Stark och uppfriskande punkläsning

Arne Wickanders debut med Den tredje punkarn fick Selmapriset 2019. Det är priset för årets bästa egenutgivna bok och han fick det mycket välförtjänt, det är en originell och mycket läsvärd text, ”Punkig feelgood-roman för dropouts” var rubriken när jag skrev om den. Det var första delen i det som ska bli en trilogi, både punkhistoria och självbiografi, över perioden 1977-1999. I dag kommer den andra delen ut, Den tionde punkarn, som ger oss en lustfylld resa fram till Palmemordet 1986. Här finns en del inspirationer från den amerikanska beatnikrörelsen, kanske främst Charles Bukowski, som väl kan beskrivas som en sorts prepunk. Kring författaren och trilogin håller det på att växa fram en del annat i en svensk postpunk vilket är riktigt kul!

Böckerna balanserar mellan sammanhållna romaner och novellsamlingar med relativt fristående kapitel som ger oss olika händelser med centrum i Stockholmsförorten Bollmora där författaren var den tredje punkaren. I den nya boken har de blivit fler och det är ett rikt och färgstarkt persongalleri som återkommer i de olika kapitlens dramatiska händelser. Ofta väldigt kul, samtidigt som det är ett levande tidsdokument med hög igenkänningsfaktor.

Texten vimlar av referenser, främst till musik naturligtvis men också till litteratur. Punken är anarkistisk, den är arg på mycket i tillvaron men dess protester är inte strukturerat organiserade utan fokuserar omedelbar handling utan så mycket av konsekvensanalys eller impulskontroll. Det betyder inte att punken är antiintellektuell, flera av karaktärerna i handlingen läser mycket (även om de kanske inte alltid betalar för de böcker de hittar i bokhandeln). Här finns en del från den tidigare nämnda amerikanska beatnikrörelsen men extra lycklig blev jag när en stor personlig favorit för länge sedan, L-F Célines Död på krita från 1936, dör upp i handlingen. Den måste inneha någon sorts rekord för svärtans djup i svart humor och Celinés författarskap har inspirerat många andra, bland dem den mycket specielle författaren Charles Bukowski som finns med i Wickanders text och som jag tror är hans främsta litterära inspirationskälla.

Bakgrunden till den svenska punken kan beskrivas av ett citat från boken: ”miljonprogrammet. på sextitalet bröt man sönder marken och planterade kartonger. byggde bostadsområden i betong. folk bussades dit från bruksorter på dekis. femton år senare sitter dom fortfarande i sina trerummare. och tittar ut. ett nytt gäng rör sej mellan höghusen. infödingar med färgat hår, sönderklippta kläder och klotter på skjortan. ett främmande, trasigt och obegripligt folkslag. vad e det för nåra?”

Punken växer fram ur förortsbetongen på sent sjuttiotal och i början av åttiotalet växer det fram nya punkband överallt, nya punkare överallt, en massa aktivitet och oväsen och just i denna åttiotalsmiljö färdas vi med högt tempo i Wickanders nya burlesk.

Författaren har skapat sitt eget punkspråk som bland annat karaktäriseras av att han stavar ljudhärmande, struntar i versaler och alla andra skiljetecken än punkt. De vanligaste pluraländelserna i svenskan är ”or” och ”ar”. Betydligt färre ord har pluraländelsen ”er” och dessa försvinner sakta (till exempel ”kolleger” stavas allt oftare ”kollegor”) vilket jag ibland kan tycka är trist. Så jag blir rätt förtjust av en text där nästan all plural använder ”er” vilket blir alldeles korrekt i en ljudhärmande stockholmska. Språket blir i sig en central del av berättelsen vilket är lysande.

Boken ges ut via nystartade och författaren närstående Renegade Publishing (vet inte om det är ett förlag eller ett bokproduktionsföretag) som också kommer med en del annat kopplat till denna punktrilogi; bland annat Om man ändå kunde få ut skiten ur huvet, en diktsamling av Nilz Pilzner, en av karaktärerna i Wickanders böcker. Det kommer också en del musik kopplat till böckerna, så trilogin kanske kan ses som ett nav för en sorts punkrevival. Till skillnad från författaren var jag aldrig någon ”riktig” punkare, hade redan fått barn när den slog igenom, men det är något jag uppskattar mycket; både musiken och punkens inställning till tillvaron är frigörande på många sätt och världen skulle må bra av mer punk i dag, mer av ärlig ilska för att slå hål på alla dessa populistiska lögner och även det intetsägande mellanmjölksspråk som förgiftar våra samhällen. Jag hoppas innerligt att Wickander & Co kan bidra till det, det är en välgärning, och jag kommer definitivt att också läsa trilogins avslutning som beräknas komma ut nästa vår.

Författaren

Arne Wickander är född 1960 i Gävle, blev flyttad till Rågsved när han var två och från tre års ålder växte han upp i Bollmora. På sent 70-tal kommer punken till Sverige och når även Bollmora. Arne blir den tredje punkare i denna förort och hans punkarliv står i centrum för trilogin. Bland de punkare han umgicks med skrev många och han började tidigt att läsa böcker av författare som Céline, Bukowski och Kerouac. Han hade egna skrivartankar, gick någon skrivarkurs, men utöver någon stencilerad tidig punkfanzine blev det inget. Efter ett liv med många turer befann han sig långt senare i en solstol under en palm i en muromgärdad trädgård utanför en liten villa i den gamla kolonialstaden Tamatave på Madagaskars östkust. Det var där hans punktrilogi började födas och den första delen Den tredje punkarn kom ut 2018.

Anders Kapp, 2021-08-27

Bokfakta

  • Titel: Den tionde punkarn.
  • Författare: Arne Wickander.
  • Utgivningsdag: 2021-08-27.
  • Förlag: Eget (Renegade Publishing).
  • Antal sidor: 175.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *