Håll i dig: halsbrytande, lustfyllt, viktigt och fantastiskt bra!

Med Ett system så magnifikt att det bländar har Amanda Svensson tagit steget från bra till lysande! En av våra absolut främsta bokstavsvirtuoser är hon sedan tidigare men nu bottnar hon också i en berättelse som är viktig på riktigt. Skratta och gråt i en bergochdalbana som byggd av absurd lekfullhet tar dig igenom alla det stora frågorna, städar bort en massa dammiga lögnråttor och ger dig nya perspektiv på livet.

Lite långsökt men på sätt och vis är det en sorts modern remake av Liftaren och från mig är det en skyhögt betyg.

Hade egentligen inte tänkt läsa den här boken. Jag vet att hon är språkligt skicklig som få. Läste hennes Välkommen till den här världen 2011 (Augustnominerad det året), var grymt imponerad, men tyckte det var lite för mycket show off, galet eleganta formuleringar utan riktig förankring i kropp och själ, fantastiskt vackra piruetter utan riktig mening. Hon har fått många lovord för den nya boken i Babel och i olika tidningar, men det jag läst lockade mig inte heller. Det som ändå fick mig att göra ett försök var omslaget, en marmeladfärgad katt som spelar piano väcker många intressanta associationer, och själva titeln som fick mig att gissa att den här boken måste handla om något annat och mer intressant är det som TV och tidningar berättat.

Så jag skaffade den i fredags och hade tänkt läsa på fredagskvällen. Men en god vän lurade ut mig på stan i stället och det blev middag, olika barhäng, dansgolv och väldigt, väldigt sent. Ingen läsning. Lördagsmorgon i fantastisk vårsol. Nytt försök. Hann en bit innan jag blev ”störd” av vänner så det blev mest fika och surr i solen hela dagen. På kvällen siktade jag och min kärlek på tid tillsammans men det dök upp det ena hindret efter det andra och under tiden läste jag. Och läste. Och läste. Vi fick inte till någon tid att träffas, men det blev ändå en minnesvärd lördagsnatt. Klockan hade hunnit en bra bit förbi 03 när jag avslutade den sista meningen på sidan 549 ”Allt går under, men allt är ett under.”

Det här är inte en bra bok. Det här är en fantastisk bok! Så intelligent, så kul, så träffande, så välskriven!

Vad handlar då denna bok om? Det finns naturligtvis en ythandling som är bra och läsvärd. Men den har redan många skrivit om, så den tänkte jag strunta i (det finns länkar till förlagssammandrag längst ner).

Här finns en mängd spännande karaktärer men i centrum finns trillingarna (?) Sebastian, Clara och Matilda, trasiga på olika sätt. De är nu 26, splittrade både geografiskt och relationsmässigt. Sebastian är forskare på det stora neurologiska centrat LICS i London, Clara har flytt till Påskön för att möta sina demoner och acceptera undergången och Matilda bor i Berlin med sin sambo och hans dotter.

Det boken egentligen handlar om är det som all riktigt bra skönlitteratur handlar om; de stora existentiella frågorna: Vad är vi människor? Hur kan vi veta någonting om någonting? Hur kan vi leva tillsammans? Om kärlek, åtrå, ånger, skuld, död, hat, framtid, undergång och allt det där andra som är viktigt på riktigt.

Ofta är jag förundrad över hennes referenser. De fungerar väldigt bra för mig, men jag är så mycket äldre, Amanda Svensson är bara drygt 30.

Några textrader av Leonard Cohen har stor betydelse för Amanda Svensson.

En referens som uppenbarligen är viktig för henne, fanns med även i Välkommen till den här världen, är en av Leonard Cohens mest kända textrader från Anthem 1992: ”Ring the bells that still can ring / Forget your perfect offering / There is a crack in everything / That’s how the light gets in”.

För Cohen handlar den första strofen om att det inte alltid är så enkelt för oss som människor att göra gott i världen, men det är ändå vad vi hela tiden måste försöka. Den andra strofen syftar på syndafallet, utvisningen från Eden, efter den är världen inget perfekt paradis. Den tredje strofen säger samma sak; inget är perfekt, det finns inga absoluta svar/lösningar/sanningar, allt är på något sätt trasigt. Den fjärde strofen innehåller hoppet, acceptansen av det icke perfekta; det är genom sprickorna som ljuset kan komma in.

Cohen arbetar mycket med bibliska referenser och det göra Amanda Svensson också (vilket inte innebär att det är en religiös bok).

Tidigt i boken möter vill Sebastian när han som nyrekryterad från Lunds universitet börjar på London Institute of Cognitive Sciense (LICS), ett av världens ledande hjärnforskningsinstitut. Det är en gigantisk byggnad, på många sätt obegriplig, både när det gäller verksamhet och struktur, allt rör sig, svårt att hitta, svårt att förstå någon övergripande mening. Tankarna närmar sig snabbt Babels torn från bibeln, den mest kända symbol vi har för hybris, mänskligt övermod, men det dröjer till långt in i boken innan den referensen uttalas.

LICS tar inte emot patienter utan objekt, människor med olika funktions- och beteendevariationer, för att med hjälp av neurologisk vetenskap hitta förklaringar på dessa variationer. Med avancerad hjärnröntgen ska man hitta svaren, förklaringarna och metoder för att åtgärda dessa variationer. Amanda Svensson måste ha lagt ner massor av research, här finns ingående beskrivningar med stor trovärdighet.

Apan med perfekt moralisk kompass

Forskningsinstitutet arbetar också i stor omfattning med djurförsök av olika slag. En viktig karaktär i handlingen är en apa med den väldigt speciella förmågan att vara utrustad med en perfekt moralisk kompass, hon vet alltid vad som är rätt och fel.

Jag är otroligt förtjust över skildringarna av LICS alla absurditeter. Ända sedan antiken finns en stark kunskapsteoretisk idé om att vi för att förstå något ska bryta ned det i sina minsta beståndsdelar, att svar handlar om att hitta mönster hos delar, att delar förklarar helheter. När det gäller de riktigt stora frågorna tycker jag att man i samtiden se två grenar: en matematisk och en biologisk.

Den biologiska finns i många olika förstadier men får ett stort genombrott med Darwins evolutionslära. Darwin själv sysslar enbart med olika arters biologiska utveckling under lång tid men andra, framför allt Herbert Spencer, ”översatte” det till en socialdarwinism (som Darwin själv var stark motståndare till) där människan som social varelse kan förklaras genom en ”survival of the fittest”, en biologiskt orienterad förklaringsmodell av vad människan är. Den föddes i stor sett parallellt med Darwins publicering på sent 1850-tal och har kanske främst haft betydelse hos 1900-talets fascistiska rörelser.

Under de senaste decennierna har denna tanke återuppstått i andra former; vi har kunnat se mängder av hjärnforskare som försöker förklara människan som social och moralisk varelse med hjälp av allt mer sofistikerade metoder för att studera de minsta detaljerna i hjärnans funktion. Jag är mycket skeptisk till de ”sanningar” som de levererar långt utanför sitt kunskapsområde och älskar därför Amanda Svenssons intelligenta och ironiska drift med denna gren.

Livet och människan som går att räkna ut

Den matematiska grenen får också sin beskärda släng av sleven. Utgångspunkten är densamma, delar ska förklara helhet, och den har existerat i flera tusen år. Särskilt stark var den hos 1700-talets upplysningsfilosofer, t ex Condorcet som fylld av optimism var helt säker på att nästa algoritm skulle ge de stora svaren. I dag är denna gren starkare än på länge och intimt kopplad till stora förväntningar inom AI-området (har nyss läst den moderna ”bibeln” på området, Max Tegmarks Liv 3.0, inte skrivit om den än men gissar att Amanda Svensson också läst den).

En av Sebastians kolleger, den briljanta Jennifer Travis, omfattar denna föreställning helt och fullt, det finns ett mönster som går att räkna ut, en förklaring av människan, det är en logisk strukturerad ekvation, ”En ganska komplex ekvation, visst, men ändå bara en ekvation. Det är vad människa är. Ett pussel med ett begränsat antal bitar. De passar in i varandra utan behov av någon kladdig själ som klister”. Här kommer också bokens titel, det lösbara pusslet är ett system, ”ett system så magnifikt att det bländar oss”. Men när Travis till sin oförställda förvåning faktisk senare möter kärleken blir hon kanske också just bländad i den meningen att den logiska förklaringen, det lösbara systemet, upplöses?

Den här meningen i hennes bok är fantastisk: ”De pratar om singulariteten, men det kan jag säga att så länge människor envisas med att kommunicera med det här vi kallar ”språk” kommer algoritmerna att ha problem”. Den meningen i sig själv är ett starkt fundament för flera böcker. Hela idén med att delar ska förklara helheter är bland annat starkt beroende av en viktig fråga: vilka delar då?

Inom kvantfysikens mikrokosmos tenderar delar att mer eller mindre försvinna ju mindre de blir.

I en mycket generell mening är vårt viktigaste uppdelningsredskap just språket. Ord och begrepp betecknar någonting, de är skilda från varandra, men det finns ingen rimlig anledning att anta att språkets tydliga gränser skulle återfinnas i den förmodade verklighet som de ska beskriva. Språkets uppdelning av verkligheten är mer eller mindre godtycklig, det är mänskliga konstruktioner; och hur vi delar bestämmer resultaten, slutsatserna om det hela. Om detta har tusentals filosofer ägnat sig åt att diskutera sedan Platons och Aristoteles tid.

Kanske är våra sinnen vårt liv?

Det finns fler filosofiska utmaningar som Amanda Svensson hanterar på ett fantastiskt sätt. En handlar om det faktum att den enda relationen som finns mellan vårt tänkandes språk och en förmodad verklighet är våra sinnen. Allt som vi kallar empirisk vetenskap baseras just på det empiriska, alltså vad sinnena säger till oss. Vi vet rätt mycket om sinnenas bedräglighet och inte minst om den kraft som finns i filtreringen av sinnesdata, den starka viljan att se mönster, och en tolkning där hål gärna fylls i för att skapa något begripligt, något igenkännbart, som kanske inte alls är ”sant”.

Alla sinnen har viktiga roller hos Amanda Svensson. Ett av syskonen, Matilda, ser till exempel verkligheten som färger, inte minst känslor. Vissa färger är bokstavligen outhärdligt onda och andra tvärt om. Hon har synestesi som innebär att sinnen är sammankopplade där man till exempel kan känna, lukta eller höra en färg. Matildas liv blir därmed också en berättelse som har en stark filosofisk förankring: om det enda vi kan veta om verkligheten är vad sinnena berättar är det naturligtvis fullt möjligt att sinnesdata är det enda som existerar, att sinnena är verkligheten, är livet och för Matilda blir ett alldeles speciellt sorts liv.

En bild av den kända fotografen Francesca Woodman, som bara blev 22 år, förekommer återkommande i handlingen. Själporträtt.

Hon behandlar också så levande frågor om språkets gränser, om hur olika former av konstnärliga uttryck kan säga saker som språket inte förmår, vi får i boken återkommande möta konstverk där detta sker.

En viktig person är Laura Kadinski, bland annat ett objekt som Sebastian får ansvar för hos LICS. Hennes funktionsvariation är att hon förlorat den tredje dimensionen, hennes värld är tvådimensionell. Det är nästan omöjligt att föreställa sig hur det skulle kunna vara att leva i en sådan värld men Amanda Svensson hittar ett språk för det också där jag som läsare verkligen kan känna hur en så märklig värld kan gestalta sig. Otroligt skickligt.

Det finns en referens till Sundsvall som gjorde mig nyfiken (eftersom jag är född där och bor där igen nu). Amanda är med man och bonusdotter på semester i Västerbotten och besöker anrika Westmans konditori i Bygdsiljum som har Göran och Anita, två påfåglar, som en attraktion. Men det visar sig att honan, Anita, har dött för en tid sedan. ”Men alltså, påfågelshonor är ju ändå inget att titta på så de flesta turister brukar bli nöjda i alla fall.” ”Förutom de som kommer från Sundsvall.” Tror kanske jag måste skriva till Amanda och fråga varför just vi är de enda som bryr sig om de oansenliga honorna?

Även strukturellt är boken spännande. I den första delen står Sebastian i fokus, i den andra är det Claras tur och då förväntar man sig att Matilda ska stiga fram på allvar i den tredje, men så blir det inte. Amanda Svensson hittar en egen rytm för växlingarna mellan de olika huvudperspektiven som i sig blir en spännande del av den språkliga arkitekturen.

Det Amanda Svensson pläderar för på ett otroligt levande sätt (och jag applåderar och skriker högljutt på läktaren) är att alla våra drömmar om att de stora frågorna kan hanteras i en logisk modell, ett förklarande mönster, ett stort svar, en stor sanning inte bara är fåfänga utan också farliga. Claras tanke en morgon på Påskön: ”Hon hade aldrig känt sig mer maktlös än när hon fått tydliga svar på vagt formulerade frågor. Och hon hade aldrig upplevt sig ha mer kontroll än nu, den här morgonen när allt var mycket osäkert, mycket osannolikt och ljuset, det blå, dansade hysteriskt omkring henne.”

Att i stället hitta tryggheten i det osäkra, styrkan i mångfalden av perspektiv, respekten för olika liv, glädjen i ljuset som behöver sprickor för att komma in.

Kärleken är en nåd, en gåva som inte kan planeras fram, inte logiskt förklaras, vare sig med matematik eller biologi, den kan bara tacksamt tas emot och vårdas.

Jag har läst hundratals fackböcker om de frågor som är de centrala i denna bok, är till och med doktor på området, men när någon frågar mig om tips på bästa boken inom genren brukar jag svara Liftaren. Och det är inte bara ett skämt. Lekfull absurditet som går utanför normaliteten, det realistiska, det för givet tagna, är mycket bra sätt att hjälpa oss att se saker på andra sätt, att ifrågasätta våra egna föreställningar. Och jag tänker en hel del på Liftaren när jag läser Amanda Svenssons nya bok.

Om jag på någon quiz skulle få frågan om vem som skrivit ”Var inte rädd. Många blinda kan köra bil. Det är bara det att de aldrig har prövat.” så skulle jag tveklöst svara Douglas Adams, så typiskt honom. Men det är Amanda Svensson som berättar om hur Clara hämtas av den numera blinde Horst på flygplatsen när hon återvänder till Påskön. (Gissar att Amanda håller med om att svaret på livets gåta är 42.)

Liksom Adams sticker hon hål på realismens kvävande glastak för att hitta nya perspektiv (nja inte riktigt på samma sätt som Adams, mer likt Peter Høeg). Och minst lika skickligt som en Vonnegut eller Heller använder hon återkommande symboler som studsar ut och in i handlingen och vänder upp och ner på läsarens tankar: Som Francesca Woodmans självmordsfotografi som är en kopia av Sebastians första frus (systers?) självmord (eller tvärt om), alla dessa meningsbärande cikador som hämtats från berättelsen om Eos, morgonrodnadens gudinna, den marmeladfärgade katten som spelar piano, påfågelfjädrarnas skräckinjagande ögon och mycket annat.

Redan tidigare i år har jag utsett Eva-Marie Liffner som mottagare av årets Augustpris för Vem kan segla? Nu vet jag inte riktigt. Amanda Svensson blir en svår konkurrent! Samtidens undergång har de gemensamt, liksom modiga utflykter från realistisk normalitet samt en rasande skicklig och intellektuell lekfullhet i både språk och handling. Det blir ett svårt beslut i höst.

En fantastisk och nödvändig bok fylld av absurd lekfullhet, galen klokskap och ett alldeles eget, halsbrytande skickligt sätt att jonglera med alla dessa bokstäver.

Läs den!

Anders Kapp, 2019-04-14

Bokfakta

  • Titel: Ett system så magnifikt att det bländar.
  • Författare: Amanda Svensson.
  • Utgivningsdag: 2019-03-13.
  • Förlag: Norstedts.
  • Antal sidor: 549.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *