Shakespeare revival, ett läsprojekt som blev en besvikelse

Den senaste månaden har jag bland annat ägnat fritiden åt läsprojektet The Hogarth Shakespeare, sju välkända författare som skrivit sina versioner av Shakespeares kända verk. Lät som en kul idé, men när det nu är dags att summera känner jag mest besvikelse. Jeanette Wintersons cover på En vintersaga, Tidsklyftan, var klart bäst, men ingen av dem var ens i närheten av Steve Sem-Sandbergs version av Stormen från 2016 och den var inte ens med i projektet. En intressant fråga är varför det här projektets utfall är så mediokert?

Bakgrund: Med anledning av 400-årsminnet av Shakespeares bortgång 2016 lanserade Hogarth (idag en del av den multinationella förlagsjätten Penguin Random House) det här projektet 2012. Under perioden 2015-2018 publicerades sju titlar i serien (2016-2019 kom de ut på svenska).

Jag har ingen kunskap om exakt hur författarna rekryterats. Alla är kända och några av dem tjänar riktigt mycket pengar på sina böcker så det är svårt att tänka sig att de skulle lockas av stora arvoden. Men det är klart, i bakgrunden finns en riktigt stor förlagsjätte med rejäla resurser så kanske är det pengarna som lockat, jag vet inte.

Möjligen har det upplevts som en ära att bli utvald? Men det här är författare med många priser som redan har ärofyllda positioner på höga piedestaler så det låter inte heller riktigt sannolikt. I vilket fall som helst har sju kända författare ställt upp och levererat sina versioner av olika Shakespeareverk. Men resultatet kan inte beskrivas som helt lyckat. Man kan tänka sig flera hypoteser till det mediokra utfallet.

Kanske är covers en dålig litterär idé? Man skulle ju kunna tänka sig att stor litteratur skulle kräva en sorts fullständig originalitet? Men det är inte sant. Det finns massor av exempel på riktigt stor litteratur som är covers på olika klassiker (några exempel hittar du här). Inte minst Shakespeare lånade friskt till sin rika produktion.

Kanske är uppdragsskrivande en dålig idé? Jag tror mer på den hypotesen. Visst finns det gott om exempel på riktigt bra författarskap som i hög grad drivs av att dra in pengar, Charles Dickens till exempel, men då ingår det i deras egen drivkraft.

I de flesta fall är författarna mycket trogna rollbesättning och intrig från originalen. Det känns som en sorts tävling i fiffigast sätt att flytta över karaktärer och handling till en modern miljö. Flera är bra på just det vilket ger en trevlig läsning. Men det finns flera saker som gjort att Shakespeare överlevt så många år och bland dem finns knappast ythandlingarna som ibland kan vara rätt triviala. Det handlar om karaktärernas komplexitet, om människor som brottas med stora och centrala mänskliga frågor, människor som utvecklas under handlingens gång. Det handlar också om samhälleliga frågor, om samspelet mellan människor och den kontext som de befinner sig i. Väldigt lite av den komplexiteten finns med i dessa covers. Flera bakar smakliga Shakespearekakor, men det är rätt platta kakor, sötsaker som inte smakar mer än just socker.

Av de sju författarna är fyra kvinnor och tre män. Kvinnorna är bättre. (De svenska titlarna länkar till recensionerna.)

Klart bäst av de sju är Jeanette Wintersons Tidsklyftan, hennes version av En vintersaga. Intelligent, lekfullt, kul och starkt! En förklaring till det är att hon verkar vara den enda som har en stark personlig relation till originalet. Hon nöjer sig inte heller med en transponering av karaktärer och intrig, hon tar också med sig en tematik som här handlar om historien: ”Det förflutna betingas precis lika mycket av framtiden som framtiden betingas av det förflutna” vilket kopplat till kärlekens försonande kraft blir mycket starkt.

Anne Tylor (Så tuktas en argbigga / Honung och ättika), Margaret Atwood (Stormen / Häxyngel) och Tracy Chevalier (Othello / Nykomlingen) ger alla tre riktigt underhållande lässtunder utan något mer än så.

Jo Nesbøs Macbeth är rätt ok men inte i närheten av hans serie om Harry Hole. Howard Jacobson (Köpmannen i Venedig / Jag heter Shylock) och Edward St Aubyn (Kung Lear / Dunbar) ger oss rätt tråkiga tolkningar.

Sammanfattningsvis är jag ganska besviken efter detta läsprojekt. Totalt överlägsen dessa sju är Steve Sem-Sandbergs version av Stormen från 2016. En helt fantastisk bok som borde vunnit Augustpriset det året. Men den ingår inte i Hogarth-projektet.

Det ska komma en åttonde bok i projektet 2021; Gillian Flynns version av Hamlet. Vi får se om jag läser den då.

Anders Kapp, 2020-01-18

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *