Tullias värld i nöd och lust – underbart om då och nu

Jag hade verkligen sett fram emot nya Tullias värld av Kerstin Ekman, trodde att det skulle vara en skönlitterär fiktion om Ciceros dotter byggd på de små skärvor av kunskap som finns om henne, kanske lite likartad Torgny Lindgrens fantastiska Bat Seba från 1984 eller kanske Flickornas tystnad av Pat Barker som kom på svenska nu i mars. Alltså att skönlitterärt lyfta fram någon kvinnas liv från den historia som skrivits om och av män. När det visade sig att jag trott fel blev jag först besviken innan jag insåg att det här är något mycket mer fantastiskt. ”Tullia har varit den sköra tråden i min berättelse” skriver hon mot slutet och så är det verkligen, hon är inte en huvudperson i en roman utan en utgångspunkt för en sorts historisk essä som berättar om åren för republikens fall i Rom, en central händelse i Västerlandets historia, som lyfter fram kvinnors livsvillkor under denna tid, mycket med hjälp av författare som Vergilius och Horatius, som skickligt knyter samman historia med vår vardag just nu till något mycket bildat, läsvärt och intelligent; det blir ett allmänmänskligt konstverk som innehåller glädje och kärlek men också en stark stridsskrift med sorg och vrede. Underbart!

”Finns historien? Vilka har byggt upp den med sina ord? … Det finns en historia under historien. Framviskad.” Det är dessa viskningar, främst från och om kvinnor, som Kerstin Ekman lyssnat till och ger ord i sin nya bok. Jag kallade den ”historisk essä” ovan, men vet inte om det är rätt beteckning, det här är en text som är svår att genrebestämma och egentligen är det rätt ointressant.

Men visst handlar den om Tullia, dotter till Terentia och den mycket välkände Marcus Tullius Cicero. Tullia är femininformen av släktnamnet Tullius, flickor fick inga egna namn på denna tid, hade hon fått en syster (det fick hon inte) skulle hon ha hetat Tullia Secunda. Hon föds ca 76 f.Kr. och dör i februari 45 f.Kr. Det här är en tid när republiken successivt faller samman innan Ceasar 46 f.Kr. besegrat sina motståndare, blir imperator och diktator på livstid. Denna livstid skulle inte bli så lång, han dödas av en grupp sammansvurna, bland annat Brutus, 15 mars 44 f.Kr., men republiken skulle inte återvända, Romarriket förblir ett envälde, ett kejsardöme, under resten av sin historia. Det här är ett skeende som jag läst mycket om tidigare, både samtidens tänkare, inte minst Cicero, och senare skribenter, men Kerstin Ekman ger mig ett helt nytt perspektiv på detta förlopp som har en avgörande betydelse för vår historia. Och det är inte ens hennes syfte, politikens och maktens förändringar är något som pågår i bakgrunden; eftersom Cicero i olika omgångar finns i politikens centrum påverkas han och familjen dramatiskt av skiftande maktförhållanden.

Den kunskap som finns om Tullia finns främst i bevarade brev från Cicero som Ekman studerat ingående. Hon förefaller ha varit en mycket älskad dotter och breven ger en hel del kunskaper om vad som händer under hela Tullias liv. Bland annat hinner hon med tre äktenskap trots att hon dör ung i 30-årsåldern. Cicero själv dör först 7 december 43 f.Kr. då han i onåd och på flykt halshuggs i sin bärstol av utsända mördare. Hans huvud och hans avhuggna händer spikades upp på talarstolen på Forum.

De skärvor som finns i dessa brev bygger Ekman samman till en levande bild av Tullias liv. Men hon kompletterar också med många andra källor, alla dessa viskningar, som tillsamman ger insikter om kvinnors liv, och synen på kvinnor under denna tid.

En typ av källor som hon använder flitigt är tidens stora författare, många som jag inte läst (utöver filosoferna) och som ger väldigt spännande och nya insikter. Hon tar sin utgångspunkt i sina egna latinstudier vid gymnasiet i Katrineholm som handlade mest om att ”hamra i oss den latinska grammatiken” och mindre om texternas innehåll. Framför allt ingick inte alls texter som berättar om många av tidens grymheter och absolut inte texter med sexuellt och erotiskt innehåll. Men det har hon läst senare och använder skickligt för att levandegöra tiden och framför allt tidens kvinnor. ”De skrev inte vår historia. De levde den.” Också konsten är en viktig källa, boken är rikt illustrerad. Även arkeologisk kunskap bidrar.

Själva staden Rom var en miljonstad vars omgivningar skövlats för att kunna skapa denna stad. Ödeläggelsen blev allt mer omfattande och för att försörja staden ökade hela tiden behovet av nya provinser allt längre bort. Allt fler krig och allt större förödelse. På samma sätt som det som kallades kolonier senare i historien. På liknande sätt som neokolonial utarmning och förödelse fram mot våra dagar. ”Vi offrar det levande och fritt växande och vi gör det för att garantera förnyad tillväxt.”

Återkommande finns den ständiga kluvenheten mellan kultur och natur, det människoskapade och det som inte är det. Som hon finner hos Vergilius och in i vår tid. Som hon finner hos Ovidius vars Allhärskare ur kaos skapade världsalltet och slutligen försökte skapa en varelse ”´som med sitt högre förnuft skulle kunna behärska de andra´. Men det lyckades inte … Med dem kom kriget.”

Jag har bara en enda liten invändning och det är hennes användning av ordet ”slav”. Jag tror de flesta av oss kopplar ordet till den grymma slavhandel där mängder av afrikaner rövades bort och fraktades till en ofta mycket svår tillvaro i främst Amerika. (En handel där Sverige hade en mycket mer aktiv roll än vi fick lära oss i skolans historieundervisning, något som inte minst Niklas Natt och Dag lyfter fram i sin fantastiska 1794.) Att vara slav, helot, i grekisk antik har en delvis annan innebörd och successivt åter en annan i Rom. Det är distinktioner som jag saknar och som har viss betydelse för sammanhanget.

Språket är naturligtvis fantastiskt, Kerstin Ekman är en av våra främsta författare.

”Att jag hör en röst viska är naturligtvis inbillning. Men man ska inte förakta inbillningar. Jag lever av dem. Vi liver allihop gärna i dem.” Kan bara hålla med. Särskilt när det är Kerstin Ekmans ”inbillningar”. Läs Tullias värld!

Författaren

Kerstin Ekman, född 1933 i Risinge, Östergötland, debuterade 1959 som deckarförfattare. Hon valdes in i Svenska Akademien 1978, och lämnade den 1989. Hon är ledamot i Samfundet De Nio.

I början av 1970-talet påbörjade hon den stora romansviten om Kvinnorna och staden, som berättar om hur staden växer fram i industrialiseringens Sverige; medan den yttre staden byggs blir en annan stad till, en inre, kvinnornas och barnens stad. I dessa fyra romaner finns Kerstin Ekmans berömda skildringar av kvinnors arbete, som hon skriver om med humor och stor sakkunskap och inlevelse.

I de två romanerna, Händelser vid vatten och Gör mig levande igen, har Kerstin Ekman åter delvis använt sig av kriminalromanens motiv, nu invävt i breda samhälls- och människoskildringar.

Jag verkligen älskade hennes trilogi Vargskinnet (1999-2003), en av de bästa familjekrönikor som någonsin skrivits.

Hon har fått många stora priser som till exempel Augustpriset 1993 och 2003 samt Pilotpriset 1995.

Anders Kapp, 2020-05-20

Bokfakta

  • Titel: Tullias värld.
  • Författare: Kerstin Ekman.
  • Utgivningsdag: 2020-05-15.
  • Förlag: Bonniers.
  • Antal sidor: 187.

Länkar till mer information

  • Du kan läsa mer om boken här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *