Den stora konspirationen

På kort tid har Louise Boije af Gennäs givit ut sin Motståndstrilogi som består av Blodlokan, januari 2018, Skendöda, september 2018 och nu avslutande Verkanseld. Serien har rosats av många kritiker, nått många läsare och rättigheterna är sålda till tiotalet länder. Med denna stora konspirationsthriller i tre band har hon gjort succé inom en för henne ny genre. Det finns mycket att hylla, men jag har ett problem efter denna läsning.

Huvudpersonen i trilogin är Sara och utgångspunkten för intrigen är att hennes pappa dör i en mystisk eldsvåda. Så småningom visar det sig att hennes älskade pappa var en man som bar på många hemligheter.

Hon flyttar från Örebro till Stockholm för att starta ett nytt liv. Det går väldigt bra, hon får snart en välavlönad anställning på en pr-byrå och hamnar i en flott lägenhet på Östermalm. I den andra delen byter hon jobb och stadsdel, hamnar i konsultbranschen med nära kopplingar till korruption och maktspel i finansvärlden. I den tredje delen hamnar hon i försvarsmakten, nära ÖB själv, och byter stadsdel igen, nu till Söder.

Hela tiden är hon omgiven av många märkliga händelser, många mystiska hot mot henne och hennes närstående, en hel del människor i hennes omgivning dör svårförklarligt, både hon själv och andra drabbas av den ena obehagliga händelsen efter den andra. Ingenting är vad det synes vara. Böckerna innehåller ett rikt persongalleri och det är omöjligt att veta vem som är vän och vem som är fiende.

Hela tiden finns starka kopplingar till i stort sett alla riktigt stora, verkliga och ouppklarade ”affärer” i Sverige i modern tid; Palmemordet, olika kritiserade vapenaffärer, korruptionsskandaler och mycket annat.

Här finns en berättelse om David mot Goliat, den lilla människans kamp mot en överhet som går över lik för att skydda sina intressen. Intrigen är komplex, med många olika delar från olika samhällssektorer, men inte alls svår att följa.

Det här är väldigt välskrivna böcker, det är en behaglig text att läsa. Trots att handlingen är fylld av dramatiska händelser, det är en hel del människor som dör, ibland på makabra sätt, återspeglas det inte i språket som hela tiden är rätt snällt, småmysigt, med en ganska puttrig ton och korta, lättlästa meningar. Det uppstår en kontrast mellan språkets lugna melodi och intrigens våldsamhet som jag tycker fungerar rätt bra. Men i en del av de mest dramatiska skeendena tror jag ändå det skulle vara bättre både med en mer fördjupad skildring och ett annat språkligt tonfall.

Om intrigen är komplex så är arkitekturen i stället mycket enkel. I all huvudsak är det en enda berättarröst, huvudpersonen Sara. Det kombineras med verkliga citat från olika tidningar om alla dessa skandalösa affärer och fiktiva citat från en del som Saras pappa skrivit. Det fungerar bra, men det skulle kanske ha kunnat vara ännu mer levande med någon till berättarröst. Det skulle till exempel ha kunnat vara intressant om storskurken C-F fått utrymme att prata själv.

Det märks att författaren tidigare bland mycket annat skrivit för TV i följetongsform. Cliffhangrarna duggar tätt och effektivt för att hålla läsaren fast i texten.

Den korporativa konspirationen

Konspirationen är kärnan i denna trilogi och jag gillar konspirationen som motor i spänningslitteratur. Någon typ av hemligt maktcentrum, gärna framväxt över lång tid med en alldeles egen agenda, osynliga men med stort inflytande är de den egentliga förklaringen till … ja det kan egentligen vara vilka frågor som helst som med konspirationen ges en helt ny förklaring.

Skrev rätt nyligen om en annan konspirationstrilogi, Ingar Johnsrud som efter Det hemliga brödraskapet från Wien, 2016 och Kalypso, 2017, kom med avslutande Korset tidigare i vår och som jag verkligen gillade av många olika skäl, inte minst för den skickliga konstruktionen av konspirationen.

Skrev också rätt nyligen om Martin Österdahls tredje bok om Max Anger, Järnänglar, som också drivs av konspirationen men till skillnad från hans två tidigare böcker tyckte jag inte att konspirationsbygget nu var tillräckligt hållbart, den inre logiken haltade.

Jag har funderat en hel del på vad jag egentligen tycker om den konspiration som Louise Boije af Gennäs bygger i sin trilogi och kommit fram till att jag har rätt blandade känslor inför denna.

I denna sub-genre ingår naturligtvis att konspirationen ska vara en fiktion, en lögn. Inom fiktionens ram måste konspirationsteorin ändå vara trovärdig, den måste ha en inre logik. Även om jag hittat några få logikfel så uppfyller hennes trilogi det kriteriet väl. Kanske alltför väl? Jag måste ta en rätt stor omväg för att förklara mina blandade känslor.

Även om hon aldrig använder det ordet (tror jag) bygger hennes konstruktion på korporativism. Som exempel på idealtypen för korporativism används ofta det fascistiska Italien under Mussolini på 1920- och 30-tal. I korthet bygger den på en nära samverkan mellan makt i olika sektorer av samhället där man i slutna rum fattar stora och avgörande beslut; besluten fattas inte i några öppna och demokratiska processer.

Inom statsvetenskapen nämns också Sverige ofta som exempel på ett land med en hel del korporativa drag. Saltsjöbadsavtalet brukar användas som det klassiska exemplet. Det är sant, jag har själv gjort studier av samtida beslutsprocesser som har tydligt korporativa drag. Det är en del av den svenska kulturen. Även om det existerar är det dock sällsynt att detta skulle drivas av någon sorts personlig vinningslystnad. Normalt är drivkraften i stället att skynda på mycket långsamma processer för att komma fram till något som deltagarna uppfattar som något allmänt gott.

På låg nivå betecknas det ibland som ”street level bureaucracy” vilket kan handla om att individer från olika sektorer samverkar över organisationsgränser för att hjälpa utsatta människor som inte sällan kan fastna mellan olika regelverk. Trots att de agerar i en gråzon där de kanske bryter mot en eller annan i demokratisk ordning fastställd regel uppfattar de flesta av oss detta som något gott. Personlig vinning är ingen drivkraft, de inblandade drivs av att försöka hjälpa människor som sitter i kläm.

Trots de goda avsikter som oftast finns hos deltagarna finns det naturligtvis uppenbara risker med korporativa strukturer. De bygger på personliga relationer, inte på formellt reglerade beslutsprocesser. Det finns också drag av korruption i detta. Ibland kan det handla om pengar men det är rätt sällan. Oftast handlar det om vänskapskorruption; man kan hjälpa varandra till positioner, med att lösa problem som den enskilde aktören inte kan klara själv eller något annat.

Men totalt sett tror jag, och många med mig, att de korporativa dragen tjänat landet väl. Det är en samverkanskultur som är en viktig förklaring till att vi kunnat ta oss från stor fattigdom i mitten av 1800-talet till ett av världens rikaste länder. Riskerna hanterar vi i huvudsak rätt väl med hjälp av en hög grad av offentlighet, transparens och kritisk granskning.

Det finns inte någon sorts ”master plan” som håller samman olika korporativa strukturer, inget hemligt centrum, ingen maktfullkomlig ledare för detta. Man det är just detta som är denna trilogis konspiration och mitt problem är att det faktiskt finns en hel del människor som tror på detta. Elithatet mot maktcentra, vare sig de finns i Washington, Bryssel eller Stockholm, är en av de starkaste drivkrafterna för den framväxande högerpopulismen som blir allt starkare i land efter land, inte minst i Sverige. För mig är detta ett av de största hoten mot våra samhällen som existerar just nu, fullt jämförbar med klimathotet. Man skulle kunna säga att Louise Boije af Gennäs konspiration surfar på en elithatande högerpopulistisk våg och då blir det ganska osmakligt.

Medger villigt att detta är en smula långsökt, men det är anledningen till mina blandade känslor inför just denna trilogis konspiration.

”Folk orkar och vågar helt enkelt inte tro på konspirationsteorier, än mindre gräva i dem för att få fram information. Ingen vill bli kallad foliehatt.” Det säger C-F, storskurken själv, ledaren för den organisation som egentligen är ansvarig för alla dessa svenska affärer och som själv tog in ordet ”foliehatt” till svenska språket som en del av kamouflaget för denna helt verkliga konspiration. Jag tror att han tråkigt nog har fel, det finns alltför många som tror på denna fiktion, denna lögn, denna konspiration.

Elina Grandin ska ha stor heder för riktigt snygga omslag för denna trilogi!

Louise Boije af Gennäs

Louise Boije af Gennäs är född 1 november 1961 och växte upp i Bromma tillsammans med sina föräldrar och en äldre syster. Hon gick på internatet Lundsberg och efter det flyttade hon utomlands för vidare studier. Hon studerade litteratur och journalistik i USA.

Hon debuterade 1991 med romanen Ta vad man vill ha. Sedan dess har hon utkommit med ytterligare tio romaner. Utöver sitt romanskrivande är hon också verksam som journalist och dramatiker. Pjäserna Bestseller och Kvinna klädd i solen har spelats på Dramaten och Stockholms Stadsteater. Hon har även skrivit manus till flera TV-serier, bland andra Rederiet och Nya Tider.

Med den nya thrillertrilogin har hon kompletterat sin breda erfarenhet med en för henne helt ny genre.

Sedan 1999 är hon gift med Carl-Erik Lagercrantz och har tillsammans med honom barnen Carl-Axel och Elsa.

Utgivna böcker

  • Ta vad man vill ha, 1991
  • Ju mer jag ser dig, 1992
  • Ingen människa en ö, 1994
  • Stjärnor utan svindel, 1996
  • Rent hus, 1999
  • När kärleken kom, 1999
  • Högre än alla himlar, 2010
  • Blå koral, 2012
  • Folk av främmande stam, 2014
  • Blodlokan, 2018
  • Skendöda, 2018
  • Verkanseld, 2019

Anders Kapp, 2019-06-19

Bokfakta

  • Titel: Verkanseld.
  • Författare: Louise Boije af Gennäs.
  • Utgivningsdag: 2019-06-10.
  • Förlag: Bookmark.
  • Antal sidor: 538.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *