Anna-Karin Palms biografi över Selma Lagerlöf, Jag vill sätta världen i rörelse, möttes av en omfattande hyllningskör när den kom ut i augusti. Jag hade inte tänkt läsa den, men nu har jag ändå gjort det och lärt mig massor om denna den svenska litteraturens megastjärna. Palm har gjort ett djupt imponerande jobb med denna tegelsten på 683 sidor och stora delar av texten läste jag med stor förtjusning. Men det finns också delar som jag är mindre förtjust i.

Jag läste några böcker av Selma Lagerlöf i ungdomen och kom fram till att hon inte var någon favorit för mig. Eftersom jag dessutom inte är någon stor fan av stora biografier verkade det ganska givet att jag skulle hoppa över Anna-Karin Palms hyllade och Augustnominerade Lagerlöfbiografi. Men alla säger att den är så bra, och dessutom är den uppe på agendan vid Vängåvans Litterära Sällskaps nästa träff 16 mars, med författaren närvarande, så jag kände att jag ändå måste göra ett försök.

Strukturen är i huvudsak kronologisk, med ett intelligent undantag. Palm inleder boken med Selma Lagerlöfs efterlängtade debut, en stor händelse för henne som inträffar ett par veckor innan hon ska fylla 32 år. Hon arbetar då som lärarinna i Landskrona och har skrivit i många år med den fasta föresatsen att bli en stor författare. Den 7 november 1890 kommer ett brev från tidningen Idun som berättar att hon vunnit deras följetongstävling med fem kapitel ur Gösta Berlings saga. Dittills har hon mest skrivit lyrik, det var det som hon i unga år såg som sin framtid som författare. Med det är alltså med prosa hon debuterar. Prissumman är 500 kronor och det är mycket pengar, halva hennes årslön som lärare. Året därpå ges hela boken ut och därmed har också karriären inletts på allvar för den som ska bli enormt framgångsrik och folkkär. (Efter detta inledningskapitel kommer Selma Lagerlöfs barndom i Värmland.)

Hösten 2013 fick Anna-Karin Palm en fråga från förläggaren Eva Bonnier: Vill du skriva en ny biografi över Selma Lagerlöf och arbetet påbörjades 2014. Det är ett omfattande material som Palm gått igenom. Utöver Lagerlöfs publicerade verk handlar det bland annat om en stor samling brev som blev offentliga 1990, 50 år efter författarens död.

Många har skrivit om denna bok tidigare så jag tänkte fokusera på några av de saker som jag lärt mig av denna läsning.

Att skönlitterär läsning stärker förmågan att förstå andra människor, andra perspektiv, och därmed stärker den empatiska förmågan, är en vanlig uppfattning. Men Palm utvecklar en annan aspekt av detta som är intressant. Med denna förmåga blir det också enklare se sig själv med den andres ögon, att betrakta sig själv ”utifrån”, att komma fram till en tydligare och ärligare självuppfattning, vilket är något som Lagerlöf ägnar sig mycket åt redan tidigt för att utveckla, härda och stärka sin karaktär. På vissa sätt har hon en svag uppfattning om sig själv, men hon har redan tidigt en stark uppfattning om att hon är ämnad för något stort som författare.

Tidigt hade Lagerlöf också en stark drivkraft för att skapa ett självständigt liv vilket var långt ifrån självklart för kvinnor i denna tid. Hon gick emot sin fars vilja och utbildade sig till lärare för att kunna vara säker på en egen ekonomi, att kunna försörja sig själv, och självförsörjning var en viktig fråga genom hela livet.

Palms bok lärde mig också en hel del intressant om kärlek mellan kvinnor. Liksom Lagerlöf själv var det många av de unga intellektuella kvinnor hon lärde känna under lärarutbildningen, och på andra sätt, som valde ett liv utan män och barn. Att gifta sig med en man innebar med den tidens lagstiftning och normer var en nästan helt säker väg bort från självständighet. I stället utvecklades kärleksrelationer till andra kvinnor. Ibland även sexuellt, men inte alls alltid. Lagerlöf hade ett antal sådana relationer, i nästan alla fall mycket långvariga, flera livslånga.

Även om hon betraktade sig själv som ful var hon ändå tidigt säker på sin förmåga att skapa nära relationer med de människor hon ville ha i sitt liv och det verkar uppenbart vara en korrekt bedömning. Utöver kärlek och ett moraliskt stöd i motgångar, till exempel när hon ibland fick mycket hårda omdömen från äldre manliga kritiker, var dessa relationer en grund för mycket praktiskt stöd genom livet. De var sällskap på långa resor, första läsare av nya texter, diskussionspartners kring litteratur och mycket annat. Bland dessa kvinnor fanns också de som arbetade hårt med renskrivning av texter, hantering av korrespondens med växande skaror av beundrare, ekonomiadministration och mycket annat. Det är en fascinerande bild som Palm målar upp, även om jag kan tycka att det blir något långrandigt med de mycket omfattande skildringarna av rivalitet och svartsjuka mellan Lagerlöfs olika kärlekar.

Ytterligare något intressant jag lärt mig av Palms bok är skillnaderna i författarnas ekonomiska villkor då och nu. För samma upplagor fick författarna enormt mycket mer pengar på den tiden (med hänsyn till penningvärdets förändring). Utöver inkomsterna från romanerna skrev Lagerlöf genom livet också mängder av noveller. Många tidningar och tidskrifter publicerade noveller, särskilt runt jul, och de betalade bra för dem. Varje år hade Lagerlöf en lista på sådana beställningar som hon ofta upplevde som betungande. Men med sin stora arbetsdisciplin levererade hon hela tiden och det gav goda inkomster som blev ännu större när novellerna senare samlades till böcker som Bonniers gav ut och som sålde bra.

Naturligtvis visste jag att Lagerlöf som nobelpristagare och akademiledamot var stor redan i sin samtid, men först med Palms bok har jag förstått vilken megastjärna hon var. Det finns en intressant scen där rikets stora finns samlade på en scen; det är kungen, ärkebiskopen och Selma Lagerlöf. När hon fyllde 50 år var det många skolor runt om i hela landet som avslutade skoldagen tidigare för att hylla Lagerlöf. Det finns många sådana exempel i boken. Det är så intressant att läsa, jag kan inte ens föreställa mig hur någon författare i vår tid skulle kunna nå upp till motsvarande folkliga stjärnstatus.

Hon tjänar mycket pengar, köper och bygger om en fastighet i Dalarna, köper tillbaka släktens förlorade Mårbacka i Värmland som byggs om helt till en mycket pampig byggnad, köper till mark och driver ett rätt omfattande jordbruk. Hon blir en matriark som tar på sig ett omfattande försörjningsansvar för alla familjemedlemmar, anställda och andra. I huvudsak omger hon sig med enbart kvinnor.

Lagerlöfs idévärld

Jag hittade ett uttryck i texten som jag aldrig sett förut men som intuitivt förstås omedelbart och som jag verkligen gillar: ”brant sammanfattning”. Googlade och fick bara en annan träff på liknande användning i en bok från 2013 av Joakim Pirinen (skaparen av Socker-Conny). Ofta är det nödvändigt med branta sammanfattningar men i en av dem går det alltför fort fram för Palm i en riktigt svart pist. Det är när hon mycket kort på sidan 473 sammanfattar några tusen år av idéhistoria, från Platon och framåt, på ett sätt som ”naturligt” leder fram till Selma Lagerlöfs position. Det är alltför brant och Palm faller pladask. Men här finns ändå något intressant att stanna upp vid.

Genom hela idéhistorien finns återkommande inslag av biologiserade förklaringar av människan som social och moralisk varelse samt mänskliga gemenskaper, samhällen. De är inte alls dominerande, men ändå återkommande, även i vår tid. Och även om jag inte kunde mycket om Selma Lagerlöf, innan jag läste denna bok, så kunde jag en del om Herbert Spencer som under sent 1800-tal skapade socialdarwinismen där han överförde Darwins biologiska utvecklingslära till det sociala, samhälleliga området. Det är han som myntade uttrycket ”Survival of the fittest”. Darwin var själv starkt emot en sådan användning av utvecklingsläran. För honom var evolutionen ett hållbart sätt att förklara de biologiska arternas uppkomst och utveckling, även människan som biologisk varelse, men att överföra detta till sociala, moraliska och samhälleliga förklaringar menade Darwin fullständigt saknade något vetenskapligt stöd. Socialdarwinismen kan inte heller sägas ha gjort några avgörande avtryck i idéhistorien, men Palm visar mycket trovärdigt att Spencers idéer hade ett starkt inflytande på Lagerlöf och hennes författarskap.

Med utgångspunkt i bland annat Spencer utvecklade Lagerlöf en syn på historien som en ständig utveckling från något sämre till något bättre, vi människor lyfter oss ständigt till något moraliskt bättre som också skapar mer rättfärdiga och goda gemenskaper, samhällen. I detta finns något lagbundet, en historiens kraft. Samma historiesyn, men med helt annat innehåll, finns t ex i Marx historiska materialism. Hos Lagerlöf utvecklas detta till en mycket stark utvecklingsoptimism. Lagerlöf kombinerar detta med ett mycket starkt individuellt ansvar, mycket baserat på hennes egna erfarenhet i yngre år. Kombinationen av det historiskt predeterminerade och det individuella utvecklingsansvaret är kanske inte helt logisk, men det gäller för många av våra grundläggande föreställningar om tillvaron. Individen har ett ansvar för själens andliga och moraliska utveckling. Hon skiljer på kropp och själ och tänker sig ofta att själens utveckling sträcker sig mycket längre än kroppsliga livstider, alltså reinkarnation. Hon inspirerades också en del av Emanuel Swedenborgs mystik, kontakt med de döda och annat övernaturligt. Hon är på många sätt mycket moraliskt, men det handlar inte om kyrkans eller andra institutioners dogmatiska konventioner och moralregler utan snarare om det goda naturtillståndets folkliga rättfärdighet (känns en del som Rousseau men det finns ingen sådan referens). Men det individuella ansvaret hos Lagerlöf är också mycket vardagligt, att förvalta sitt pund väl, att arbeta hårt och handla rättfärdigt är viktiga ideal.

Den mångfacetterade bild som Palm ger oss av Lagerlöfs idévärld fungerar riktigt bra i hennes analys av Lagerlöfs författarskap. Mycket ofta handlar det på olika sätt om moralisk resning, om kvinnor som på olika sätt får usla män att bättra sig. Och kraften i dessa utvecklingsresor är alltid kärleken, viktigare än något annat.

Kärleken som den viktigaste kraften för utveckling återkommer ständigt, både i böcker och brev. Här finns en referens till den grekiska antikens eros-begrepp, t ex från Platons dialog Symposion, som gjorde mig nyfiken. I slutet av april kommer danska Anne Carson essäbok om just detta ut på svenska, Eros den bitterljuva, och jag ser fram emot att läsa den.

Den analysmodell som Palm utvecklar för att förstå Lagerlöfs författarskap utifrån hennes idévärld, hennes grundläggande föreställningar om tillvaron, är imponerande och känns väldigt trovärdig. De delar av texten som jag tycker allra bäst om att läsa är Palms initierade, kärleksfyllda och personliga berättelser om Lagerlöfs olika böcker där hon också tillämpar denna modell för sin analys.

Sluta be om ursäkt!

Ett återkommande inslag i boken som jag tycker illa om handlar kanske mer om genren än om Anna-Karin Palm. Det handlar om ursäkter.

Några år efter pensioneringen började min far med släktforskning och det fortsatte han med fram till sin död. Han gjorde som alla andra; letade fram de uppgifter som finns att hitta om födslar, dödsfall, giftermål och annat som sammanställdes i något program som kunde skriva ut olika sorters kartor över släkten. Men det han också gjorde som var mycket mer intressant var att skriva korta berättelser om olika människor i vår familjs historia. Om han till exempel hittade någon enkel fotsoldat i släkten som levde i början av 1800-talet så ingick han naturligtvis bland de 7 000 man som var förlagda till Sveaborg när ryssarna inledde belägringen i mars 1808. Om det fanns något samband mellan den verkliga personen och den verkliga händelsen går inte att veta, men det blir en bra berättelse och på vägen lär man sig också en del om Finska kriget.

Det finns naturligtvis oändligt mycket mer material att finna om en känd person som Selma Lagerlöf, och Palm har gjort en fantastisk research, men för att kunna skriva en berättelse måste författaren ändå fylla i luckor med kvalificerade gissningar. Det ingår i konceptet, några andra möjligheter finns inte. Oavsett hur stor notapparaten är (948) eller längden på källförteckningen (jättelång) så är det Palms berättelse om Selma Lagerlöf; andra har och kommer att skriva andra berättelser. Det jag som läsare begär av författaren att hon är bra, att hon skriver en för mig läsvärd berättelse, och att hon är ärlig utifrån sina omfattande kunskaper, inget mer än så. Jag begär inte ”den sanna berättelsen” om Selma Lagerlöf, för något sådant kommer aldrig att finnas.

Även alla citat som finns med i boken är Palms urval, ett annat urval skulle kunna ge en annan bild av Lagerlöf. Och även om alla dessa citat säkert är korrekt återgivna så kan vi inte veta något om avsikten eller tankarna hos de som en gång skrev det som citeras. Det är ett självklart faktum.

Min far bad aldrig om ursäkt för att han hittade på en del i sina små berättelser, det var ändå uppenbart för oss få läsare. Jag fick inblickar i en enkel soldats svårigheter i en belägrad fästning som var intressant för mig oavsett om det finns något genetiskt samband mellan mig och denna soldat eller ej. Det knappast troligt att det var min släkting, men jag får ändå en levande kunskap om livsvillkoren för en människa som honom.

Men Palm ber väldigt ofta om ursäkt och det stör min läsning. Det vimlar av formuleringar som ”kanske uppfattade Lagerlöf”, ”troligen insåg hon”, ”kanske anade hon”, ”troligen åt samma håll”, ”möjligen diskuterade de” och liknande. Hela boken är ett kanske, det är Palms kanske, det är ett riktigt bra och initierat kanske och det vet vi läsare på förhand, Palm behöver inte upprepa det för oss hela tiden. Tack och lov minskar frekvensen successivt i texten. Om jag ska vara ärlig så handlar denna kritik nog inte så mycket om Palm som om mitt svala intresse för denna typ av biografier.

Sju dagar i veckan väljer jag hellre uppenbart skönlitterära biografier (som t ex Steve Sem-Sandbergs W om Johann Christian Woyzeck eller Eva Marie Liffners Vem kan segla om Fredric Henric af Chapman) än förment ”vetenskapliga” eller ”dokumentära” biografier som finns på fackbokshyllorna. Bägge typerna kan bygga på lika omfattande research i källmaterial, ge mig lika god kunskap om den person de handlar om, men de skönlitterära ger mig nästan alltid en bättre läsning och starkare känslor för den porträtterade människan och hens tid. Och i bägge fallen handlar det i första hand om en författares berättelse om en person, inte om personen i sig.

Med detta sagt är jag ändå grymt imponerad av Palms jobb som gjort mig enormt fascinerad av Selma Lagerlöf. ”Gösta Berglings saga är ett av det märkligaste och mäktigaste verk vår litteratur äger” skriver Palm och menar att det bara är Drottningens juvelsmycke av Carl Jonas Love Almqvist som kan mäta sig med den när det gäller originalitet, vital vildhet, oerhörd berättarlust, trotsig gränslöshet och upprorisk frihetslängtan. Jag håller med när det gäller Almqvist, men det kan bero på att det inte var alltför länge sedan jag läste om den. Håller inte alls med när det gäller Lagerlöf, men det var många år sedan jag läste Gösta Berlings saga och har den bara i vagt minne. Tack vare Anna-Karin Palm finns den nu högt upp på min läslista.

Författaren

Anna-Karin Palm är född 1961 och uppvuxen i Stockholm. Efter tolv år i waldorfskola läste hon litteraturvetenskap, filosofi och engelska till en fil kand vid Stockholms universitet. Hon påbörjade också en forskarutbildning i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, som dock avbröts vid romandebuten. Efter debuten har hon, vid sidan om författarskapet, arbetat som frilansande förlagsredaktör, lektör och kulturskribent. Hon har varit redaktör för Natur & Kulturs utgivning av C.G. Jungs verk på 90-talet, och för Ax:son Johnsonstiftelsens Engelsbergsböcker under 2000-talet, bland mycket annat.

Anna-Karin Palm skrev under hela uppväxten, och debuterade med en novell i Prismas debutantantologi Novella, 1985. Under några år i slutet av 80-talet och början av 90-talet var hon medlem av redaktionen för den litterära tidskriften Åttiotal/90TAL. Romandebuten skedde år 1991 med Faunen, som fick stort genomslag både hos kritik och publik. Den följdes av novellsamlingen Utanför bilden 1992. Med romanen Målarens döttrar (1997) fick hon sitt genombrott. Boken hade stor framgång både i Sverige och utomlands, och har översatts till många språk. År 1999 gav hon ut två böcker, den humoristiska kortprosaboken Lekplats och barnboken Vildvinter (illustrerad av Anna Bengtsson), och 2001 novellsamlingen In i öknen. Romanen Herrgården utkom 2005, och 2007 kom Om vänskap, essädialoger skrivna tillsammans med Kate Larson. Romanen Snöängel (2011) är en flerskiktad berättelse om staden Stockholm, som utgår från händelser under vintern 1985-86 men förgrenar sig i tid och rum till en roman om minne och längtan, språk och exil. 2014 kom novellsamlingen Jaktlycka, tio variationer över den kvinnliga kroppens liv och erfarenheter och i augusti 2019 alltså denna bok, Jag vill sätta världen i rörelse.

Resor och längre vistelser utomlands har betytt mycket för författarskapet, Grekland och Mellanöstern kan särskilt nämnas. Anna-Karin Palm har varit bosatt i London och i en liten fiskeby i Normandie, men bor sedan 2005 tillsammans med sin familj i Stockholm och norra Hälsingland.

Anders Kapp, 2020-02-26

Bokfakta

• Titel: Jag vill sätta världen i rörelse: en biografi över Selma Lagerlöf.
• Författare: Anna-Karin Palm.
• Utgivningsdag: 2019-08-16.
• Förlag: Bonniers.
• Antal sidor: 683.

Länkar till mer information

• Kapprakt om Gösta Berlings saga.
• Du kan läsa mer om boken här.