En riktigt lustfylld och lekfull Vintersaga

Årets sista dag var det dags för den tredje boken i läsprojektet The Hogarth Shakespeare och det är den som kom ut först. Det är den engelska författaren Jeanette Wintersons version av En vintersaga som kom ut på svenska 2016 med titeln Tidsklyftan. Till skillnad från de första två lästa böckerna, som jag inte var överdrivet förtjust över, så är detta en text som verkligen gjorde mig lycklig, det är en pärla!

En av anledningarna till att den är så bra tror jag är att Jeanette Winterson har en mycket personlig och stark relation till Shakespeare i allmänhet och till En vintersaga i synnerhet. En kärna i originalet är ett övergivet spädbarn och det är också en del av författarens egen historia. Hon hamnade hos en mycket strikt frireligiös adoptivfamilj i norra England där det mesta var förbjudet och bestraffningarna frekventa. Adoptivmammans dystra mantra var ”varför försöka vara lyckligt när man kan vara vanlig” och hela Wintersons vuxna liv och hennes författarskap kan på många sätt sägas vara präglat av en revolt mot detta. Temat vävs också in i denna bok på ett levande sätt.

Hon är ganska trogen originalets tema, handling och karaktärer. Leontes, Siciliens kung i originalet, är här Leo Kaiser som från Londons finanscentrum driver hedgefonden Sicilia. Hans nära barndomsvän är Xeno, de hittade varandra på en internatskola ditt bägge skickats från rätt trasiga familjeförhållandet och har en kärleksrelation i tonåren. Som vuxen är Xeno framgångsrik dataspelsutvecklare i USA med traditionella storsäljare men också med det gigantiska drömprojektet Tidsklyftan, en helt nydanande typ av spel. Rötterna finns i New Bohemia i södra USA (Polixenes, Böhmens kung i originalet).

Leo är gift med MiMi och när hon väntar deras andra barn blir han säker på att hon bedrar honom med Xeno, att det är Xenos barn som växer i livmodern Han är galen av svartsjuka och när barnet är fött stjäl han den lilla flickan och skickar henne med kurir till Xeno, men allt går på tok i New Bohemia, kuriren dör, flickan hamnar hos Shep (herden i originalet) där hon får en lycklig uppväxt med en älskad styvfar och en välmenande, men en smula korkad styvbror. De är svarta och hon är vit så hon vet att hon inte är biologisk dotter, men vad som egentligen hände för länge sedan vet hon inte. När flickan, Perdita, hunnit till äldre tonår kommer historien fram med dramatiska effekter.

Här finns Shakespeares eviga teman, hämnd, svartsjuka och förlåtelse, med en starkare betoning av just försoning och förlåtelse än vad som finns i hans tidiga verk. Den beskrivs ofta som tragikomisk och i sin version tar Winterson verkligen ut svängarna. Det är sorgligare och roligare än originalet, det märks verkligen att texten är skriven av en inspirerad författare som tagit sig an uppgiften med lust och glädje. De intellektuella kasten är ibland fullkomligt halsbrytande och vansinnigt underhållande. Referenserna haglar med allt från Oidipus till Freud, till Hemingway, Tillbaka till framtiden, en karaktär i WoW och allt möjligt däremellan. Bland sagolikt mycket annat får vi också lära oss varför rondeller förstör historien.

Utöver den aktuella originaltexten, dyker Shakespeare upp på många sätt. Ett exempel är den välkända bokhandeln Shakespeare and Company i Paris som återkommer på flera olika sätt. Vi får till och med möta George Whitman, legendarisk grundare och mångårig ägare till denna mycket speciella institution i kulturvärlden, som en argsint 80-åring på en uråldrig röd moped.

Likt en Hitchcock gör författaren själv i litet gästspel i handlingen: I Wikipediatexten om MiMi, egentligen Hermione Dellanet, framgångsrik fransk sångerska och skådespelare, framgår att hon gjort sin skådespelardebut 2002 i The PowerBook, en pjäs baserad på en roman av just Jeanette Winterson.

Det orakel som finns i originalet blir här vår tids orakel: DNA-analysen. Liksom i Wintersons övriga författarskap finns här en återkommande lek med olika former av sexualitet.

Textens mest återkommande ord är olika varianter på ”falla”; i bokstavlig mening men framför allt i en sorts biblisk mening och även som mänsklighetens förfall. En del av de använda innebörderna är svåröversatta som ”falling in love” eller närheten mellan ”falling” och ”failing”. Ofta i texten finns en kombination med änglar, fallna änglar. Särskilt en bild som hon lånar av den franske 1800-talsförfattaren Gérard de Nerval; en stackare till ängel som när den skulle landa på ett tak halkade och föll (bokstavligt) ner i en trång gränd i Paris, alltför smal för att den skulle kunna fälla ut sina vingar och flyga därifrån. Så där blir den kvar, tynar sakta bort, tappar sina miljoner fjädrar, dessa fjädrar som dyker upp på andra sätt i handlingen, inte minst i dataspelet Tidsklyftan.

När man kommit till level fyra i Xenos spel kan man också röra sig fram och tillbaka i tiden. Leo beundrar Stålmannen för att en gång roterade så snabbt runt jorden att hen gick bakåt i tiden och kunde rädda Lois Lane. ”Det förflutna betingas precis lika mycket av framtiden som framtiden betingas av det förflutna” säger Jeanette Winterson och det älskar jag henne för. Historien är inte en rörelse från då till nu och in i framtiden. Det är en rörelse i bägge riktningarna. Det är också en förutsättning för förlåtelse och försoning. På sätt och vis är det vad hela denna bok handlar om.

En riktigt Hollywoodsockrig grand final, som i andra sammanhang skulle kunna skapa illamående, passar fantastiskt bra här. Otroligt lekfullt, intelligent, lustfyllt tillsammans med ett fantastiskt språk. Klart bäst av de tre i läsprojektet som jag läst hittills. Rekommenderas varmt!

Anders Kapp, 2019-12-31

Bokfakta

  • Titel: Tidsklyftan. (The Gap of Time. Översättning Lena Fries-Gedin)
  • Författare: Jeanette Winterson.
  • Utgivningsdag: 2016-04-07.
  • Förlag: Wahlström & Widstrand.
  • Antal sidor: 286.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *