Autofiktion på steroider

Splendor av Stefan Lindberg är en av de nominerade till årets skönlitterära Augustpris. Det är en berättelse om Stefan Lindberg som under ett par år är maniskt upptagen av Mathias Splendor Johansson, en mystisk man som han träffar på krogen i maj 2017, en man som vet så mycket om Stefan som han inte kan veta, som känner Stefan från deras gemensamma tid på Berkeley, där Stefan aldrig varit. Det är text om upplösningen av gränser i tid och rum, mellan liv och död, på sätt och vis om ett Stockholm som förvandlats till Twin Peaks och inte minst om upplösningen av en författare som heter Stefan Lindberg.

Det här är en autofiktiv metaberättelse på många plan. Det är författaren Stefan Lindberg vars huvudkaraktär är författaren Stefan Lindberg som håller på att skriva på den text som jag just läser. Många av personerna, många händelser och de flesta miljöer är i högsta grad reella men dessa delar pusslas samman i en berättelse som i ännu högre grad är fiktiv.

Mötet med Splendor är naturligtvis ingen slump, Stefan är utvald, som en sorts Dr Watson ska han skriva den store hjältens historia. Splendor berättar om Paradiset, en sorts sekt som bland annat med hjälp av Preparatet (en substans med ursprung hos Nazitysklands forskare) kan upplösa gränserna mellan människor, ger förmågan att stiga ner i andras tankar och känslor, röra sig i tiden, finnas på många olika platser samtidigt. Löjligt naturligtvis? Men Splendor vet allt om Stefans mörkaste hemligheter, saker som ingen annan vet. Och om andra människor och händelser, kunskaper han helt enkelt inte borde kunna ha …

Vi får följa Stefans samtal med Splendor, möten med ett myller av andra människor, hans tankar, hans missbruk, hans sönderfall, allt trasigare relationer till barn och vänner, allt fler detaljer om Paradiset och mycket annat.

Det är en väldigt skruvad berättelse och mer än en gång kommer jag att tänka på David Lynch och Twin Peaks, framför allt den senaste (sista?) serien från 2017 som är ännu galnare än de tidigare serierna, och för mig är det mycket positiva tankar.

Det finns delar av en spänningsroman i denna berättelse, en gåta som söker sitt svar, brott som ska förklaras, men den delen är inte dominerande.

Det gås mycket i den här texten. Det är författaren som går och tänker, författaren som går tillsammans med någon och pratar och under alla dessa promenader väller det fram geografiska markörer, jag tror aldrig tidigare jag läst en text med så många gatunamn; främst handlar det om centrala Stockholm, men även några andra platser.

Men det är inte bara en vällande geografi; texten är sprängfylld av konkreta detaljer i en sådan mängd att det realistiska upplöses, transcenderar i någon sorts holistiskt gemensamt medvetande vilket jag gissar är just avsikten. Orden blir till ”objektskataloger tömda på allt utom sitt eget tvång att bli nedskrivna” som det träffande står i texten.

Ibland blir det långa kaskadkräkningar av osammanhängande ord som fungerar väl för att förmedla känslan av en drogad hjärna som går på hallucinatoriskt högvarv för att försöka förstå det oförståeliga. Men det finns också perioder när Stefan mår bättre och då får vi också en sammanhängande text med fullt begripliga meningar.

Vad är det då han går runt och tänker? Massor av olika saker, låt mig bara ge ett exempel: ”Jag är min egen döda Gud, tänkte jag, familjer förstörs av tiden, tänkte jag också, de skingras, letargi rimmar nästan med entropi och sexualiteten är både uttrycksmedel och brist.”

Det finns många skäl till varför jag borde tycka om den här texten, det är en sorts berättande som jag brukar gilla. Men den känslan infann sig aldrig riktigt och efter en del funderande hittade jag två förklaringar. Kännetecknande för det riktigt moderna, kanske hypermoderna, är att det, till skillnad från det klassiska, ofta snabbt blir omodernt. Jag tycker verkligen om experimenterande och intellektuell lekfullhet i litteraturen men just den här berättelsen känns som att den redan passerat sin smala modernitetspeak. Det är den ena förklaringen. Den andra handlar om temat. Det har ”alltid” funnits sekter och det har ”alltid” funnits konspirationsteorier men i dagens högerpopulistiska pandemi har det två begreppen förenats i en våldsam jakt på de enkla sanningar som ger snabba svar på svåra frågor; alla dessa stora och framgångsrika lögner som är riktigt avskyvärda, riktigt farliga. På sätt och vis ska man väl kunna skämta om allt, lekfullt jonglera med det mesta här i världen, men för mig blir det här inte kul. Därför är Splendor för mig inte en tänkbar vinnare av Augustpriset 2020, trots att det finns så mycket att beundra i Stefan Lindbergs prosa.

Den enda andra av de nominerade som jag läst tidigare, Lydia Sandgrens debut med Samlade verk, är till formen en motsats till Splendor, en klassisk episk berättelse, och är för mig en överlägsen kandidat till priset.

Författaren

Stefan Lindberg är född 1971 i Alingsås och bor nu i Stockholm. Han debuterade 1999 med den mycket uppmärksammade novellsamlingen Tusen nålar.

I kärleksromanen Min Terapi, från 2002, flyter huvudpersonerna Ivar och Ida omkring i ett landskap mellan barndom och vuxenhet, jobbar på ostfabrik och spelar kort med grannarna tills den dag Ida försvinner och Ivar tvingas bota sin minnesförlust på ett vilohem bland de västgötska bergen.

Titelberättelsen i novellsamlingen I Gorans ögon, 2008, berättar om hur den misslyckade författaren Frans Högström plötsligt får en plats i fotbollslandslaget. Tyvärr tar hans modernistiska prosa stryk av de mastodontiska framgångarna, medan hans barndomsvän och anfallskollega Goran Stankovic drabbas av litteraturens gift.

I romanen Du vet väl om att du är värdefull är det den 22-åriga Malin som för ordet. Hon hänger vid konstgräsplanerna och sjöarna med sina kompisar Madde och Tanya i väntan på ett liv som aldrig tycks börja. Hon tar hand om sin arbetsskadade mamma och ligger med chefen tills hennes vrede, och ett märkligt inre ljus, får henne att ta de första stegen mot ett nytt liv.

2016 kom den thrillerlika dokumentärromanen Nätterna på Mon Chéri. Huvudperson är den mytomspunne ”33-åring” som var den förste att anhållas för Palmemordet. På grund av den uppmärksamhet som följde på utpekandet tvingades han fly till USA, där han senare själv blev mördad.

Stefan Lindberg verkar också som dramatiker och översättare och hans pjäser har spelats i såväl Sverige som utomlands. Han har under sin karriär också varit radiokrönikör, kulturjournalist och skrivarkurslärare.

2014 tilldelades han Lubbe Nordströms pris. Du vet väl om att du är värdefull och Nätterna på Mon Chéri nominerades båda till Tidningen VI:s Litteraturpris. Den senare nominerades även till Sveriges Radios Romanpris. Och nu är han alltså nominerad till Augustpriset för nya romanen Splendor.

Anders Kapp, 2020-10-28

Bokfakta

  • Titel: Splendor.
  • Författare: Stefan Lindberg.
  • Utgivningsdag: 2020-03-10.
  • Förlag: Bonniers.
  • Antal sidor: 264.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *