Blixt och dunder när Haggan drar ut i krig

”Jag tänker att jag ska bli bråkig … ju äldre man blir, desto mindre rädd blir man … Jag ska ägna mig åt avancerat aggressivt skrivande” sa poeten och litteraturkritikern Aase Berg i en intervju i samband med 50-årsdagen för ett drygt år sedan. Ett löfte som hon uppfyller med råge i romandebuten Haggan. Kanonaderna mullrar, det blir våldsamt när hon drar ut i krig, men samtidigt oändligt vackert, på ett vulgärt och skitigt sätt.

Jag är en sucker för ilska. Det finns något vackert och rent hos människor som är riktigt förbannade. Älskar punk och annan musik som drivs av ilska. En konsertupplevelse som bitit sig fast kommer från Thåströms minst publikvänliga period med Peace, Love and Pitbulls. Han står där, trådsmal, förvriden, högt upp på en högtalare, bara en siluett framför en fondvägg av bildskärmar som flimrar av abstrakta bilder och han skriker, han skriker ut sin ilska. Jag är lomhörd veckan efteråt men verkligen älskar det, han är så bra på att skrika ilska, med sina röstresurser har han fantastiska redskap för det.

Samma känsla kommer när jag börjar läsa Haggan. Aase Berg skriker ilska, hon är så arg och hon har sina redskap; hon är helt enkelt galet bra på bokstäver. När jag läser böcker som jag tror att jag kommer att skriva om brukar jag markera sidor där det finns något bra citat att använda men efter ett tag med den här boken blir det bara löjligt. Markeringar överallt. En flodvåg av meningar som är konstverk i sig själva. Gång på gång måste man bara stanna upp, stå stilla, försjunka, beundra. Få transportsträckor i läsningen. Det märks att hon framför allt är poet (tror detta är hennes romandebut för vuxna?), och det märks på gott och ont.

Handlingen i korthet: Thelma och Victor finner varandra, finner Kärleken med stort K, den allt uppslukande. Hon den upproriska poeten med skral kassa, han den internationellt kända fotografen med gott om pengar och överklassposition. Bägge gifta på var sitt håll lever de ändå ett mer eller mindre hemligt gemensamt passionerat liv i två och ett halvt år. Hon skiljer sig. Han gör det inte. Hon blir förkrossad och väldigt, väldigt arg.

Biografiskt eller?

Är det en självbiografisk text? Är Thelma Aase? Finns Victor som en verklig person? Boken är definitivt skriven som om det vore så. Några få gånger existerar Thelma i tredje person, några få gånger som fiktivt berättarjag men i all huvudsak är det ett faktiskt författarjag som pratar; som pratar om faktiska händelser, faktiska människor. Naturligtvis kan det ändå vara ren fiktion, ”jag är bra på att ljuga” säger hon upprepade gånger. Jag vet inte. På sätt och vis skulle det vara kul om en så utlämnande biografisk text skulle vara ren fiktion. Dessutom i texten förneka det biografiska på ett sådant sätt att vi som läsare inte tror henne. Utöver poet är Aase Berg också en framstående litteraturkritiker och det är fullkomligt tänkbart att hon skulle kunna använda det som ett litterärt grepp.

För eventuellt inblandade personer är det naturligtvis intressant, hon beskriver upprepade gånger vilka katastrofer som kommer att inträffa när boken släppts, men för mig som läsare spelar det egentligen ingen roll. Texten är sann som hennes berättelse i vilket fall som helst.

Varför har hon skrivit Haggan? Hon ger flera olika svar i texten. Ett är rätt kul, påminner starkt om John Cleese som motiverade en stor turné med att han helt enkelt var tvingad sedan en exfru snott alla pengar i skilsmässan. I det här fallet har Thelma och Victor ett gemensamt bokprojekt, hon text han bild, och har fått ett stort förskott av förlaget. Han lämnar både henne och projektet, det blir ingen bok, Thelmas förskottspengar är slut sedan länge så hon blir tvingad att ge förlaget en annan bok och det blir Haggan.

Hämnd är ett annat tänkbart motiv. Hon ska hämnas på Victor och hans hatade borgarbracka till fru, ”pergamentfittan” med sin bebisfärgade svindyra Smeg i köket, krossa deras falska överklasstillvaro. Hon förnekar hämndmotivet i texten men gottar sig också åt det. Hämnd är ett bra och framgångsrikt tema. Succén för Fay Weldons En hon-djävuls liv och lustar som bok, TV-serie och film är bara ett bland många, många exempel.

Men det huvudargument som hon återkommer till är att hennes erfarenhet också är en generell sanning. Haggan är en motståndsrörelse med hashtag och en egen symbol som också finns på omslaget (efter att ha dansat till Highway to hell många gånger kunde jag redan ena halvan och den andra är enkel). Det handlar om kampen mot männens förtryckarregim, mot patriarkatet, mot normer som krossar kärlek, mot rädda, fega män utan mod till tillit: ”Så många rustningar överallt, så lite cojones” upprepas i texten. ”Jag är den anarkiska Haggan med inget att förlora, mer åt det skräniga vulgohållet. Förnuftet omformat till smutsig gatuskrift. Haggan är det höga i det låga, hon är kitsch. Men hon har överskådligheten, vidvinkelblicken. Hon vet allt …” Hon bygger ”den samlade kvinnohistoria ni läser just nu.” Haggan brölar ”ut denna massiva erfarenhet av strukturell förtvivlan”.

Blaha, blaha

Aase, en naturlig anledning till att din bok engagerar mig är att jag delar din/Thelmas erfarenhet (med omvänd genusriktning alltså). Längre tid och dina 137 (räknar du verkligen???) är blaha blaha i jämförelse. Precis som du går jag under ibland, är sanslöst lycklig ibland, förtvivlad ibland och ibland jävligt förbannad över hennes feghet och svek på olika plan. Men det skulle aldrig falla mig in att översätta min enskilda erfarenhet av henne till att vara giltig för alla blåögda, alla ljushåriga eller för den del, alla kvinnor. Det skulle vara korkat och dessutom farligt; antihumanistiskt, människofientligt.

Genomsnittslängden för svenska kvinnor är 168 centimeter. En statistisk sanning. Att med det som underlag påstå att en människa som är 185 centimeter inte kan vara kvinna är ren idioti, det inser alla. Att det finns problematiska strukturer och normer av många olika slag, bland annat när det gäller genusfrågor, är också sant. Men att rita räta linjer mellan enskilda erfarenheter och generaliseringar som strukturer, normer eller statistik, oavsett riktning, är inte bara korkat, det är dessutom farligt. Men det är vad du gör i Haggan. Det är identiskt med att från ett fall där en muslimsk invandrare våldtagit en svensk kvinna dra slutsatsen att alla muslimer är våldtäktsmän som ska fördrivas från landet. Det finns allt fler i vår tid som drar den typen av slutsatser, använder den typen av bevisföring. Tror inte att vare sig du eller jag tillhör den skaran, men varför använder du då samma metoder? Jag förstår din ilska, förstår att du vill provocera, väcka reaktioner och har all respekt för det. Men på det sättet? Just när det gäller detta har du i alla fall lyckats göra mig förbannad; inte som man, som människa.

Eller också ljuger även jag väldigt bra …

Normkritik

Haggan är en normkritiker och normkritik är ju en populär genre idag, den har på många sätt blivit en alldeles egen norm; lika instängande och begränsande som många andra. Aase skriver att hon inte är naiv men är inte naiviteten den enda riktigt eftersträvansvärda normkritiska positionen? Jag tycker det är en fröjd att läsa sådana som till exempel Hume och Tocqueville som alldeles blåögda, alldeles utan förutfattade meningar, utan normeringens bojor, utan färdiga svar, tittar på världen och just tack vare sin naivitet ser sådant som vi andra inte kan se.

Aase är en beläst intellektuell som väljer en upprorisk vulgoroll. Hon har privilegiet att kunna göra det, en självvald underdog som skäller på allt och alla. Hon beskriver sig själv som stenhård, hon fullkomligt skiter i vad andra tycker, hårdhudad som en noshörning. Från början gillar jag verkligen attityden. Men den upprepas så mycket att det till slut känns som någon sorts mantra, någon som intalar sig själv något.

Hon kritiserar Lars Norén för hans ”snobbigt humorlösa dagbok”. Jag håller med henne, men det finns faktiskt en del likheter. Haggan är inte en roman i meningen någon sorts sekventiell berättelse. Delvis påminner den just om dagboksanteckningar. Prosastycken med måttligt samband mellan varandra.

Efter 100 sidors förtjusning börjar jag bli rätt trött. Tomgång. Upprepningar. Ältande. Haggan är ingen tegelsten, 287 sidor, men kommer fram till att förlaget ändå borde ha tvingat henne att kapa hälften. Men det går över, jag ändrar mig. Kommer ihåg att jag ju verkligen gillar ältande. Har till och med fått igenom ältande som en vetenskaplig metod i en doktorsavhandling. Det finns något effektivt och värdefullt i att om och om igen behandla samma fråga; varje gång på lite olika sätt.

Mot slutet är jag en glad läsare igen; gillar den glödande ilskan, de våldsamma överdrifterna, det vulgära, det gränsbrytande. ”Skriver man tillräckligt bra kommer man undan med vad som helst” säger hon. Imponerande stöddigt, riktigt kul och rätt sant. Naturligtvis tycker jag att hon har fel i bokens huvudteser, men hon är ett geni i sitt sätt att ha fel.

Som framgått har jag blivit väldigt berörd av Haggan. Det är så mycket som jag tycker om och en hel del som jag inte gillar alls. Men för att summera så känns Aase Berg (har aldrig träffat henne) som en varmt älskad och jävligt besvärlig syster som det är en fröjd att diskutera med en lång kväll/natt med många glas rödvin.

Och läs henne. Det är nödvändigt, välgörande och vackert (inte behagligt)!

Anders Kapp, 2019-01-31

Bokfakta

  • Titel: Haggan.
  • Författare: Aase Berg.
  • Utgivningsdag: 2019-01-30.
  • Förlag: Bonniers.
  • Antal sidor: 287.

Länkar till mer information

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *