Narcissismens lysande apostel

”I mitt liv har jag dragit på mig åtminstone en stor kärlek, och dess föremål har alltid varit jag själv.” Albert Camus bok Fallet kom ut första gången 1956, i en första svensk översättning 1957 och nu i en underbar nyöversättning av Jan Stolpe. Det är en liten bok, drygt 100 sidor, men med ett stort innehåll. Jag läste den i ungdomen under en Camusperiod men hittar naturligtvis mycket mer nu. Det går att läsa in mycket i denna fantastiska text, men för mig är det framför allt en nattsvart satir över narcissistens självpåtagna rätt att döma andra för att upphöja sig själv; ett tema som känns högaktuellt i vår tids politiska pandemi med självförhärligande populismlögnare som seglat till makten på många håll i välden. Huvudpersonens hårresande dubbelmoraliteter fångas i intelligenta bilder som det är en njutning att läsa; om man ska skratta eller gråta är upp till var och en men ingen lämnar läsningen oberörd.

Jean-Baptiste Clamence, en tidigare respekterad advokat i Paris bor nu i det judiska kvarteret i Amsterdam, ”eller som det hette innan våra hitleristiska bröder röjde plats där. Vilken storrengöring! … Jag beundrar denna iver, detta metodiska tålamod! Har man inte karaktär måste man skaffa sig en metod.”

Clamence är bokens enda berättarröst, men det är ändå inte en monolog; texten är en dialog med någon vi aldrig får höra, fungerar ungefär som när man lyssnar på någon som pratar telefon, rösten i andra änden hör vi inte men vi hör reaktionerna på vad hen säger. Vem är då den andre? På ytan en annan fransman som förirrat sig till en hamnkrog i Amsterdam men det kan lika gärna vara läsaren eller varför inte mänskligheten.

Amsterdam

Handlingen är alltså förlagd till Amsterdam, främst den slitna hamnkrogen Mexico City, där huvudpersonen Clamence tillbringar det mesta av sin tid (krogen har funnits och Camus lär ha besökt den). Att det blir just Amsterdam är ingen tillfällighet. Som framgår av bilden skapar stadens kanaler ett mönster som Camus associerar till helvetets kretsar i Dantes Inferno och baren finns i den nionde och sista kretsen som hos Dante är en frusen sjö där de fastnar som förrått livet, som förnekat kärleken, som ställt sig utanför mänskligheten och här finns bland andra den Judas som förrådde Jesus. Amsterdam är också en av världens lägst belägna städer och genom att lämna sin uppburna ställning som advokat i Paris för att stiga ner i detta helvete dömer Clamence sig själv, han kallar sig för en ”botgörande domare”’. men han gör det av en enda anledning; genom att döma sig själv blir han osårbar för andras domar och erövrar rätten att döma andra, hans nedstigning är hans väg till motsatsen, till den position som han menar tillhör honom och den finns långt över alla andra.

Den stulna pannån ”De oförvitliga domarna”.

Det finns gott om bibliska referenser och det börjar redan med titeln Fallet, alltså det bibliska syndafallet efter vilket det inte längre finns någon oskuld i världen. Clamence har en mycket välkänd och värdefull tavla i sitt hem. Det är en del av den berömda altarmålningen i Gent i Belgien som utfördes mellan år 1420 och 1432 av Hubert och Jan van Eyck. Den består av tolv pannåer och en av dem, De oförvitliga domarna, stals 1934 och har aldrig återfunnits. Så långt historiska fakta men hos Camus har denna stulna pannå hamnat i hamnkrogen i Amsterdam på 50-talet och där har Clamence lagt beslag på målningen. Huvudmotivet för hela altarmålningen är en tillbedjan av Guds lamm, en biblisk symbol för godhet och oskuld. Eftersom det inte lägre existerar någon oskuld i världen är tavlan en lögn menar Clamence; det är inte pannåns domare som är oförvitliga, det är däremot den tjuv som stal den och därför är det också rätt att han behåller den själv i stället för att se till att den återlämnas till Gent, ”rättvisan är slutgiltigt skild från oskulden”.

Hans liv har varit fyllt av goda gärningar: ivrigt kan han störta fram för att hjälpa en blind man över gatan, knuffar gärna undan någon annan med samma avsikt, bara för att få sola sig i glansen från omgivningens beundran. Han är fylld av manipulativ skicklighet på livets alla områden, inte minst i relationerna med alla dessa kvinnor.

Det jag tycker mig höra är en del ekon från Machiavellis Fursten från tidigt 1500-tal som föregår etablerandet av den konsekvensetik (ändamålet helgar medlen) som kommer att triumfera i Upplysningens utilitarism. Hos Machiavelli är ändamålet furstens makt och hos Clamence är det hans egen upphöjdhet som legitimerar i stort sett vad som helst. Inte minst alla dessa lögner: ”Sanningen bländar som ljuset. Lögnen är däremot en vacker skymning som framhäver varje föremål.” Och han lyckas, blir Jesus, Gud fader och påve: ”Jag har funnit en ny topp som jag är ensam om att bestiga och varifrån jag kan döma alla människor. … Jag tronar bland mina onda änglar … framför allt känner jag äntligen att man tillber mig.”

Vad som gör en bok till en klassiker är att den förblir intressant långt efter att den skrivs. I Clamence är det lätt att känna igen en gulhårig golfspelande amerikan som blivit en symbol för narcissistiska mytomaner i vår tid; självförhärligande lögnare som gärna förgör världen för att upphöja sig själva är en art med sorgligt stark tillväxt i många länder just nu. Och då är det härligt att vi har en Albert Camus som med skarpslipad och kolsvart humor sticker hål på dessa uppblåsta men tomma ballonger.

”Vi har blivit klarsynta. Vi har ersatt dialogen med kommunikén. Det här är sanningen, säger vi. Den kan ni alltid diskutera, det rör oss inte i ryggen. Men om några år finns det en poliskår som visar er att jag har rätt.” Och just sådana poliskårer blir allt fler runt om i vår värld i dag.

Nyöversättningen är som sagt utförd av Jan Stolpe, en av de absolut bästa översättare vi har. Jag kan faktiskt välja att läsa en bok bara för att det är just han som översatt den. Jag har absolut inget att klaga på den här gången heller, tvärt om. I denna nyutgåva bidrar också Lydia Sandgren med ett nyskrivet och intressant förord.

Författaren

Albert Camus föddes 7 november 1913 i Mondovi, Algeriet och dog i en bilolycka 4 januari 1960 i Sens, Yonne, Frankrike. Han var en fransk författare, filosof och 1957 års nobelpristagare i litteratur. Återspeglingar av Camus skildringar av ångest och vilsenhet kan märkas i litteraturen ända fram till det sena nittonhundratalets litteratur.

Camus kom från en arbetarmiljö. Hans far avled under unga år och hans tidiga år bestod av en nära relation med sin mor. Trots en fattig uppväxt fick Camus chansen att studera, vilket senare ledde till mer omfattande studier i filosofi. Åren 1937–39 var Camus medlem i kommunistpartiet. 1938 började han arbeta som journalist. Under andra världskriget var Camus verksam vid den olagliga Paristidningen Combat, för vilken han var redaktör 1945–47.

Albert Camus första stora bidrag till världslitteraturen bestod av den koncentrerade berättelsen Främlingen 1942. Romanen är kanske hans mest lyckade existentiella verk. Jean-Paul Sartre bidrog starkt till Camus genombrott som författare genom att peka ut romanen som en representant för existentialismen. Camus visar på det absurda, slumpmässiga, och till synes meningslösa i människans tillvaro; hans nihilism bär drag av Nietzsches filosofi.

Anders Kapp, 2021-03-23

Bokfakta

  • Titel: Fallet (La Chute, 1956, nyöversättning Jan Stolpe, 2021).
  • Författare: Albert Camus.
  • Utgivningsdag: 2021-03-12.
  • Förlag: Bonniers.
  • Antal sidor: 103.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *