Vaccin mot den populistiska pandemin

Den nationalistiska högerpopulismen är en internationell pandemi, lika farlig som klimatkrisen. Det har jag skrivit många gånger, men det tål att upprepas. Har just läst den nya boken Hotet mot demokratin av Erik Åsard och Martin Gelin, som handlar om detta fenomen. Det är en viktig bok, en utmärkt beskrivning särskilt i redovisningen av tre fall: Ungern, Polen och USA, men tyvärr svag i analysen. På frågan om varför, ger boken inga bra förklaringar. Jag tycker att skönlitteraturen ger oss bättre svar. (Vad bilden på Amanda Svenssons senaste bok gör här visar sig så småningom.)

Det är en bra och viktig bok, men jag tänkte varken referera eller recensera den. Det finns en del information och även länkar på förlagets hemsida, Historiska media.

Däremot gav mig boken en del tankar och lust att skriva ner dem.

På latin heter medborgare civis. Motsatsordet är hostis, främlingen. Jag är civis och du är hostis. Vi är civis och de andra är hostis. Jag kan betrakta hostis olikhet som något som kompletterar mig, som gör hen intressant att samtala med, ett komplement som innebär att vi tillsammans kan göra sådant som ingen av oss kan klara var för sig, alltså att olikheten är något värdefullt. Jag kan också betrakta hostis olikhet som något skrämmande och hotfullt, hostis är en fiende som måste stängas ute eller bekämpas, hostis är inte lika värdefull som vi, hostis är kanske inte ens riktigt mänsklig. Men att civis och hostis är en skillnad som existerar är alla överens om väldigt länge i historien.

Liberalismens fader John Locke bygger 1690 hela sin teori på ett enda axiom (självklarhet/grundsats/antagen sanning) som kan sammanfattas: människan äger sig själv, är sin egen egendom (property). Detta utvecklas av många på 1700-talet till teorin om den rationella, autonoma individen som i sin tur är kärnan för väldigt mycket samhällsvetenskap och samhällelig praktik sedan dess.

Det utraderar skillnaden mellan civis och hostis, i alla fall på gruppnivå. Vi är alla i någon mening lika, vi är alla civis, världsmedborgare; hostis finns inte. Det är en oerhört vacker och god tanke. Den är också grunden för liberal filosofi, ideologi, demokrati och ekonomi som har givit oss så mycket gott. Som bidragit till tillväxt, välstånd, minskad fattigdom, minskad barnadödlighet och mycket annat. Inte minst under efterkrigstiden och kanske särskilt vid Sovjetunionens sammanbrott betraktades den som självklar global lösning, ideologiernas död, en liberal hegemoni är svaret, den stora sanningen.

Allt det goda i liberalismen kan sammanfattas i ett ord: öppenhet. Jag får tycka vad jag vill, säga vad jag vill, resa vart jag vill, handla av och med vilka jag vill etcetera. Och samma rättigheter gäller för alla andra. En av våra viktigaste skyldigheter är att vårda denna öppenhet; att inte bygga murar och att riva de som finns.

Grovt förenklat naturligtvis. En helt fri global marknadsekonomi leder till exempel till stora monopol eller oligopol som blir en motsats till öppenhet. Att vårda öppenheten handlar också om att varsamt tygla den. Vi har varit väldigt bra på att göra det, i Sverige och i många andra länder.

Två riktigt svenska nationalrätter är spagetti och pizza. De fick vi från kompletterande hostis som välkomnades till Sverige från Italien, främst under 50-talet, och utöver sin matkultur gav de oss sin arbetskraft och bidrog till att bygga ett rikt land med högt välstånd. Exemplet kan naturligtvis mångfaldigas.

Kompletterande hostis, olikheten som värde, skapar ett samhälleligt klister, en samhörighet, en tillit. Alla försök att förklara Sveriges fantastiska utveckling under 1900-talet landar i samma svar: en social stabilitet och samhörighet, extremt höga nivåer av tillit i samhället. En tillit som successivt eroderats sedan senare delen av 80-talet.

Enkla svar på svåra frågor

Att på frågan människa svara den liberala autonoma, rationella individen är att ge ett alltför enkelt svar på en svår fråga. Det axiom som liberalismen bygger på är inte sant, hostis existerar faktiskt. Historiska osanningar har en tendens att för eller senare slå tillbaka och det är det som sker i vår tid, i den pågående pandemin.

Ett citat som jag ofta använder är hämtat från Erasmus av Rotterdam som på tidigt 1500-tal skrev ”Sanningen med stort S bär ofta svärd i hand.” Det är i en tid när kristendomen är hegemonisk i Europa och samtidigt en tid när olika kristna grupperingar ägnar sig åt att hata och slå ihjäl varandra.

Tron på stora sanningar med hegemoniska ambitioner är något farligt. De är inga sanningar alls, de är alltid alldeles för enkla svar på svåra frågor.

Monokultur är alltid enfald, i ordets alla betydelser. Om vi på frågan skog svarar contorta, och utraderar all annan växtlighet, så dör skogen (och mycket annat). Pluralitet, mångkultur, är livsnödvändigt, både inom biologin och inom samhällen.

Populism definieras på många olika sätt men ett sätt kan vara: alldeles för enkla svar på svåra frågor.

Genom hela historien har enkla svar utövat en ständig lockelse. I antiken har vi Demokritos, för vilken allting kan förklaras av dess delar och motsatsen Platon för vilken allt kan för klaras av den stora idén, eller av en enväldig Gud i de monoteistiska religionerna. Man kan se en matematisk/logisk gren där t ex den franske upplysningsfilosofen Condorcet på 1700-talet bara väntade på nästa algoritm som skulle förklara allting. En gren som idag närmast representeras av delar av AI-entusiasterna. Man kan också se en biologisk gren med t ex socialdarwinismen från tidigt 1900-tal (som Darwin själv ogillade starkt) där evolutionslärans biologiska förklaringar också skulle kunna användas till att förklara samhällen och människan som social och moralisk varelse. Den ledde fram till den populära rasbiologin som fick sitt vidrigaste utfall i förintelsen av judar under Andra världskriget. I dag representeras den grenen bland annat av forskare som hävdar att människan kan förklaras av hjärnans minsta beståndsdelar. Alla dessa enkla svar är alltid avhumaniserande.

Det vanligaste och det enklaste svaret på alla tänkbara problem som kan dyka upp är: det är någon annans fel. I den nationalistiska högerpopulismen är ”någon annan” alltid hostis i sin hotfulla och skrämmande form. Det kan vara olika folkgrupper inom det egna landet, kultureliter, media eller några andra som ska bekämpas. Det kan vara det andra könet, andra åldersgrupper, människor i andra länder och mycket ofta immigranter. Det viktigaste är det finns en tydlig hostis, en fiende som är orsaken till mina problem och om vi bara undanröjer fienden så kommer mina problem att lösa sig. Nationalisterna hävdar att de värnar nationen men de gör tvärt om. Någon annans fel, hostis som den onde fienden, föröder tilliten i samhället, bygger murar mellan människor och slår sönder nationerna. Dessa enkla svar är också avhumaniserande; hostis är inte riktigt mänsklig och i alla fall inte lika mycket värd som jag är.

Den utvecklingen är tydlig just nu, i Sverige liksom i många andra länder. Klyftorna växer, segregationen blir allt värre, allt mer delas samhället upp i enklaver med egna normsystem.

Skönlitteratur som motståndsrörelse

För mig är skönlitteraturen en viktig del av den nödvändiga motståndsrörelsen. Där kan man ofta indirekt finna bättre och starkare förklaringar och insikter än vad facklitteraturen kan ge. Några aktuella exempel: Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar är för mig årets bästa skönlitterära bok i Sverige, den borde ha fått Augustpriset. Till skillnad mot enkla svar och stora sanningar behöver vi hitta tryggheten i det osäkra, styrkan i mångfalden av perspektiv, respekten för olika liv, och det ger hon oss på ett mycket lustfyllt sätt; ett vaccin mot dagens pandemi.

Danska Peter Høegs kom nyligen ut med Genom dina ögon och hela hans författarskap handlar mycket om gränslöshet, ett krig mot konstlade taggtrådshinder, en utmaning mot för givet tagna gränser och en kamp för öppningar för många perspektiv, en kreativ multikultur, världen som möjlig att förändra.

Dagens växande hot är inte något nytt. Stora sanningar och enkla svar har alltid varit lockande, särskilt i svåra tider. Just nu är 30-talet rätt populärt i skönlitteraturen, mycket beroende på likheterna med vår tid. En annan undergångstid som flera av årets bästa svenska böcker behandlar är det sena 1700-talet och det tidiga 1800-talet.

Eva-Marie Liffner är dagens kanske bästa svenska författare vilket hon åter visar med årets Vem kan segla. På sätt och vis är det en biografi om Fredric Henric af Chapman som var 1700-talets skeppsbyggargeni, huvudansvarig för skapandet av en mycket stor flotta, adlad och med nära relationer till kungahuset. Viktig för stormaktsdrömmarna hos Gustav III, inte minst de olika krigen mot Ryssland som fullkomligt utarmade Sverige. Huvudtemat är undergång, syndafallet med bibliska begrepp. Olika undergångsmyter finns invävda som Platons Atlantis i grekisk mytologi och nordiska mytologins motsvarighet från Eddans tid, Vineta. I överförd bemärkelse också den svenska stormaktens undergång och dagens undergång i flodvågen av klimatkris och nationalism. På liknande sätt som just Peter Høeg använder hon också magisk realism som kompletterande perspektiv i sitt berättande för att ge nya insikter.

Steve Sem-Sandberg är också en av dagens riktigt stora författare och med nya W. ger han sin version av den verkliga historien om Johann Christian Woyzeck som i Leipzig 1821 mördar, Johanna Christiana Woost. Historien använde Georg Büchners till sin kända och mycket spelade teaterpjäs Woyzeck. Den har också framförts som opera, som film (regisserad av Werner Herzog) och som musikal.

Händelsen och pjäsen är basen för Sem-Sandbergs egen berättelse. I likhet med Voltaires Candide tvingas Woyzeck som ung ut i världen på grund av en olämplig kärlek. Han blir soldat i olika arméer, inte minst den svenska, och deltar i flera av tidens olika krig. Bland annat deltar han på Östersjöns is i kriget 1808-09 då Sverige förlorar Finland till Ryssland. Också liksom Candide går han igenom den ena katastrofen efter den andra innan han så småningom återvänder till ungdomens kärlek. Det är en helt underbar text om en människas undergång och en undergångstid som omskapar Europa och inte minst Sverige.

2017 gjorde Niklas Natt och Dag stormande succé med sin debutbok 1793 och i år kom uppföljaren 1794 och den är ännu bättre. Bland annat skrev jag ”en kolsvart käftsmäll om ett ruttnande samhälle i sönderfall, en berättelse som levandegör ett mörkt skede av vår historia med starka kopplingar till samtiden och en fantastisk text som det är en njutning att läsa”. Bland annat får vi besöka Saint-Barthélemy, Sveriges patetiska försök som kolonialmakt vars enda intäkt kom från en grym slavhandel. En likhet med W. är att det handlar mycket om avhumanisering. Slavhandeln är ett extremt exempel men samma tema återvänder i Stockholm dit huvuddelen av handlingen är förlagd; i behandlingen av unga kvinnor, av psykiskt sjuka eller människor på samhällets botten. Den tillit som bygger samhällen faller samman, ingen litar på någon.

Tillsammans ger dessa tre böcker insikter om en tid av sönderfall när landet på många sätt utarmades. Den stora ”sanningen” om Sverige som stormakt föll platt till marken. Det lägger grunden till förståelse för hur Sverige blev ett av Europas fattigaste länder, vad som skapade den enorma svenska flyktingvågen. I mitten av 1800-talet levde ungefär fyra miljoner människor i landet och mer än en fjärdedel tvingades fly undan fattigdom och svält. De allra flesta hamnade i USA som på den tiden välkomnade dessa hostis, inte med integrationspolitik utan med möjlighet till arbete och försörjning. Det har gått bra för dem. Som alltid är det framför allt de starkaste, de mest initiativrika, som klarar av att fly, att migrera. Den miljonen har i dag växt till ungefär tio miljoner, lika många som bor i Sverige idag. På vägen har de skapat mycket värde, både för sig själva och för USA. Kan kanske vara bra att komma ihåg i dagens diskussioner om flyktingfrågor.

Bara några exempel på aktuell skönlitteratur som hjälper oss till insikter om de hot som vi lever i idag och som samtidigt vaccinerar dig mot risken för att smittas av pandemin.

Anders Kapp, 2019-11-29

Bokfakta

  • Titel: Hotet mot demokratin.
  • Författare: Martin Gelin och Erik Åsard.
  • Utgivningsdag: 2019-10-01.
  • Förlag: Historiska Media
  • Antal sidor: 288.

Länkar till mer information

  • Titlarna till refererade böcker är också länkar till Kapprakts texter om dem.
  • Du kan läsa mer om boken här.

2 thoughts on “Vaccin mot den populistiska pandemin

  1. Tack för ett toppeninlägg! Ska spara det och läsa igen, så informativt och intressant! Håller helt med dig om allt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *