfamilj” med riktigt intressanta och levande karaktärer.

Texten är fylld av välformulerade och träffande bilder, som när de under utredningens gång stöter på en äldre ensam kvinna och Erik tänker: ”Han mindes tystnaden under sin mammas sista levnadsår i en katakomb av nikotinfärgad degenerering. En tystnad som enkom bröts av pendelurets ensamma tickande och då och då de jämrande stönen från de andra boende i huset.”

Det går trögt med utredningen men successivt dyker det upp ett och annat. En man i området har tydligen visat märkligt stort intresse för skolbarnen som han ofta ger äpplen (den svenska titeln). Någon har sett Lukas prata med en okänd kvinna. Föräldrarna kanske inte är så perfekta som de verkar, mamma Anne Sofie luktar ofta sprit vilket får Erik att tänka på sin egen problematiska uppväxt med en alkoholiserad mamma. Plötsligt hittas Lukas jacka med blodfläckar. Det uppstår en oväntad koppling till Heloises granskning av traumatiserade soldater; Erik och Heloise samarbetar igen och finner olika spår som leder handlingen framåt. Liksom i den förra boken präglas intrigen av fantasirik intelligens på högsta nivå; det blir många spännande och överraskande vändningar.

Erik saknar Michala Friis, en av landets ledande experter på psykologisk profilering, som nyligen gått över till den privata sektorn. Men hon återvänder till utredningsteamet i ett gästspel och upptäcker bland annat en del förhastade antaganden i utredningen: ”Du vet vad man säger om antaganden…” ”The mother of all fuck-ups.” ”Precis”, nickade Michala.”

Erik betraktar obduktionen av en kropp de funnit i utredningen: ”Oppermann lade ett Mercedes-snitt i likets hjärta. Tre snitt som sammanstrålade i mitten, precis som på bilmärket.” Det syftar till att finna ärrvävnad i hjärtat. ”Ärr i hjärtat, upprepade Schäfer och kom att tänka på vad Heloise hade sagt om soldater med PTSD.” I överförd mening kan ”ärr i hjärtat” stå för olika trauman eller andra händelser som starkt påverkar hur vi tolkar sinnesintryck, hur vi uppfattar världen. Det är textens grundtema, som återkommer på många olika sätt, och det gör den danska originaltiteln mycket mer intressant än den svenska.

Relationerna mellan en antagen reell verklighet, ”tinget-i-sig” för att använda Immanuel Kants beteckning, våra flöden av sinnesinformation, och vår tolkning av världen, har engagerat mängder av filosofer (och andra) i många hundra år.

En av många aspekter av detta är vår filtrering av den information som våra sinnen levererar. Dessa filter är nödvändiga för att vi inte ska drunkna i informationsfloden. Ett av symptomen inom autismspektrat är just ”filterbrister” som överbelastar hjärnan och dessutom gör världen svårförståelig.

En av våra viktigaste filtreringsmekanismer är språket; vi omsätter sinnesinformation till ord som ett sätt att kategorisera informationsflödet. Det är nödvändigt för att skapa en begriplig värld som vi kan överleva i, men samtidigt alltid en förenkling, en konstruktion, inte en ”sanning”. Vi får begriplighet men det vi begriper är starkt färgat av våra erfarenheter, våra ”ärr i hjärtat”, vilket innebär att min begripliga värld skiljer sig från andras värld. Det här är ett mycket aktuellt tema i en tid när många förstärker sina speciella föreställningar, även rena vanföreställningar och konspirationsteorier, genom att bara omge sig med likar, i stället för att söka den olikhet där olika föreställningar kan mötas och modereras.

Just autism finns inte med i den här texten men däremot pareidolia, ett psykologiskt fenomen som gör att man ser an sikten i olika ting och mönster, något som det visar sig att Lukas har. ”Det handlar väl om att vi har ett ständigt behov av att försöka förstå den värld vi lever i. Att vi är så måna om att sätta etiketter på vår omgivning att vi feltolkar vissa saker.” Vad man ser säger mycket om betraktaren och påminner därmed mycket rorschachtester som används för att människors innersta och kanske dittills omedvetna tankar. Sammanfattas ibland förenklat i uttrycket ”vi ser det vi vill se” vilket är ett sätt att säga att våra tolkningar av sinnesintryck är beroende av våra erfarenheter.

Författaren använder sig också av artonhundratalsneurologen Guillaume Duchennes studier av ansiktsmuskler och analys av olika sorters leenden. Det så kallade Duchenne-leendet ”är det enda leende som ger uttryck för äkta glädje.” Och det är inte det leendet man ser på alla bilder av den till synes lyckliga pojken Lukas.

När du läser den här boken får du bland mycket annat också veta vad avisodomi handlar om. Och läsa den bör du definitivt göra; jag är galet imponerad av den här författarens fantasirika intelligens och längtar efter att hennes tredje bok Pitbull ska komma i svensk översättning.

Författaren

Anne Mette Hancock är född 1979 i Gråsten i Danmark och har bott i både USA och Frankrike. Hon har universitetsutbildningar inom både historia och journalistik och har arbetat som journalist. Hon debuterade 2012 med Klap i, hest! : indrømmelser fra det perfekte liv, skriven tillsammans med Katrine Engberg (också en av den nya generationens danska spänningsstjärnor). 2017 kom första delen i den aktuella serien, Ligblomsten (Likblomman 2020) som fick Danska Deckarakademins debutantpris.2018 kom uppföljaren Mercedes-snittet (Äppelmannen på svenska 2021) och samma år utsågs hon även till Årets danska författare. 2020 kom hennes tredje bok Pitbull (oklart när den kommer på svenska). Böckerna är sålda till ett dussintal länder. I dag bor hon med sina två barn i Köpenhamn.

Anders Kapp, 2021-05-22

Bokfakta

  • Titel: Äppelmannen (Mercedes-snittet, 2018, översättning Helena Stedman, 2021).
  • Författare: Anne Mette Hancock.
  • Utgivningsdag: 2021-05-19.
  • Förlag: Louise Bäckelin Förlag.
  • Antal sidor: 302.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *