Botemedel mot pandemitristess

Ett mystiskt mord av en gammal kvinna, en gång i tiden en världskändis men nu ensam och okänd. En stor konspiration som hotar Montreal och Québec. Det är de två huvudbeståndsdelarna i Louise Perrys Hur ljuset tar sig in som nyligen kom ut på svenska. En modern Agatha Christie kallas hon ibland och hon är tveklöst en rasande skicklig författare; miljoner läsare köper hennes böcker och hon har oräkneliga priser. Det är en fröjd att följa hennes historia över närmare 500 sidor, en berättelse som rör sig mellan stora Montreal och den mycket lilla byn Tree Pines med alla dess särpräglade karaktärer. En riktigt bra medicin mot pandemitristessen!

Louise Penny är en storsäljande författare sedan länge, men jag har faktiskt aldrig läst någon bok av henne tidigare. Det var titeln på den här boken som gjorde den omöjlig att låta bli (återkommer till varför). Det här är del nio i serien om kriminalkommissarie Gamache men de svenska översättningarna kommer med rätt stor eftersläpning, del 16 kommer på engelska i år. Trots att jag inte läst tidigare delar var det inga problem alls med att hoppa in nu.

Julen närmar sig och i Québec innebär det en tid av bländande snöfall, glimrande belysning och sammankomster med vänner framför värmande brasor. Men för kriminalkommissarie Gamache faller en skugga över den vanligtvis festliga perioden. De flesta av hans bästa poliser har lämnat mordroteln, hans gamla vän och nära kollega Jean-Guy Beauvoir har inte pratat med honom på månader och fientliga krafter har börjat samlas mot honom.

Så när Gamache får ett meddelande från Myrna Landers om att en gammal vän inte anlänt som väntat till den lilla byn Three Pines välkomnar han möjligheten att komma bort från stan. Gamache blir förbryllad av Myrnas motvilja att avslöja namnet på sin vän och upptäcker snart att den saknade kvinnan en gång varit en av, inte bara Nordamerikas, utan världens mest kända personer, även om hon nu är i princip helt bortglömd, den enda som känner igen henne är byns galna brillianta poet Ruth Zardo.

Under utredningens gång dras Gamache allt djupare in i Three Pines värld. I allt högre grad utreder han inte längre bara Myrnas väns försvinnande, utan söker också en trygg plats för sig själv och de kolleger som ännu är lojala. Finns det lugn att finna ens i Three Pines? Och till vilket pris?

Intrigen är uppbyggd kring två olika fall. För det ena inspireras Penny av en av de största kanadensiska nyheterna någonsin. 1934 föds enäggsfemlingarna Dionne, en på många sätt unik händelse som var en källa till mängder av medieuppmärksamhet under många år. I Pennys version har de i vuxen ålder på alla sätt skytt uppmärksamhet, de dör successivt och när den sista av dem visar sig vara mördad måste Gamache försöka utreda vad som hänt och inte minst försöka gräva fram deras verkliga historia. Det blir en jakt som är riktigt intressant att följa.

Det andra fallet handlar om en stor konspiration som drabbat Gamache själv hårt, hans arbetsplats går inte att känna igen, han är chef för en mordrotel där i stort sett alla hans betrodda och skickliga medarbetare flyttats åt olika håll av högre chefer. De har ersatts av nya, okunniga och ovilliga poliser. Ingenting fungerar och snart kan väldigt många fler komma att drabbas av denna konspiration. Konspirationen är ett bra, vanligt och effektivt tema i många böcker. Den finns i flera olika former och det finns en del fällor som man kan falla i. (Utvecklade det en del när jag skrev om debuterande Gustaf Skördemans konspirationsthriller Geiger nyligen.) Penny tassar rätt nära kanten ibland, men undviker skicklig att falla. I stället bygger hon upp en riktigt spännande jakt i många akter på vägen mot den dramatiska upplösningen.

Det jag främst faller för är Pennys språk, det här är en text som det är en njutning att läsa, det ger en riktigt god känsla, mysigt som att krypa ner i en säng med nytvättade och soltorkade sängkläder under ett fluffigt duntäcke. Bland annat använder hon en teknik med upprepningar, vissa fraser som återkommer på olika sätt i texten och som väldigt snyggt skapar förbindelselänkar som håller samman läsandet. Och hon är rasande skicklig på att hela tiden fylla på med nya spännande pusselbitar utan att man för den skull kan gissa sig fram till hela bilden innan slutet.

Huvudpersonen Armand Gamache är en av de mest sympatiska jag stött på inom spänningslitterturen; han är en vänlig, eftertänksam, smart person med en stenhård integritet och hög moral. Inser också snabbt att trogna Pennyläsare måste älska den lilla byn Three Pines, byn som inte finns med på några kartor, i en djup dal med fullständig radio- och mobilskugga, fylld med särpräglade individer som återkommer i böckerna. Det känns lite som mysversionen av Twin Peaks.

Den främsta invändningen jag har är den för mig alltför söta och hollywoodgulliga epilogen men det kan jag leva med, tror säkert att många läsare kommer att visa upp ett nöjt happyendingleende de sista sidorna. Det kan jag säga utan att det är en spoiler, lyckliga slut ingår i Pennys koncept.

Titeln

Hur ljuset tar sig in, How the Light Gets In, är ett citat från Leonard Cohens Anthem från 1992. ”Ring the bells that still can ring / Forget your perfect offering / There is a crack in everything / That’s how the light gets in” Det är ett citat som jag tycker mycket om och jag har haft anledning att skriva om det några gånger det senaste året. Dels använder Amanda Svensson det i Ett system så magnifikt att det bländar (årets bästa svenska bok 2019 enligt min bedömning) och dels tyckte jag att det fungerade bra för att beskriva Olga Tokarczuks novellsamling Spel på många små trummor som jag skrev om ganska nyligen.

För Cohen handlar den första strofen om att det inte alltid är så enkelt för oss som människor att göra gott i världen, men det är ändå vad vi hela tiden måste försöka. Den andra strofen syftar på syndafallet, utvisningen från Eden, efter den är världen inget perfekt paradis. Den tredje strofen säger samma sak; inget är perfekt, det finns inga absoluta svar/lösningar/sanningar, allt är på något sätt trasigt. Den fjärde strofen innehåller hoppet, acceptansen av det icke perfekta; det är genom sprickorna som ljuset kan komma in.

När jag såg att Louise Penny använt citatet till titeln för denna bok måste jag naturligtvis läsa den. Även om jag tycker att Amanda Svenssons användning är snäppet vassare ångrar jag mig definitivt inte!

Anders Kapp, 2020-04-03

Bokfakta

  • Titel: Hur ljuset tar sig in (How the Light Gets In, 2013, översättning Carla Wiberg).
  • Författare: Louise Penny.
  • Utgivningsdag: 2020-03-16.
  • Förlag: Modernista.
  • Antal sidor: 479.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *