Sorglig läsning

Under större delen av mitt läsande liv har jag då och då läst både journalisten och författaren Jan Guillou. Mycket har varit väldigt bra i olika genrer. Hoppade över hans nyligen utgivna 1900-talsserie, blev nyfiken på hans nya bok, Den som dödade helvetets änglar, men läsningen fyllde mig mest med sorg. Det är en märklig text som inte borde ha givits ut alls. Den kan inte beskrivas som ett sammanhållet litterärt verk. Här finns några berättelser men mest är det en sorts dagboksanteckningar fyllda av självförhärligande, omfattande namedropping (måste vara trist att leva i en värld befolkad av så många usla personer) och en tröttsam snobbism som möjligen ibland försöker vara rolig men som inte alls är det. Jag försökte verkligen hitta någon form av självironi som skulle kunna ge texten ett förlåtande skimmer, men tror inte det är något som existerar i denna författares arsenal. Grundidén tycks vara att skapa en serie kring två åldrande män, författaren själv under namnet Erik Ponti och viceamiral Carl Hamilton, som skapar en privatarmé för att angripa världens orättvisor. Det skulle kunna vara en rätt kul idé, men den är inte väl genomförd och om det nu blir en serie kommer inte jag att följa den.

Jan Guillou närmar sig nu åttio och har genom livet skrivit fantastiskt mycket; han har varit en av landets mest uppmärksammade journalister och givit ut ett fyrtiotal böcker som i många fall också filmatiserats. Den största försäljningsframgången kom med serien om Coq Rouge, den svenske underrättelseofficeren Carl Hamilton, ursprungligen tio böcker som gavs ut 1985 till 1995, som också fått några fortsättningar och som delvis åter väcks till liv med den nya boken.

Redan i inledningen kommer en detalj som sänker läshumöret. En del författare stavar ljudhärmande vilket i sällsynta fall fungerar bra (har skrivit om den frågan tidigare och tänker inte upprepa det nu). Vanligast är sannolikt att skriva ”mej”, ”dej” och ”sej” i stället för ”mig”, ”dig” och ”sig”. Här används genomgående ”mej”, ”dej” och ”sig” vilket bara blir väldigt konstigt. Men det är kanske en rätt oviktig detalj.

Det absolut mest återkommande ordet i texten måste vara ”jag”. Det är författaren själv, lätt förklädd under namnet Erik Ponti, som från sin upphöjda position spyr galla över personer och företeelser i samtiden. Redan i första stycket konstaterar han att ”jag aldrig mer ska skriva någon jävla deckare”, varpå följer ett våldsamt utbrott mot ”horden av spekulativa” spänningsförfattare, särskilt kvinnliga författare som läses av ”lågutbildade kvinnor mellan 15 och 35 års ålder”. Genrens framgångar, som han själv är en del av, beskrivs som ”skiten gick på export till hela Europa”.

Namndroppandet begränsas ofta till för- och smeknamn som till exempel Maj och Pelle för Maj Sjöwall och Per Wahlöö, Liza för Liza Marklund, Kristina för Kristina Lugn, Torgny för Torgny Lindgren och Klas för Klas Östergren (många många fler).

En som klarar sig relativt hyggligt är just Klas Östergren som visserligen skriver alldeles för långt, och ständigt ”kommer han in på ett sidospår som bär iväg 50 sidor och inte handlar om något särskilt” men borde ändå ha fått Augustpriset i stället för ”ännu en kvinnlig debutant” som ”tycks uppfylla de flesta kriterier för inträde i nutidens författarelit” (Lydia Sandgren med Samlade verk). Det blir en smula parodiskt när Guillous nya bok just består av ständiga utvikningar som inte handlar om något särskilt. Det finns faktiskt en del likheter med Östergrens Renegater i det att bägge mer än böcker är en sorts transportmedel, lådor där författarna kastat ner ditten och datten utan ambition att göra det till en sammanhållen berättelse. Skillnaden är främst att Östergren skriver bättre. På något sätt känns det också hederligare när huvudpersonen i Renegater heter just Klas Östergren och inte ges något påklistrat alias.

Yngre kvinnliga författare tycks vara en särskilt intressant måltavla, till exempel Johanna Hedman som debuterade med Trion i somras: ”Nordstedts förlag hade just hajpat fram en egen genialisk ung kvinnlig debutant som svar på Bonniers genialiska unga kvinnliga debutant Lydia Sandgren.” Skarp ironi? Nej, bara patetiskt.

Aase Berg är ju inte lika ung men får ändå författarjaget att drabbas av ”äckel”; ”som alla som inte har något att säga skrev hon om sig själv å det tjusigaste”. Även det blir rätt parodiskt med tanke på vad Guillou sysslar med i sin text. Och även här finns det faktiskt likheter mellan den här boken och Aase Bergs senaste två romaner Haggan och En uppblåst liten fittas memoarer i form av ett grandiost självförhärligande författarjag, grandiost på gränsen till ordets användning som psykiatrisk term.

Hos Berg är detta ett medvetet litterärt grepp i just dessa romaner, finns inte alls i annat hon skriver. Positionen använder hon för en intelligent och våldsam ironi över samtiden vilket är en svår balansgång som hon bemästrar tack vare en välvässad penna. Guillou har inte längre någon välvässad penna, i stället har han en exklusiv Mont Blanc (återkommer flitigt i texten) som krävs för han inte ska få ont i handen när köerna av beundrande läsare ringlar långa vid hans boksigneringar.

Han berättar om ett möte med Jan Myrdal under hans sista tid som då menat att ”han var utsatt för en publicistisk sammansvärjning, att han refuserades överallt av politiska skäl”. Författarjaget är modig nog att säga som det var: ”Du skriver inte längre tillräckligt bra, Myrdal. … Dina texter håller inte ihop som förr, du tappar den tråd du lade upp från början så att du missar slutpoängen.” Och om när Åsa (Linderborg, då kulturchef på Aftonbladet) sagt nej till en publicering: ”hon refuserade dej för att hon högaktar dej, hon ville skona dej från löje”. Han ser inte parallellerna till sitt eget skrivande: ”Till skillnad från Myrdal under hans sista år hade jag ju någon vid min sida som kunde säga till när det jag skrev inte längre höll.” Med ”någon” avses Guillous fru Ann-Marie Skarp, en av landets mest kända förläggare, men hon får i boken inget namn alls, går bara under beteckningen ”hustrun”, vilket i sig blir märkligt. Uppenbarligen har hon inte sagt nej. Det borde hon ha gjort.

Stora delar av boken är reflektioner kring dagshändelser, nyheter som var aktuella just då, men kanske inte nu. Författarens verksamhet som krönikör i Aftonbladet ges också stort utrymme i boken; han går ständigt och funderar på nästa text och krönikorna tycks vara något av det viktigaste som finns i den svenska debatten. Han diskuterar en del kring floden av hatmejl som får många att backa undan men naturligtvis inte denna modiga skribent: ”hur skulle det se ut om också jag gav upp inför pöbelpolitikens stormtrupper”.

Som läsare får vi också många inblickar i författarens överklasstillvaro där mycket kretsar kring exklusiva måltider, bostäder, jakt och annat. Det blir sorgligt skrattretande när han om ett vin skriver att det är ”synd att det har gått upp så mycket i pris på senare år att man inte kan rekommendera denna dröm utan att framstå som en vinsnobb”. Hela texten är sprängfylld av just snobberi.

Den andra huvudpersonen är fiktive Carl Hamilton från den framgångsrika spänningsserien för trettio år sedan. Han har nu hunnit fylla sextiosju men är fortfarande mycket kapabel. Hamilton förekommer främst i de tre spänningsberättelser som finns invävda: ett kidnappningsdrama med en spektakulär fritagning av en liten flicka från ett palats i Saudiarabien för närmare femton år sedan, en äldre kvinna i ett stort hus som plågas av några ryssar och en attack på ett MC-gäng där ett antal medlemmar dödas på ett mycket professionellt sätt (därav titelns helvetets änglar = Hells Angels). Här ingår avancerad teknik som inte alltid bemästras så väl i texten: ”bilderna kan sändas till portabel telefon, dator eller så kallad app”. Var och en av de tre berättelserna hade säkert kunnat byggas ut till egna spänningsromaner men här blir de mest utfyllnad mellan dagboksanteckningarna.

Det gjorde mig väldigt ledsen att läsa den här texten av en skribent som jag många gånger beundrat, både som journalist och författare, men som inte insett att det är nog nu. Precis som Åsa Lindeborg tydligen sagt nej till att publicera Myrdal borde förlaget sagt nej till att publicera denna text.

Författaren

Jan Guillou är född i Stockholm 1944. Efter studentexamen 1964 på Viggbyholmsskolan läste han juridik i två år, innan han inledde sin journalistkarriär som reporter på Fib/Aktuellt 1966. Därefter fortsatte han till Folket i Bild/Kulturfront 1970–1975, i vilken han bland annat, tillsammans med Peter Bratt, avslöjade IB-affären 1973. Hans omfattande författarskap inleddes 1971 med romanen Om kriget kommer. Sammanlagt har han skrivit över fyrtio böcker, varav de tio om Carl Hamilton sålt i över fem miljoner exemplar. De fyra romanerna om tempelriddaren Arn och hans ättlingar har hittills sålts i 2,2 miljoner exemplar. 2011 utkom Brobyggarna, den första boken i den omfattande romanserien Det stora århundradet, där han i tio böcker skildrar 1900-talet.

Anders Kapp, 2022-01-26

Bokfakta

  • Titel: Den som dödade helvetets änglar.
  • Författare: Jan Guillou.
  • Utgivningsdag: 2022-01-19.
  • Förlag: Piratförlaget.
  • Antal sidor: 320.

Länkar till mer information

One thought on “Sorglig läsning

  1. Tack för bra text om Guillous bok. Håller med dig om alltihop. Fast sanningen att säga la jag boken ifrån mig rätt snart, Blev så besviken efter en ganska bra början. Bläddrade tjockt sista 3/4 av boken. Det hände ju ingenting. Oerhört pratig bok. Och som vanligt med Guillou mycket självgodhet lite överallt. Boken borde inte ha publicerats alls.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *