Rysk 1800-talstsunami på nutidssvenska – värd att älskas!

Det jag känner är en doft av de litterära ryska 1800-talsgiganterna, det finns till och med en liten Tolstojreferens i texten, men samtidigt är det en alldeles egen och samtida svensk text, en modern klassiker, som Lydia Sandgren skapat med sin debutbok Samlade verk. Den kom redan i mars, jag har naturligtvis sett hyllningsrop från många håll men försökt undvika att läsa recensionerna för att kunna skapa min egen uppfattning, och först nu, under en semesterroadtrip i Sverige, var det dags för mig att få njuta av dessa närmare 700 sidor. En given kandidat till årets skönlitterära Augustpris!

Känslan av ryska 1800-talsgiganter kan tyckas märklig och jag försöker komma fram till varför den tanken återkommer hos mig i läsningen. Här finns en flodvåg av episkt berättande. Här finns en handling som är befolkad av människor som i huvudsak är resursstarka, bildade, intelligenta, utbildade och där många samtidigt är besatta på olika sätt. Här finns en innehållslig kärna som domineras av etiska utmaningar; hur bör vi egentligen hantera den korta tiden vi har mellan födelse och död, vad är rätt och fel, hur ska vi hantera relationen mellan ett förverkligande av egna möjligheter och ett socialt sammanhang: vänskap, kärlek, familj, arbete och mycket annat. Vad betyder det att lyckas / misslyckas? Här finns verkliga personer som då och då beblandar sig med de fiktiva karaktärerna. Handlingen utspelar sig under en längre tidsperiod. Allt det är likheter. Här finns också ett myller av olika karaktärer men tack och lov inte de 580 rollfigurer som Tolstojs Krig och fred innehåller.

En än mer långsökt förklaring är en tänkbar parallell mellan författaren själv och en av hennes huvudpersoner, Gustav Becker, som slår igenom som konstnär på 80-talet och blir en internationell stjärna. Det är en tid som man kanske inom konsten mest förknippar med det hypermodernt abstrakta hos sådana som Pollock och Kandinsky eller popkonsten hos sådana som Warhol, Lichtenstein och Rauschenberg, men Becker inspireras av mycket äldre giganter och hans samlade verk domineras av porträtt och stilleben. I detta finns en utmanande och modig gränslöshet som kanske delas av Lydia Sandgren i en inspiration av 1800-talsgiganterna inom skönlitteraturen?

En snabb översikt av bokens miljöer, tid, huvudpersoner och handling. Det är ingen spoiler, allt får man reda på i inledningen som startar i bokens nutid, 2012. Vi rör oss hela tiden mellan denna nutid och det som hänt tidigare. Huvuddelen av handlingen utspelar sig i Göteborg men vi får också besöka Stockholm, Berlin, Paris och andra platser.

På sätt och vis kan man säga att historien börjar 1962. Det året föds Martin Berg som har det dominerande berättarperspektivet i denna text. Han är i de tidiga tonåren när Ulf Lundells debutroman Jack kommer våren 1976, läser den i ett svep (gjorde även jag en natt i juni det året) och bestämmer sig för att han också ska skriva en stor generationsroman. Han ska bli en berömd författare.

När han börjar på Hvitfeldtska gymnasieskolan hösten 1978 finns där också en Gustav von Becker på klasslistan. Han är mycket tydlig med att han inte vill veta av något ”von”, till skillnad mot resten av hans familj. Martin och Gustav finner varandra och blir vänner för livet. Gustav är redan då en mycket begåvad tecknare och hans ambition är att bli en stor konstnär.

Efter gymnasiet, i juli 1981, är Gustav i Frankrike med familjen över sommaren och Martin umgås en hel del med Per Andrén som också gått på Hvitfeldtska. De blir med i ett band, utan större musikaliska talanger, och kommer senare att bli kompanjoner i det lilla kämpande bokförlaget Berg & Andrén där Per ansvarar för affärerna och Martin för de litterära besluten.

På hösten börjar Martin läsa filosofi på Göteborgs Universitet och Gustav börjar på Valands konstskola. Studietiden fylls av ett våldsamt festande, men samtidigt höga ambitioner på var sitt håll. Martin har ett antal korta relationer, Gustav färre.

Våren 1984, mot slutet av Martins tredje år på universitet, en trist pank torsdag, sent på kvällen, på en krog i Vasastan dit de aldrig brukar gå, ser han henne för första gången, bara på avstånd. När han några dagar senare träffar henne igen på biblioteket tar han kontakt och får veta att hon heter Cecilia Wikner. Hon kommer att heta Cecilia Berg när de så småningom gift sig och de får först dottern Rakel och senare sonen Elis. Cecilia läser historia, idéhistoria och språk, blir en lysande akademisk stjärna, skriver en mycket uppmärksammad doktorsavhandling om kolonialismens idéhistoria och är välkänd för sin briljans (Martin lyckas inte ens avsluta sin magisteruppsats.)

Därmed är triumviratet Martin, Cecilia och Gustav på plats och även om det finns många andra karaktärer är det denna lilla grupp som driver mycket av handlingen. Inom gruppen är Martin ett sorts nav, men samtidigt en sidekick till de två stjärnorna; han blir ingen stjärna, ingen stor författare, i 50-årsåldern är han omgiven av sina samlande verk som utgörs av kartonger och tidskriftssamlare med drivor av ofullbordade manus av många olika slag. Han är den som misslyckas, eller gör han verkligen det? Det är han som tar hand om vardagen, om barnen, vårdar vännerna, sliter med det lilla förlaget, bär på bördor av många olika slag, kämpar med livet. I all sin vanlighet utvecklas Martin Berg till en av de mest intressanta karaktärer jag mött i litteraturen på väldigt länge. En vardagshjälte som med alla sina våndor, sin besatthet, sina relationsproblem, sina tragikomiska drömmar, vandrar omkring i alla de viktiga frågor som stor skönlitteratur är till för att behandla.

1997 försvinner Cecilia, lämnar man och barn, ingen vet var hon finns, om hon är död eller levande, en på många sätt livsavgörande händelse, ett trauma för alla inblandade som spelar en stor roll i berättelsen. ”Bara den som gav upp allt kunde vinna allt” citerar hon i tankarna Markusevangeliet, ”bara den som försonats med sin betydelselöshet kunde överskrida den”.

I bokens nutid har hon varit borta i 15 år, men påverkar fortfarande alla berördas liv, inte minst barnens. I dessa delar har den nu vuxna dottern Rakel ett starkt berättarperspektiv. Hon går omkring i ett Göteborg som samlar sig till ett stort firande av den världsberömda konstnären Gustav Berg. Den största retrospektiva utställningen av hans samlade verk någonsin ska snart öppna och Gustav själv ska komma hem och vara med på invigningen. Över hela staden möter Rakel stora affischer med mamma Cecilia, Gustavs mest berömda tavlor är just porträtt av henne. Samtidigt som Rakel försöker hjälpa pappa med bedömningen av ett manus av en relativt okänd tysk författare där det finns en karaktär som på något sätt också påminner om hennes försvunna mamma …

Det finns så mycket som är fantastiskt med denna text. Bland mycket annat är det en storslagen Göteborgsskildring. Jag gick själv på Journalisthögskolan på Andra Långgatan i Göteborg på sent 70-tal så jag har en hygglig kunskap om studentliv och miljöer på denna tid och Lydia Sandgren fångar det så skickligt, ger mig en rejäl igenkänningskick och hur hon lyckas med det är helt obegripligt, själv föds hon först 1987. Även andra tider och miljöer växer fram med en vibrerade detaljrikedom fylld av liv.

Berättartekniken med den dynamiska rörelsen mellan dåtid och nutid, mellan olika berättarperspektiv, mellan dalar och bergstoppar av eftertanke och intensitet, fungerar riktigt bra.

Språket är benådat. Några citat om den försvunna mamman: Martin och Cecilia hamnar på många fester, men ordnar inte så många egna, Cecilia vill inte vara värdinna, ”hon fick något av rådjur-på-landsväg-framför-annalkande-bil över sig när hon förväntades inta den värdinneroll som hennes mor ägnat sitt liv åt att finslipa och framföra med en Gloria Swansonsk elegans.” Ibland är hon frånvarande i sociala sammanhang, ”hennes blick var fäst någonstans i fjärran, fokuserad på något som ingen annan i rummet hade tillgång till”. Hon tycker inte om onödigt pladder, hon skulle föredragit att ”täcka deras historia med tystnad likt saltet som romarna enligt legenden strödde över åkermarken runt Karthago för att inget skulle kunna växa där igen”. Hon ”sökte sig alltid mot gränsen för vad som var möjligt. Hon rörde sig kring förnuftets yttersta utpost”. På de allra flesta av de många sidorna finns meningar som man måste stanna upp en liten stund i; för att njuta av skönheten och/eller för att den föder en ny tanke i läsarens huvud som måste få ett litet utrymme att utvecklas i.

Men framför allt är det människorna, för det är levande människor snarare än karaktärer; deras utveckling över tid, deras relationer och samtal, deras tankar, allt detta som hela tiden utmanar mig som läsare kring allt det som är viktigt i livet, alla de frågor som inte kan besvaras men som alltid mår väl av att diskuteras och begrundas (frågor som har svar är ju banalt tråkiga). Många av de människor som Lydia Sandgren låter mig lära känna kommer jag att bära med mig länge och Martin kommer jag aldrig att glömma.

Det är en tegelsten på närmare 700 sidor men resan genom dessa sidor är en ren fröjd. Avslutningen är galet smart och trots att jag var sorgsen över att läsningen tog slut gav hon mig där en underbar avskedskaramell.

Lydia Sandgren är värd all beundran, inte minst för modet att debutera med något så otidsenligt som en stor episk roman, det är gränslöst jantetrots som gör mig lycklig!

Finns det då ingenting att klaga på? Nja, nästan ingenting. Hon har en teknik att ibland använda Versaler mitt i meningar vilket är ett effektivt sätt att förskjuta något från ”ord” till ”begrepp” men hon använder det kanske väl ofta. Det finns inga böcker som trycks utan något korrekturfel och här kanske det är väl många. Men det är bagateller i sammanhanget.

Det här är stor litteratur och det är den tredje av de böcker jag läst i år som bör nomineras till Augustpriset (en av Martins många drömmar som aldrig uppfylls) i den skönlitterära klassen (de andra två är Magnus Dahlströms Förhör och Andrzej Tichýs Renheten).

Författaren

Lydia Sandgren, född 1987, är uppväxt i byn Hyssna utanför Göteborg som äldst av sju syskon. Hon har bland annat studerat filosofi, psykologi och musik och är idag verksam som psykolog i Göteborg. Samlade verk är hennes debutroman som hon arbetat med under ett decennium, som mötts av en stor hyllningskör och som redan är såld till sex länder.

Anders Kapp, 2020-07-31

Bokfakta

  • Titel: Samlade verk.
  • Författare: Lydia Sandgren.
  • Utgivningsdag: 2020-03-31.
  • Förlag: Bonniers.
  • Antal sidor: 690.

Länkar till mer information

  • Du kan läsa mer om boken här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *