Stackars Shylock!

Den sämsta bok jag läst på länge och en text som dessutom drabbats av en usel översättning: Jag heter Shylock av Howard Jacobson, ytterligare en av böckerna i läsprojektet The Hogarth Shakespeare. På ytan verkar förutsättningarna perfekta. Howard Jacobson är en prisbelönt engelsk författare och dessutom akademiker med stor kunskap om Shakespeare som han både undervisat och skrivit om tidigare, så han förefaller vara ett perfekt val för att skriva en cover på Köpmannen i Venedig. Men perfekta förutsättningar garanterar inte ett bra resultat vilket denna bok tydligt visar.

Grovt förenklat kan man säga att Köpmannen från Venedig består av två delar: en komplex relationskomedi med Portia i centrum samt berättelsen om Shylock och Antonio, köpmannen själv. Bassanio är en av Portias friare och behöver pengar. Han vill låna av vännen Antonio men eftersom han har sina tillgångar låsta för tillfället lånar han av den judiske bankiren Shylock. Som säkerhet får Shylock rätten till ”ett skålpund kött” från Antonios kropp. Antonio kan inte betala men efter ett komplext skeende blir Shylock lurad och Antonio klarar sig.

På Shakespeares tid framställs judar ofta som karikatyrer, gnidiga ockrare. Det som är speciellt med Köpmannen är att Shylock inte bara bli en karikatyr, han blir också en människa, vilket lett till många olika tolkningar av denna rollfigur genom århundradena. Det är också fokus för Jacobsons version.

Kärnan i boken är långa diskussioner om vad det innebär att vara jude i dagens samhälle, ett tema som upptagit författaren i många böcker, artiklar och diskussioner under lång tid.

Bokens huvudperson är Simon Strulovitch, förmögen judisk filantrop, som inte har någon direkt förebild i Shakespeares pjäs. Han är inte aktivt troende men brottas mycket med hur det är att leva med en judisk tradition i dagens samhälle. På sätt och vis är han Shylock, på sätt och vis författaren själv men det finns också en verklig Lawrence Strulovitch (mer känd som Leo Stroll) en kanadensisk mångmiljardär med judiska rötter som i dag är bosatt i Schweiz och bland annat samlar bilar (likheterna verkar vara för stora för att vara slumpartade, men jag förstår inte vad vitsen är).

På en kyrkogård träffar han en dag Shylock som är där för att prata med sin döda fru Leah. Strulovitch och Shylock börjar prata, de följs åt hem till Strulovitchs stora hus (med en samling bilar) där Shylock blir kvar under flera dagar. Shylock är pjäsens Shylock, händelserna med Antonio och ett skålpund kött finns i hans dåtid, men han uppträder här också som Strulovitchs judiska samvete. Deras samtal utgör de dominerande delarna av boken.

Bägge har problem med sina döttrar. Shylocks dotter Jessica har rymt med sin Lorenzo (bägge samma namn som i originalet) och dessutom stulit en del av Shylocks förmögenhet. Strulovitchs unga dotter Beatrice (delvis Nerissa i originalet) lever till pappans förtvivlan ett utsvävande liv och rymmer med den betydligt äldre, nazihälsande och rätt korkade fotbollsspelaren Gratan (Gratiano i originalet). Föräldrars relationer till sina barn i allmänhet, och speciellt en önskan om att de ska finnas kvar i en mångtusenårig judisk tradition, diskuteras återkommande.

Beatrice och Gratan har sammanförts av Plurabelle (originalets Portia), rik dotter till den nu döda läkemedelsmagnaten Peter Shalcross, en dotter som ständigt skönhetsopererar sig, driver den speciella restaurangen Utopia, och är mycket framgångsrik producent av dokusåpor. Plurabelle gjorde detta tillsammans med sin äldre vän D´Anton (originalets Antonio, köpmannen i Venedig, även om Antonio också existerar, med samma namn, i Shylocks minnen). D´Anton är en stenrik mecenat, dandy och fixare som på olika sätt hjälper Plurabelle, Gratan men också Barnaby (originalets Bassanio) i den senares framgångsrika försök att bli Plurabelles man.

Strulovitch hatar D´Anton och Plurabelle och planerar sin hämnd, sitt speciella ”skålpund kött”.

Boken är sprängfylld av referenser; till Shakespeare, andra litterära referenser och även en hel del konst. I det är den lik den senaste i serien som jag skrev om, Tidsklyftan som är Jeanette Wintersons version av En vintersaga, och det är normalt något som roar mig. Hos Winterson är det väldigt lustfyllt, en text som ofta lockar till skratt, men som samtidigt använder denna intellektuella lekfullhet till att säga något väsentligt. Det jag hör Jacobson säga är något mer narcissistiskt: Titta så duktig och beläst jag är, så mycket jag kan, vilket blir rätt överlastat tröttsamt och som dessutom inte leder fram till något intressant. Här finns en hel del försök till humor som inte alls fungerar för mig (trots att jag är mycket road av den starka judiska litterära traditionen från amerikansk östkust) och dessutom är hela den litterära konstruktionen överkomplicerad. Hos Winterson är läsresan lätt, luftig, roande insiktsfull. Hos Jacobson känns det som att gå i ett kärr där gummistövlarna för varje steg fastnar allt djupare i dyn och det blir en kamp att ta sig till nästa sida.

Det judiska samtalet blir tråkigt och Jacobsons version av originalets relationskomedi blir parodisk (och inte på något lustfyllt sätt).

Det hela förvärras av översättningen.

Plurabelle sysslar alltså bland annat med att producera dokusåpor, ”reality show” på engelska. I ett sammanhang som handlar om denna dokusåpavärld blir det i den svenska översättningen ”realtidsvärld”. Deltagarna kallas ”medverkarna”, ett ord som inte existerar i SAOL, när översättaren kanske avsåg ”de medverkande”. Det finns massor av sådant i form av prepositionsfel, syftningsfel och annat som i vissa fall gör meningar helt obegripliga.

En nyckelmening i boken hämtar Jacobson från en annan av Shakespeares komedier, Trettondagsafton, där Malvolio, Olivias hovmästare, utsätts för ett grymt spratt och i slutet av pjäsen uttalar sin vilja att hämnas på alla. I Jacobsons bok återkommer detta citat på två ställen. Dels är det något som Shylock uttalar som en sorts slutreplik, en summering av en lång utläggning om olika typer av judeförföljelse och dels är det något som Beatrice säger i bokens sista mening. På äldre engelska är meningen “I’ll be revenged on the whole pack of you” och i nyare versioner av pjäsen “I’ll get my revenge on every last one of you” vilket i bägge fall är begripligt. I denna svenska översättning blir det ”Jag ska hämna mig på hela packet” vilket är hämtat från en gammal översättning av pjäsen, men knappt begripligt på modern svenska. ”Jag ska hämnas på er alla” eller något liknande hade fungerat bättre för att förmedla det som tydligen är viktigt för Jacobson att säga.

Hittills har detta läsprojekt varit en bergochdalbana och jag hoppas det vänder uppåt när det nu blir dags för nästa bok i serien.

Anders Kapp, 2020-01-03

Bokfakta

  • Titel: Jag heter Shylock. (Shylock is My Name. Översättare Manne Svensson
  • Författare: Howard Jacobson.
  • Utgivningsdag: 2016-04-07
  • Förlag: Wahlström & Widstrand.
  • Antal sidor: 301.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *