Lekfullt på allvar av årets kommande Augustprisvinnare

Vem kan segla (förutan vind) och vem drunknar, dränks i syndafloden, försvinner i havsdjupen?

Vistexten har faktiskt sina rötter i 1700-talets Östersjöregion och det är exakt där vi befinner oss i Eva-Marie Liffners fantastiska nya bok Vem kan segla. Eller är vi i på havets botten i det antika imperiet Atlantis, eller i den fornnordiska berättelsens dramatik, eller mitt i dagens bestraffande flodvåg av klimatkris och nationalism? Det är bara att läsa boken så kanske du får svar. Du kommer att ha riktigt kul på vägen!

Fredric Henric af Chapman (oftast Fred i texten), före adlandet 1772 bara Chapman, föds 9 september 1721 på Nya Varvet i Göteborg och dör 19 augusti 1808 på sin egen herrgård Skärva utanför av Karlskrona. På sätt och vis är Liffners bok en biografi över denne skicklige skeppsbyggare som med hjälp av kompetens och slughet klättrade till samhället översta skikt och gjorde skeppsbyggnadskonsten till en vetenskap. Han stod periodvis mycket nära kungahuset, fick hur många fina titlar som helst och bland mycket annat utvecklade han örlogsvarvet i Karlskrona.

Jag är ingen stor fan av biografier men är en stor beundrare av Eva-Marie Liffner som är en av landets absolut främsta författare idag. Jag är inte heller så förtjust över historiska romaner och den här utspelar sig på 1700-talet. Men jag vet också på förhand att detta inte är en traditionell biografi eller historisk roman, det kommer att vara något annat, något som överraskar och gläder mig, eftersom Liffner är av de mest intellektuellt lekfulla författare jag någonsin stött på.

Bakom Vem kan segla ligger ett omfattande research, här finns ett myller av alldeles korrekta och detaljerade biografiska och historiska fakta inbakade i historien, men berättelsen handlar om något annat. Vad då? Tja, låt oss se vad vi kan komma fram till.

Undergångsberättelser

I Liffners berättelse möter vi den åldrade Chapman på Skärva herrgård. Döden närmar sig. Han tänker på sitt liv och berättar sin historia; för sig själv, för sin älskade Lisen, lillpigan Maja och naturligtvis för oss läsare. I Sverige rör sig berättelsen mellan Göteborg, Stockholm och Karlskrona men vi hamnar också i England och i hela Östersjöområdet. Vi möter också en skickligt invävd parallell historia som sträcker sig över långa tider; de stora undergångsberättelserna.

Berättelsen om en syndaflod är mycket vanliga i många olika kulturer. Ett samhälle skapas, utvecklas framgångsrikt under lång tid men förfaller moraliskt på olika sätt, går därför under, ofta just i vatten, dränks i vattenmassor. En av de mest kända är skapelseberättelsen i bibeln, Första Mosebok (ca 1 000 f kr), med Noas Ark som räddar några samtidigt som allt annat dränks i syndafloden. Just den berättelsen finns därmed i Judendom, Kristendom och Islam men den återfinns på många andra håll i världen.

Platons skapelseberättelse finns i Timaios och Kritias som beskriver världens uppkomst. De är skrivna ca 340 f kr men är formulerade som ett återberättande av något betydligt äldre. De är skrifter som varit enormt inflytelserika för västvärldens tänkande. Här uppträder bland annat Atlantis. När världen skapas delas den upp mellan olika gudar och havsguden Poseidon får ansvaret för Atlantis som utvecklas till ett enormt rikt och framstående rike. Det finns otaliga spekulationer om var detta rike funnits. En vanlig tanke är att det var en ö, eller snarare en mindre kontinent, i Atlanten, väster om Gibraltar. En helt annan teori är att Atlantis är Platons elaka satir över sin samtids Athen samtidigt som ”Athen” i denna berättelse är hans idealbild av ett önskvärt forntida Athen. Timaios är omfattande men Kritias är kort, Här förfaller Atlantis moraliskt och gudarna vredgas. Zeus, gudarnas gud vill straffa dem. ”Han samlade alla gudarna i den ädlaste boningen, som ligger vid hela universums mitt och har utsikt över allt som blir till, och när de var samlade där sade han” Så slutar faktiskt Kritias och många har genom århundradena försökt fylla i fortsättningen. Redan från Timaios vet vi att det ofantliga Atlantis besegrades av Athen och sedan sjunker i havet efter en jordbävning.

Samma berättelse finns i en nordisk version från flera olika källor kring 1 000 e kr. Men då heter platsen Vineta, Östersjödrottningen. Geografisk placeras denna sjunkna stad oftast på en ö kring gränsfloden Oders utlopp i Östersjön. Även här handlar det om ett framgångsrikt rike, ett imperium, som efter ett moraliskt förfall straffas med en flodvåg som dränker Vieneta, staden hamnar på Östersjöns botten.

Skriva färdig berättelsen om Atlantis

Magister Rickard Leijonberger är mycket upptagen av berättelsen om Atlantis och anlitar sin unge elev Fred som spion för att på Göteborgs sjöfartskrogar lyssna på sjöbussarnas berättelser om underliga saker som de kan ha sett på sina färder över Atlanten. ”Fred och ingen annan skulle vara den unge Kritias mot magisterns Platon! Tillsammans skulle vi skriva dialogen färdigt.”

Något senare är Fred i lära på släktens lilla skeppsvarv i London när han också undervisas i matematik av professor Simpson, en man behärskad av talmystik som bland annat handlade om hur man kan finna något försvunnet i tiden genom kartläggning och uppmätning av det som omger det osynliga. Med Simsons hjälp finner Fred i Themsen en nymf, en ”doppelspat” (mineralet kalkspat eller kalcit), en solsten, en talisman som blir hans följeslagare och hjälp en stor del av livet och som han döper till Thetis (Thetis var en havsnymf i grekisk mytologi, bland annat mor till Akilles, hjälten som dör vid Troja, som hon månade särskilt om. Vid Thetis bröllop rullade tvistens gudinna Eris in ett äpple med inskriptionen ”Till den vackraste”. Tvisten som uppstod bland de församlade gudinnorna ledde till det trojanska kriget. Erisäpplen återkommer också på flera ställen i Liffners berättelse.)

Thetis återkommer också i större format som galjon på storebror Charlies första skepp, en galjon snidad av den napolitanske trämästaren Alfredo Neptuni (vad skulle han annars heta!) efter en död, bildskön, ung kvinna som hittats infrusen i ett isblock.

Den bibliska syndaflodsvarianten finns inte i Liffners berättelse men referenserna till både Atlantis och Vineta är många. Kanske är det samma berättelse. I en återberättelse från en sköldekvinna, en völva (en fornnordisk spåkvinna, förekommer bland annat i den Poetiska Eddan, en nordisk berättelse om världens skapelse och undergång) säger den mystiska Uranus till Fred: ”Zeus och Oden är nog bröder eller kanske kusiner”.

Völvan åter kommer när Fred träffar mästersmeden Åsa Jarladoter som lärt sig sin konst av självaste Völund (en alvernas konung och mästersmed från Poetiska Eddan). Förutom hjälp med att sko sin häst får han också en gåva: ”Se här Fred Chapman, här är Völvans formler för en Riktigt God Båt. Jag har skrivit ned allt och tecknat till. Jag vill att han ska ha dem, då han förstår sig på skepp och är av god keltisk stam”. Kanske en förklaring till varför han blev en så skicklig skeppskonstruktör?

Det är inte bara imperier eller överdådiga städer som försvinner i vattnet. Den åldrande Fred besöker herrgården i Augerum (utanför Karlskoga) där den kände apotekaren Johan Eberhard Ferber hade anlagt en stor trädgård med medicinalväxter (alldeles sant) för att hämta växter till Lisens medicinalkonst. Där möter han också berättelsen om när Augerums kyrka i en kraftig vårflod spolades ner i Lyckebyån där man fortfarande ibland kan höra klockklangen från botten (också sant i den meningen att det finns en sådan lokal berättelse).

Den svenska stormaktens undergång

Gustav III Porträtt av Alexander Roslin

Atlantis hos Platon förföll till en expansiv, ond, imperialistisk sjömakt som till slut straffas och går under. Kanske finns här en parallell i Liffners berättelse? Fred träffar Gustav III första gången 1772, kort efter hans tillträde och hans kupp när han ”enväldigt och självsvåldigt återtagit krona, riksäpple och spira och han ämnade inte fråga vare sig frälse eller stadsborgare till råds vid sin regering.”

Gustav III är sist i raden av sådana kungar i Sveriges historia, och drömmer bland annat om att återupprätta Sverige som en riktig stormakt. I denna ambition är Chapman viktig, Sverige behöver en stark flotta, nya typer av fartyg som Chapman är helt överlägsen på att konstruera. Han skapar de nya skeppstyperna Turuma, Udema, Pojama och Hemmema, speciellt avsedda för skärgårdskrig, som tillverkas med nya rationella metoder vid örlogsvarvet i Karlskrona.

1788 anfaller Gustav III Ryssland. Det går inte så bra; misstagen är många, moralen låg och en del uppror bland de egna trupperna. 24 augusti 1789 drabbar den svenska flottan samman med ryssarna i ”Sjöslaget vid Svensksund” (en fjärd i Finska viken). Flottan leds av överamiral Carl August Ehrensvärd, Freds kompis ”Sea”, men det blir en katastrof på grund av kungens okunniga befallningar. När ”Sea” lyckas nå kungen som övervakar slaget från land på säkert avstånd säger han: ”Ers majestät har ingen flotta mer. No less, no more”. Naturligtvis är det ”Sea” som får skulden, faller i onåd, får dra sig tillbaka.

Att flottan skulle vara raderad var inte riktigt sant, trots stora förluster fortsätter kriget, inte minst till sjöss. Den 9 juli 1990 kom de andra ”Slaget vid Svensksund” som blev en stor svensk seger mot den ryska skärgårdsflottan. Men segrar och förluster växlade och när fredsavtalet undertecknas 14 augusti 1990 kan det kanske beskrivas som remi, oavgjort, ingen vann eller förlorade någonting annat än att Sveriges omoraliska stormaktsdrömmar definitivt var slut och ett fattigt land var försänkt i armod. Sverige kanske inte dränks i en syndaflod men under det kommande seklet kommer en fjärdedel av landets befolkning att tvingas fly fattigdomen, de lämnar landet, de emigrerar.

Kanske är det om detta som Liffners bok handlar? Och då också om vår samtid. Det nya imperiet, Västvärldens obeskrivliga framgångar, den rovgiriga kapitalismen, den omoraliska överkonsumtionen som nu straffas av klimatkrisens stigande havsnivåer och flodvågor av nationalistiska revolter?

Inte vet jag. Det är inte lätt att veta vad som rör sig i Liffners lekfulla hjärna. Och det spelar egentligen inte så stor roll; hennes text är en fröjd att läsa i vilket fall som helst. Både som en underbar skröna och ett fantastiskt språk; lätt på handen fångar hon många tidstypiska markörer utan att det på något sätt tynger läsningen. Tvärt om skapar hon en stark närvaro i tiden samtidigt som man hela tiden får njuta av meningar som är konstverk i sig själva.

Som när Fred under ett av sina äventyr blir bjuden på middag på en prästgård: ”Hjärnan var både pepprad och saltad på ett konstfärdigt sätt och kalvens sista olyckliga tanke smalt bort på tungan.”

Och visst är det så att om det inte finns någon vind så ror man. Och har man inga åror så seglar man. Och med en bra styrfart i livet så ordnar det sig alltid med vännen.

Vandrarhemmet Af Chapman i Stockholm

Som jag skrivit förut är det en skandal att Liffner inte ännu fått Augustpriset. 2011 var hon nominerad och borde ha vunnit med underbara Lacrimosa (också 1700-tal och en del Gustav III). 2016 var hon inte ens nominerad men borde ha vunnit med Blåst (fyra tidsperioder, bl a 1800-tal med syskonen Brontë). Hoppas innerligt att 2019 är hennes år!

Ett tips: varför inte boka in dig på vandrarhemmet på segelfartyget Af Chapman som ligger på Skeppsholmen i Stockholm för att få rätt miljö när du ska njuta av att läsa Vem kan segla.

Anders Kapp, 2019-03-02

Bokfakta

  • Titel: Vem kan segla.
  • Författare: Eva-Marie Liffner.
  • Utgivningsdag: 2019-03-02.
  • Förlag: Natur & Kultur.
  • Antal sidor: 244.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *