En uppblåst liten fittas memoarer

Bara med titeln, som hon delvis lånat från Ebba Witt-Brattström, har Aase Berg sett till att skapa en del uppmärksamhet för sin nya bok, en sorts uppföljare till Haggan. Men det finns betydligt fler anledningar till att läsa dessa memoarer än titeln. I förlagstexten beskrivs den som ”en självhjälpsbok – inte för den med dåligt självförtroende, utan för den med alldeles för bra” vilket naturligtvis är en snygg formulering men knappast speciellt väl underbyggd. Det här är en svindlande text som flyger snabbt mellan de högsta höjderna och de djupaste gravarna, högt och lågt, intellektuellt och vulgärt, distanserat och hjärtskärande nära, skrattretande lekfullhet växlar snabbt till djupaste allvar. Med språklig förmåga som få etablerar hon ett alldeles eget sätt att betrakta världen. Kommer du som läsare att bli upprörd? Naturligtvis, annars skulle författaren bli förbannad. Men du kommer också att förundras av nya perspektiv och insikter.

Aase Bergs senaste bok Haggan från 2019 uppmärksammades en hel del på olika sätt. Själv märkte jag det genom att texten om den boken var den mest lästa på Kapprakt under det året; svårförklarligt med tanke på konkurrensen av texter om betydligt mer kända böcker. Jag kan gissa att även den nya boken kommer att väcka intresse. Det finns en del likheter som en våldsamt befriande ilska, ett bombastiskt tonfall, en imponerande bokstavsakrobatik och mycket annat. Anslaget här är bredare, Haggans kärna fanns i en kärleksrelation som gick alvarligt fel, men här behandlas många olika frågor. Mycket av diskussionen om Haggan handlade om vad som var biografiskt ”sant” eller ej, vad som var en redogörelse av personliga erfarenheter och vad som var fiktion, en diskussion som jag tycker är rätt ointressant; det viktiga är textens värde. Men när hon kallar den nya boken för ”Memoarer” kommer den diskussionen säkert att återuppstå. Utan att fördjupa mig i det tror jag att man kan konstatera att hon är en lika opålitlig biograf i bägge böckerna.

Författaren väljer ofta ett rebelliskt underdogperspektiv, upprorisk, uppkäftig, normbrytande; något som kvinnor, även när det inte är sant, alltid kan komma undan med i någon sorts feministperspektiv, ett perspektiv som uppenbart är viktigt för henne. Men hon använder här underifrånperspektivet mycket vidare än så, bland annat med näring från tiden i Surrealistgruppen i Stockholm som bildades midsommarafton 1986, en sorts uppror mot kultureliten som innehöll få kvinnor utöver Aase Berg. Det finns en stark attraktion i detta perspektiv. Samtidigt är hon de facto en upperdog, en tidigare redaktör för BLM som när hon numera talar till mig så gör det via landets största bokförlag och landets största morgontidning; en priviligierad position som förunnas mycket få. Här finns en perspektivkonflikt som hon naturligtvis är fullt medveten om och som hanterar elegant genom att ofta byta till motsatsen, ett extremt vonobenperspektiv.

Merparten av textens berättarröst till en högt svävande, allseende, allvetande örn som ger henne möjligheten av att prata om sig själv i tredje person vilket ger ett megalomaniskt tonfall i språket, kompletterat av detsamma i innehållet; kanske inte lika extremt som i Haggan, men ändå (övergår till första person mot slutet). Det är viktigt för henne att kalla texten för ”Memoarer” och inte för en ”självbiografi” i sin invasion av patriarkatets värld. ”I och med projektets genrebeteckning Memoar hävdar vi oss nämligen vara en Stor Man med så mycket weltschmerz och ett så omfattande globalt kontaktnät att vårt orerande kan passera som geopolitisk omvärldsanalys.” Här tar hon till och med i med pluralis majestätis.

Hon är inte en manipulatör, hon är en strateg (gärna i det antika Greklands betydelse som stor härförare) som ”visste exakt vad hon gjorde”, ”som anammar anarkens iskalla lögn”.

Perspektivskiften är i sig ett tema i texten, bokstavligen och bildligt, där vi rör oss mellan de högsta av höjder (K2) och det djupaste av djup (Kurilergraven). Här finns både högt och lågt, på många olika sätt: ”Hon blev en matematiskt och logistiskt överjordisk örn med nio liv, en underjordisk ål med nio dödar”. I avgrunden finns The Void, helvetet som fullständig tomhet.

Hon överdriver ofta våldsamt. Och varför inte. I en underdriftig samtid är överdriften befriande (bortsett de djupt föraktliga och farliga överdriftslögnerna inom högerpopulismpandemin).

Finns det något i texten som stör mig? Naturligtvis finns det mycket sådant, jag tror att författaren skulle vara mycket missnöjd annars; men det finns också mycket som berör, som känns nära. En överraskande och trivial detalj är geografi. På östra Söder fanns en stor betongklump som nu håller på att ersättas av nya bostadskvarter. Klumpen innehöll bland annat SLs bussdepå och Spårvägsmuseet, spelar i viktig roll texten, och mitt emot entrén till museet på Tegelviksgatan bodde jag en tid (flyttade 2015 för att slippa vara granne till en mångårig rivnings- och byggarbetsplats). I början av 80-talet var jag, barnen och min dåvarande fru de första turisterna på lilla Ulvøya utanför ön Hitra på den norska västkusten utanför Trondheim. Det är en trakt som Aase Bergs text lever en hel del i, delvis under närliggande tidsperiod. Extremt ointressanta tillfälligheter som ändå skapade oj-hack i läsningen.

Starkt känslomässigt berörande är skildringarna av tonårssonens depression och självmordsförsök samt den våldtäkt som dottern utsätts för. Det finns ingen som, liksom jag, är eller varit tonårsförälder som inte kan beröras av dessa delar. Men här finns också knivskarpa och intelligenta analyser av förhållningssätt i krissituationer, att undvika ett ”övernödigt klemarbeteende”. Hon har i sin lyrik tidigare arbetat med föräldraskapet, eller i hennes fall mycket mer specifikt moderskapet, och det märks. (Dessa delar är nog begränsat biografiska, har sett någonstans att hon har två döttrar, ingen son, men det spelar ingen roll, det är lika berörande och intelligenta i vilket fall som helst.)

Mer intellektuellt berör också hennes analyser av begrepp som till exempel skam, skuld och förlåtelse där hon använder sin välslipade skalpell för att hitta fram till kärnor som jag sympatiserar starkt med.

Jag har alltid gillat naivitet som livsinställning och skrattar högt när jag läser: ”naivitet och hybris är inte väsensskilda”.

En grej med memoarers attraktion är skvallervärdet; de ska helst lyfta på locket för pikanta hemligheter. Klas Östergrens Renegater från förra året betecknades inte som ”memoarer” men en stor del av bokens saluvärde låg säkert i den del som är en biografisk skildring av hemligheterna under Svenska Akademiens värsta krismånader. (När Aase Berg ska göra sin entré i Akademin intar hon självklart stol 17 och jag tror knappast någon behöver Wikipedia för att inse vilkens bak som vilar på den stolen just nu.) Finns det några sådana pikanterier i dessa memoarer? Massor, men som vanligt är pålitligheten starkt osäker.

Rätt trovärdig, och kul, är skildringen av en av vännerna i Surrealistgruppen, Carl-Michael Edenborg, och hur det egentligen gick till när han startade Vertigo Förlag 1992. I Bergs text träffar vi också Rebis som bland annat blir huvudperson i Edenborgs fantastiska och Augustnominerande Alkemistens dotter från 2014. Vi får också ”veta” en hel del annat om Edenborg och många andra.

En detalj som intresserade mig är ett uppenbart författarpopulärt citat från Leonard Cohen (Anthem 1992): ”Ring the bells that still can ring / Forget your perfect offering / There is a crack in everything / That’s how the light gets in” Aase Berg är inte ensam om att använda det; jag har stött på det i flera av Amanda Svenssons böcker och hos flera andra, bland annat hos Louise Penny som till och med använder det i en boktitel. Varför? Utöver att det är en intelligent formulering? Jag vet inte, men diskuterar det en smula i texten om Amanda Svenssons fantastiska Ett system så magnifikt att det bländar från 2019.

Det finns många anledningar till varför man ska läsa dessa memoarer; en som jag knappt berört är hennes språkliga förmåga, här finns gott om meningar som kräver en anhalt, en stund för eftertanke och beundran. Hon tänjer ofta på språkets gränser (liksom all annan gränslöshet) och när det saknas de ord som krävs återanvänder hon egenuppfunna ord från sin lyrik.

I slutet av texten om Haggan skrev jag om Aase Berg (som jag aldrig träffat) att hon känns som en varmt älskad och jävligt besvärlig syster som det är en fröjd att diskutera med en lång kväll/natt med många glas rödvin. Det gäller fortfarande.

Författaren

Aase Berg, född 1967 i Stockholm, debuterade 1997 med diktsamlingen Hos rådjur. Den följdes bland annat av en trilogi om moderskap, där den Augustnominerade diktsamlingen Forsla fett ingick. Aase Berg är också litteraturkritiker. 2011 tilldelades hon Dagens Nyheters kritikerpris Lagercrantzen och 2012 tilldelades hon Aftonbladets litteraturpris. 2019 romandebuterade hon med Haggan.

Anders Kapp, 2021-03-17

Bokfakta

  • Titel: En uppblåst liten fittas memoarer.
  • Författare: Aase Berg.
  • Utgivningsdag: 2021-03-09.
  • Förlag: Bonniers.
  • Antal sidor: 252.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *