Löparna – skrattet som effektivt vapen

En välslipad skalpell som med lustfyllda skratt snittar hål på uppblåsta Sanningar och visar deras tomma innanmäten för världen. En brokig väv med skimrande trådar. En hyllning till den levande människan. Allt det är Löparna av Olga Tokarczuk, nybliven innehavare av Nobelpriset i litteratur, en benådad författare som det är en glädje att få möta. När jag nu äntligen läst henne förstår jag också verkligen varför hon är så hatad och fruktad av dagens makthavare i Polen.

Hon har varit en stor författare rätt länge, men jag har faktiskt aldrig läst något av henne tidigare. Hade tänkt skriva om Löparna på Nobeldagen men gjorde något korkat som jag normalt brukar undvika: kollade vad andra skrivit om boken när den först gavs ut på svenska 2009. Var det verkligen samma bok vi läst?? Någon är ”osäker på vad den faktiskt handlar om”, någon tycker den är ”egendomlig” någon påstår att Olga Tokarczuk ”hänförs av organens harmoniska förening och skönhet när hon bevistar anatomiska museer runt om i världen”. Så jag blev osäker, läste om några delar och funderade en stund till.

Men nej! Löparnas budskap är klockrent. Det är en fantastiskt kul, intelligent, arg och elak satir över våra ständigt fåfänga försök att stänga in världen, livet och människan i mer eller mindre enkla förklaringar, karteringar, beskrivningar. Den ständiga lockelsen att ge alltför enkla svar på svåra frågor. Alltså exakt den välsockrade pastill som dagens farsot, den nationalistiska högerpopulismen, framgångsrikt erbjuder i land efter land. Det är inte så konstigt att hon är hatad och fruktad av dagens makthavare i Polen. Detta är bland annat en stridsskrift mot populismen. Det är många författare som i vår tid arbetar med denna fråga, Kapprakt har utnämnt det till årets skönlitterära tema, men Tokarczuk gör det bättre än de flesta.

Relativt tidigt i boken finns en nyckelmening: ”att beskriva är att förstöra.” Det är sant. Varje beskrivning eller beteckning av något är ett val, det är aldrig en absolut sanning, allt är också möjligt att beskriva på ett annat sätt. Det är en av livets paradoxer: samtidigt som beteckningar är livsnödvändiga är de aldrig sanna, de reducerar det betecknade, beskrivningen förstör delvis det beskrivna. (Just den frågan utvecklas i en text om Peter Høegs Genom dina ögon från oktober.)

Vissa beskrivningar har stora ambitioner att förklara allt inom sitt område. Årets mest använda citat på Kapprakt är sannolikt ”Sanningen med stort S bär ofta svärd i hand” som Erasmus av Rotterdam skrev på tidigt 1500-tal. Det passar väldigt bra in här. Stora Sanningar med hegemoniska ambitioner är alltför enkla svar på svåra frågor, de är förstörande och exkluderande, de är något farligt. (Den frågan utvecklas här.)

Denna typ av stora Sanningar har en evig lockelse och Löparna innehåller många referenser till olika exempel. Ett av de allra äldsta exemplen, 3 000 år gammalt, är Yijing / I Ching / Förändringarnas Bok, som är en grund till taoismen och senare även till den betydligt annorlunda konfucianismen (bägge tankevärldarna fortfarande levande och inflytelserika). Utan att vi fördjupar oss alltför mycket finns här en komplex struktur med 64 hexagram som innehåller allt, förklarar allt, varför Olga Tokarczuk naturligtvis återkommande refererar till hexagram 65.

För den som tror på just denna Sanning är hexagram 65 en omöjlighet, det existerar inte. Skulle där finnas människor är de inte människor på riktigt, de är omänskliga, dehumaniserade, saknar värde. Och så är det med alla dessa Sanningar. I sina försök att paketera allt i en alldeles för liten låda blir också allt som ändå finns utanför anomalier som egentligen inte existerar och i vart fall fullständigt saknar värde. Om människan beskrivs som vit är den svarte inte en människa.

Löparna innehåller en mängd referenser till denna typ av Sanningar; ofta oväntade, träffande och riktigt kul.

Ruggigt effektiv berättarteknik

Hon använder en berättarteknik som är ovanlig men ruggigt effektiv. Den fråga som hela boken handlar om har naturligtvis inte heller något enda svar med stort S. Det som blir effektivt är att vandra runt frågan och behandla den ur olika perspektiv. I ett helt annat sammanhang har jag kallat det för ältandets metod; att gå tillbaka till samma fråga om och om igen men på helt olika sätt och från olika håll. I Löparna möter läsaren en blandning av allt från korta rese- eller dagboksanteckningar till något längre novelliknande texter som på extremt olika sätt behandlar temat.

Delar påminner om en av mina favoritförfattare Eva-Marie Liffner. Det handlar om att använda historiskt korrekta händelser (påläst på detaljnivå) som skapar väldigt levande, intressant och trovärdig text och sedan använda en enormt fantasirik fiktion för att vrida den ”sanna beskrivningen” till något som blir en helt annan sanning, något som säger något viktigt.

En mild novembereftermiddag 1689 får vi möta den högst verklige flamländske anatomen Philip Verheyen som maniskt arbetar i sitt laboratorium med att dissekera den mänskliga kroppen i dess minsta detaljer. Han är en av de skickligaste som finns, inte minst är han en fantastisk tecknare som kan återge människans detaljer exakt. Några år senare, 1693, ger han ut sin Sanning om människan, Corporis Humani Anatomia, som motbevisade den då gällande Sanningen, De humani corporis fabrica libri septem, som den belgiske anatomen Andreas Vesalius publicerade 1543. Vesalius hade missat akillessenan. Det ger oss en koppling till den antika grekiska filosofen Zenon från Elea, mest känd för paradoxen Akilles och sköldpaddan. Zenon dyker upp då och då i berättelserna med sin Sanning om att rörelse / förflyttning / förändring är omöjligt.

Tillbaka till stackars Verheyen som i unga år tvingades amputera sitt ena underben. Benet balsamerades med hjälp av samtidens superstar på det området, Fredrik Ruysch, som utvecklat sin egen teknik, sin egen balsameringsvätska. Ruysch byggde upp ett eget museum, ett kabinett, med mängder av balsamerade mänskliga organ, till och med hela kroppar, en sorts freakshow som blev en stor turistattraktion i Amsterdam. 1717 köptes hela samlingen av tsar Peter den store och skeppades till Ryssland. Allt det är historisk verklighet men på detta bygger Olga Tokarczuk sin egen fantastiska berättelse om Sanningar om människan baserade på studiet av kroppens minsta biologiska detaljer och inte minst en sorts strävan efter en sorts kroppslig odödlighet, ett förtingligande av människan, det balsamerade livet.

Olika typer av balsameringstekniker genom historien dyker hela tiden upp i berättelserna ända fram till en röd katt i nutid som på alla sätt känns som om den vore levande med det enda undantaget att hjärtats slag ersatts av Queen-musik. Riktigt kul och träffande.

Vi möter James Cook när han 6 oktober 1769 ”upptäcker” Nya Zeeland som han karterar, förklarar, och dödar delar av ursprungsbefolkningen. Vi möter Thomas Cook när han sommaren 1841 ”uppfinner” resebyrån och skapar grunden till världens största charterarrangör. ”Se där två av de kockar som serverar oss världen.” (Snäppet ännu roligare på engelska.)

Balsamerad erotik

En av mina favoriter är Doktor Blau, framstående forskare i anatomi, som då och då bjuder kvinnliga studenter på kaffe och förför dem. Det han egentligen är intresserad av är att ta erotiska bilder. Han har samlat massor av bilder på ett hundratal kvinnokroppar som han förvarar i IKEAs billiga kartonglådor i olika mönster från 80-talet och framåt. Den erotiska praktiken intresserar honom måttligt. Den erotiska rörelsen fastfrusen i fotografiets statiska, stillastående och eviga beskrivning är det han föredrar. Livet balsamerat. Träffande satir!

Hela tiden är det detaljer som återkommer i de många berättelserna. En fantastisk tatuering av en val som sprutar vatten i en blå ocean på en sedan länge balsamerad överarm i en stor glasburk återkommer senare i texten (men längre bak i tiden) på en muskulös och i högsta grad levande sjöman. Och samma (?) val möter vi också långsamt döende på en het sandstrand, oförmögen att ta sig därifrån.

Återkommande är konstaterande att tungan är kroppens starkaste muskel, avsedd för rörelse, för levande samtal till skillnad från den nedtecknade, döda, beskrivningen.

Och hela tiden återkommande är vattnet, floden, havet som kraft, liv, skönhet, oförutsägbar rörelse, förändring men också som hot, som fara, syndaflod och ständiga översvämningar. Vattnet som inte låter sig kontrolleras, stängas in.

Boken innehåller ett antal illustrationer som alla är hämtade från The Agile Rabbit Book of Historical and Curios Maps, utgiven 2005. Det är riktigt kul bilder som ger exempel på olika märkliga och fåfänga försök att fånga in den levande världen i döda beskrivande kartor. En fundering jag hade var om det inte var just denna bok som inspirerat Olga Tokarczuk till Löparna som i original kom ut 2007?

Det finns ett nära släktskap mellan den här boken och årets bästa svenska bok, Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar. Bägge argumenterar på intelligenta och mycket underhållande sätt för att alla våra drömmar om att de stora frågorna kan hanteras i ett logiskt system, ett förklarande mönster, ett stort svar, en stor Sanning inte bara är fåfänga utan också farliga. Claras tanke en morgon på Påskön: ”Hon hade aldrig känt sig mer maktlös än när hon fått tydliga svar på vagt formulerade frågor. Och hon hade aldrig upplevt sig ha mer kontroll än nu, den här morgonen när allt var mycket osäkert, mycket osannolikt och ljuset, det blå, dansade hysteriskt omkring henne.” Jag är säker på att Olga Tokarczuk håller med.

Det levande livet är i rörelse, det är vackert, det är osäkert, det är på många sätt oförutsägbart. Löparna är ett knivskarpt satiriskt lustmord på den människoföraktande populismens Sanningar och samtidigt en glittrande hyllning till det verkligt levande livet. Läs den!

Författaren

Olga Tokarczuk, född 1962, är en av Polens mest framstående författare och mottagare av Nobelpriset i litteratur. Hennes romaner är internationellt hyllade och finns översatta till över trettio språk. Tokarczuk har vid sidan av Nobelpriset tilldelats en rad andra litterära utmärkelser, bland annat The Man Booker International Prize och polska Nikepriset. Hon är bosatt i Nowa Ruda i sydvästra Polen. Genom åren har hon givits ut på svenska av det lilla förlaget Ariel men Bonniers har tagit över utgivningen av de större upplagorna i samband med Nobelpriset. Översatt till svenska av skicklige och flerfaldigt prisbelönte Jan Henrik Swahn.

Anders Kapp, 2019-12-12

Bokfakta

  • Titel: Löparna. (Bieguni 2007, översättning 2009 Jan Henrik Swahn)
  • Författare: Olga Tokarczuk.
  • Utgivningsdag: 2019-11-01.
  • Förlag: Bonniers.
  • Antal sidor: 366.

Länkar till mer information

  • Du kan läsa mer om boken här.

2 thoughts on “Löparna – skrattet som effektivt vapen

  1. Jag tycker din analys var bättre än boken. Vill jag läsa små sporadiska tankar kan jag lika gärna läsa en blogg.

    Finns även del klichéer (resan är målet, man kan inte gå ner i samma flod två ggr osv).

    Finns även fler irritationsmoment. Kommer inte att fördjupa mig författarskapet. Om man ska jämföra kvinnliga författare från det forna östblocket tycker jag Svetlana Aleksijevitj är ett mycket bättre alternativ.

    1. Tack för att du gillade min text! Om boken tycker vi uppenbarligen olika men världen skulle bli väldigt tråkig om det inte fanns olika åsikter 😊
      Allt gott!
      Anders

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *