Biografin: Bra litteratur eller tabloidsnask?

Hur långt får man gå med att stjäla andra människors liv? När är biografin bra litteratur och när profiterar den på mänsklig olycka? Det kom jag att tänka på när jag läste Jessica Fellowes nya Skandal i svart, en bok i serien Mitfordmorden baserad på dåtidens Kardashians, de välkända Mitfordsystrarna. Huvudanledningen till att jag ville läsa den är att den utspelar sig på sent 20- och tidigt 30-tal, en rätt populär tid i litteraturen just nu på grund av likheterna med vår tid. Eftersom flera av systrarna var inblandade i den då framväxande fascism som skulle leda till andra världskriget tänkte jag att den kanske hade något intressant att berätta om det. Men ack så fel jag hade, de politiska vindarna kan bara anas en smula bakom tunga sammetsgardiner. Inte alls min tekopp men alla som gillar engelska överklassmiljöer under mellankrigstiden; alla som följt serier som Downtown Abbey, Herrskap och tjänstefolk och Upstairs Downstairs, alla som också älskar Agatha Christies sätt att berätta om mordgåtor i dessa miljöer, kommer säkert också att gilla Jessica Fellowes serie.

Just Downtown Abbey har en viktig roll i Jessica Fellowes karriär. Denna omåttligt populära TV-serie hade mer än tio miljoner tittare under sina sex säsonger 2010-2015. Den skapades av Julian Fellowes, också seriens huvudförfattare, och han är även Jessica Fellowes morbror. Hon är både journalist och författare. Grunden för författarkarriären är fem böcker som handlar om TV-serien; hur de producerades, om den historiska kontexten och mycket annat. Det var också basen för en omfattande internationell föreläsarkarriär; hon har pratat om serien i mängder av olika sammanhang, i föreläsningssalar, i radio, på TV. Som journalist har hon mest arbetat med kändisintervjuer och för livsstilsmagasin med skildringar av exklusiva miljöer. All denna erfarenhet tar hon med sig när hon debuterar som skönlitterär författare 2017 med The Mitford Murders (Mysteriet på Asthall 2018).

Det är början på serien som i centrum har de på sin tid mycket välkända Mitfordsystrarna. De är födda in i överklassen, döttrar till David Freeman-Mitford, 2nd Baron Redesdale, och hans fru Sydney Bowles. I ordning är de:

  • Nancy (1904-1973) är äldst och huvudperson I den första boken. Hon blir i verkligheten en rätt välkänd författare. I centrum av den första boken finns det verkliga och ouppklarade mordet av Florence Nightingales guddotter Florence Nightingale Shore.
  • Pamela (1907-1994), syster nummer två är nog den minst omtalade, levde merparten av sitt liv på landet. Under en tid var hon gift med miljonären Derek Jackson, men levde resten av sitt liv i ett lesbiskt förhållande med italienska Giuditta Tommasi. Pam är huvudperson i seriens andra bok som kom 2018, Bright Young Dead (Vackra unga döda 2019). Hon firar sin 18-årsdag på familjegodset Asthall Manor mitt i det glada 20-talet med mängder av kändisar i den engelska societeten. En skattjakt slutar i tragedi när den grymma, karismatiska Adrian Curtis hittas död.
  • Den tredje systern Diana (1910-2003) är huvudperson i den tredje boken. 1929 gifte hon sig med den omåttligt rike ölarvtagaren Bryan Guinness men lämnade honom 1933 för den engelska fascistledaren Sir Oswald Mosley. Hon var inspärrad under kriget men förblev genom livet fascist och beundrare av Adolf Hitler.
  • Unity (1914-1948) var kär I Adolf Hitler och försökte begå självmord när England förklarade krig mot Tyskland. Hon misslyckades men dog I hjärnhinneinflammation 1948. Hon lär vara huvudperson I den fjärde boken, The Mitford Trial, som precis kommit ut på engelska.
  • Jessica (1917-1996) deltog som volontär I spanska inbördeskriget och levde merparten av sitt liv i USA som författare och under många år uttalad kommunist.
  • Deborah (1920-2014) gifte sig med Andrew Cavendish, hertig av Devonshire, levde med honom I släktens Chatsworth House och är författare till ett dussintal böcker.
  • Det finns också ett sjunde syskon, Thomas (Tom) (1909-1945) som förekommer i böckerna. Han studerade I Tyskland, blev nazist, vägrade delta för England i kriget i Europa men väl i Asien där han dog 1945.

Serien är till mycket stor del biografisk. Det är mängder av verkliga människor och verkliga händelser som binds samman i fiktiva (ibland även de verklighetsförankrade) mordmysterier och med två fiktiva huvudpersoner: Louisa Cannon som kommer in i handlingen som barnflicka åt systrarna i den första boken och polisen Guy Sullivan. De är de två som tillsammans löser mysterierna och deras relation till varandra är en återkommande sidoberättelse.

I den tredje delen, Skandal i svart, som jag nu läst, har vi kommit fram till 1928. Ett hembiträde förolyckas på ett glamoröst party anordnat av arvtagaren Bryan Guinness. Bryan har precis friat till arton år gamla Diana, den vackraste av de sex Mitford-systrarna. Hembiträdets död avfärdas som en olyckshändelse och de nygifta lägger händelsen bakom sig för att inleda ett glamoröst liv i London men också i Paris och Venedig. Louisa Cannon följer med på resorna, nu som Dianas kammarjungfru, liksom familjen och mängder av kända vänner. När ett andra offer hittas i Paris i början av 30-talet börjar Louisa se samband med dödsfallet två år tidigare.

Det är välskrivet, väl översatt och spännande; som jag sa i inledningen är jag säker på att många som gillar denna tid, överklassmiljöerna och den klassiska pusseldeckarens format kommer att tycka om detta. Serien säljer också bra och är översatt till antal språk. Men det finns en fråga som växer i magen: är detta verkligen rimligt, är det hederligt?

Låt mig ta ett exempel: Dora Carrington (1893-1932) var en engelsk konstnär delaktig i Bloomsburygruppen med medlemmar som Virginia Woolf, John Maynard Keynes, E. M. Forster och Lytton Strachey. Hon älskade Strachey men gifte sig med Ralph Partridge 1921, en annan av gruppens medlemmar, och de tre levde i stor utsträckning tillsammans i bisexuella relationer. I början av 1932 dör Strachey och i sorgen efter honom tar Carrington sitt liv med hjälp av ett gevär som hon lånat av sin vän Bryan Guinness (då fortfarande gift med den tredje Mitfordsystern Diana). Det är en verklig och tragisk historia som Fellowes lyfter in i sin roman. Den är inte betydelsefull för bokens handling, den ger inte mig som läsare någonting intressant; för mig känns det bara som rätt sjaskig kvälls- eller veckotidningsjournalistik som profiterar på mänskliga tragedier. Det smakar illa.

Biografin som fack- eller skönlitteratur?

Det som läsningen fick mig att fundera på är biografin som form; när är den värdefull och när är den det inte. Ibland sorteras biografier in som facklitteratur och ibland som skönlitteratur.

För att bara ta ett exempel. Förra året nominerades Anna-Karin Palms bok Jag vill sätta världen i rörelse. En biografi över Selma Lagerlöf till Augustpriset i fackboksklassen. Det är en imponerande tegelsten, ett arbete värd all respekt, även om jag inte kan påstå att jag älskade den. Det finns också en problematik i det förment objektiva i biografier som facklitteratur som jag utvecklade när jag skrev om den och inte ska upprepa här.

Det finns också det biografiska som handlar om författaren själv, självbiografin, som kan röra sig från fantastisk läsning till rätt tråkiga uppgörelser med urusla föräldrar, uppblåst självförhärligande eller evighetslånga trista dagboksanteckningar. En intressant variant nyligen är Christina Herrströms Ödeläggaren som är självbiografisk men som också är en biografi om en man, en psykopat, som ödelägger hennes liv. Den är mycket välskriven, men framför allt ger den läsarna insikter om något som faktiskt är viktigt.

Autofiktion är en beteckning som vi hört mycket under det senaste decenniet, en variant av självbiografin med uttalat skönlitterära ambitioner. Visst finns här bra läsning men det känns som att genrens dominerande ställning borde ha nått tids ände; kanske kan Splendor av Stefan Lindberg, en av de Augustnominerande i år bidra till detta genom att skruva autofiktionen över alla gränser.

Men det som jag verkligen kan älska är den rent skönlitterära biografin. Ett av de främsta exemplen i Sverige under senare år är fjolårets Vem kan segla av Eva-Marie Liffner som på sätt och vis är en biografi över skeppsbyggaren Fredric Henric af Chapman men som är så oändligt mycket mer än det. Det är en text som både låter mig njuta av stor litteratur och som ger mig insikter (alltså något mycket mer än kunskaper) om existentiella frågor och om livsvillkor på svenskt 1700-tal.

Detsamma ger hennes lysande Lacrimosa från 2011 vilken skruvar den biografiska formen ytterligare ett steg. Den är en skönlitterär gestaltning av en skönlitterär gestaltning (Carl Jonas Love Almqvists Drottningens juvelsmycke) av ett verkligt biografiskt skeende. Alltså exakt samma form som Steve Sem-Sandbergs underbara W. från förra året som är en bearbetning av Georg Büchners pjäs och ”biografi” om den verklige Johann Christian Woyzeck som i Leipzig 1821 mördar sin kärlek, Johanna Christiana Woost. Bägge dessa författare har också levererat en hel del annan stor skönlitteratur med biografiska utgångspunkter som är värda att älskas. Det är inte Jessica Fellowes skönlitterära biografier om Mitfordsystrarna. I alla fall inte av mig.

Författaren

Jessica Fellowes (f.1974) är en engelsk författare och frilansjournalist. Hon har bland annat varit kolumnist för The London Paper och The Daily Telegraph. Hon är författare till fem storsäljande böcker om TV-serien Dowtown Abbey. Serien har även varit en stor inspirationskälla till hennes skönlitterära författarskap, serien Mitfordmorden, som säljer bra i många länder. Fellowes är bosatt i Oxfordshire tillsammans med sin familj.

Anders Kapp, 2020-12-04

Bokfakta

  • Titel: Skandal i svart (The Mitford Scandal, översättning Ylva Stålmarck).
  • Författare: Jessica Fellowes.
  • Utgivningsdag: 2020-11-18.
  • Förlag: Polaris.
  • Antal sidor: 337.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *