– Han har ensam fått signera fler böcker än alla vi andra författare tillsammans här på mässan.
Den som pratar är en välkänd och respekterad person inom den svenska litterära världen och man skönjer en hel del bitterhet och avundsjuka i rösten när det följer en del förklenande ord om det aktuella författarskapet. Den det handlar om är naturligtvis Jonas Hassen Khemiri som med sin nya bok Systrarna dök upp hela tiden i otaliga montersamtal och seminarier inför hänförda åhörare. Och även om hans signeringsköer hela tiden ringlade sig långa kan det inledande påståendet knappast vara bokstavligen sant. En intressant fråga är om det verkligen var just Jonas vi fick träffa? För första gången någonsin var jag på plats under alla fyra dagarna på mässan som nu definitivt kommit ur pandemiproblemen; stundtals var det nästan omöjligt att ta sig fram i trängseln trots det enormt stora mässområdet.
Trängseln har några olika effekter. En del bekanta som jag gärna växlat några ord med under dagarna träffade jag aldrig på, trots att jag vet att de också var på mässan. Men å andra sidan har jag träffat många nya människor; var man än slår sig ner för att lyssna på något, ta en kopp kaffe eller en öl, så finns man alltid nära andra människor som det nästan alltid blir kul att prata med.
Att vara på plats hela tiden hade en uppenbar fördel: man slipper känna sig stressad över att hinna med så mycket som möjligt i det nästan oändliga utbudet. Det går bra att sålla hårt och ändå vara säker på att få med sig många intressanta upplevelser.
Ett starkt minne är Bob Hunds releasekonsert på Skeppet vid Stigbergstorget. De släppte en bok om sin historia med hjälp av en konsert. Det var länge sedan jag senast hörde dessa galna favoriter live och det var fantastiskt.
En del seminarier växer ut tack vare en stark dynamik mellan deltagarna. Inte så förvånande när det redan på förhand är goda vänner som till exempel Åsa Avdic och Mats Strandberg som pratade kring ett skrivande som töjer på gränserna till det som vi oftast beskriver som möjlig verklighet. Något liknande inträffade när Christoffer Carlsson, Maria Grund och Pater&Peter, Mohlin och Nyström, hittade fram till ett levande och intressant samtal om folkhemmets sönderfall som en fond till romanskrivandet.
Danska Solvej Balle har med sin Uträkning av omfång, en pågående septologi, blivit en nordisk sensation efter närmare trettio års författartystnad och av naturliga skäl har jag aldrig lyssnat till henne tidigare. Nu fick jag höra henne berätta i ett par olika sammanhang och det blev en riktigt kul bekantskap, inte minst i ett spännande möte mellan henne och isländska Sjón.
Amanda Svensson är en stor favorit och det var en höjdare att få höra henne prata om sitt eget författarskap i flera sammanhang och även när hon skickligt modererade andra.
Som alltid är det kul att träffa Arne Dahl / Jan Arnald som nu med I cirkelns mitt startar något helt ny i klimatkrisens tidevarv.
David Lagercrantz är alltid en smula nervöst intressant att lyssna till, man vet aldrig riktigt vart samtalet ska ta vägen och den här gången uppstod en spännande interaktion med moderatorn Jenny Jägerfeld.
Aase Berg och danske Rasmus Daugbjerg hade ett riktigt bra samtal om gränsytorna mellan människa och djur, väsen som möjligen existerar på randen mellan natur och kultur.
Mycket givande var också samtalet mellan Niklas Natt och Dag och Gustav Skördeman kring sina senaste böcker, Ödet och hoppet respektive Vasa Rebellen, och vidare kring hur man kan bygga levande skönlitteratur ur verklig historia.
En stor fördel med att ha gott om tid är att kunna lyssna på seminarier som ligger en bit utanför den primära intressesfären. Bland annat fick jag ingångar till relationerna mellan rollspelsvärlden och andra kulturella uttrycksformer där Niklas Natt och Dag bidrog på för mig oväntade sätt. Också en ingång till en speciell del av bildkonsten, närmare bestämt Göteborgskoloristerna, där Lydia ”Samlade verk” Sandgren bidrog på intressanta sätt. Kul att få lära sig nya saker.
Det är bara några få exempel på alla intressanta möten i olika sammanhang under dagarna i Göteborg, det fanns många fler både inom det gigantiska programmet och inte minst utanför.
Så åter till Jonas Hassen Khemiri. De tre systrar som hans senaste bok handlar om är de mytomspunna Mikkolasystrarna, i ordning Ina, Evelyn och Anastasia, med distinkt olika egenskaper, olika aspekter av författaren själv spekulerade jag i en recension, och den jag mest kommer att tänka på under mässdagarna är mellansystern Evelyn, den vackra som kan förföra vem som helst, inte bara med sitt utseende utan också med flödet av fantasirika berättelser, hon kan spontant ljuga om vad som helst på sätt som fängslar åhörarna. Det är egenskaper som hon delar med sin skapare, författaren Jonas, en uppenbar chick magnet, där han står på alla dessa scener med sina fängslande berättelser. Det kan handla om läsandet av Bröderna Lejonhjärta för barnen, om relationerna till hans studenter i New York, om allt han lärt sig av Tolstojs tegelsten Krig och fred och mycket annat. Åhörarnas ögon glittrar av förtjusning, det gör mina också. Men berättelserna är nästan för bra vilket får mig att fundera över om det inte egentligen är Evelyn som står där på scenen? Om så skulle vara, blir jag irriterad? Inte alls. Skrattar jag inom mig av förtjusning? Absolut!
Anders Kapp, 2023-10-02