Fantastisk demensthriller

Alzheimerns gåta är löst, äntligen finns ett botemedel! Men under testningens fas 3, med några tusen försökspersoner, inträffar hemska terrordåd utförda av ovanligt gamla människor som också visar sig finnas med i testgruppen. Det låter som en spoiler men informationen finns redan i baksidestexten på Åsa Ericsdotters nya bok Fas 3 som kom ut häromdagen. Jag är initialt rätt sur och dessutom förundrad över varför författaren och förlaget så direkt avslöjar en rätt originell och bra intrigidé. Men surheten går snabbt över, den idérika författaren har mycket mer att erbjuda och efter de 455 sidorna är jag förtjust. Det här är hennes nionde bok, inom olika genrer, men jag har inte läst henne tidigare. Det finns mycket att imponeras av; pålästheten inom hjärnforskning skapar trovärdighet, här finns flera berörande kärlekshistorier i ett rikt och levande persongalleri utan någon egentlig huvudperson, det är mer av en kollektivroman, samt en kombination av kreativitet och språklig förmåga på en ovanligt hög nivå.

De första vi får träffa är Robert och Gail Macclellan, ett äldre par i Boston, utan barn men med en mycket god ekonomi. Robert har varit en framgångsrik advokat men är nu sjuttionio och har drabbats av begynnande demens. Paret har en mycket traditionell relation; han har dragit in pengarna och hon har stått för all service. Men kärleken är stark och Gail är förtvivlad över Roberts sjukdom, hon gör precis allt hon kan för att stötta honom. Samtidigt finns det element av skam och hon gör vad hon kan för att dölja vad som händer för omgivningen. Robert blir antagen som försöksperson i en klinisk studie av en ny och mycket lovande medicin mot alzheimer. Vi får återkommande följa detta par genom hela berättelsen.

Sedan får vi träffa Celia Jensen som arbetar på MGH Institute of Health Professions som finns (även i verkligheten) på Charlestown Navy Yard i Boston där hon är en del av den grupp som ansvarar för de kliniska försöken kring det nya läkemedlet Re-cognize. Hon har inte alls någon akademisk familjebakgrund, kommer från enkla förhållanden och kämpade hårt för att kunna få de stipendier som krävdes för universitetsstudierna. Hon lever för jobbet och bor i en pytteliten lägenhet i närheten; det är det enda hon har råd med. Den enda nära relation hon har, utom kollegerna på jobbet, är älskade pappa Ted som bor i Cape Cod, drygt tio mil sydost om Boston. Ted jobbar med allt möjligt, inte minst trädgårdsarbete; en mycket energisk och positiv människa som är känd och omtyckt av alla i lokalsamhället, men under sista tiden har han fungerat allt sämre, börjar bli väldigt glömsk.

Vi får också lära känna Celias kolleger, främst Andrew Nguyen, en arbetsnarkoman som leder forskargruppen och som tillsammans med andra på Harvard stod bakom upptäckten, en ära som han tvingas dela med David Merino, chef för Herbert S. Gasser Institute i New York (vet inte om det finns i verkligheten men Gasser var en mycket känd hjärnforskare som fick Nobelpriset 1944). Andrew och David konkurrerar om ledarrollen men om den sensationella upptäckten skulle leda till ett Nobelpris skulle de förmodligen få dela lika. Bägge växer ut till intressanta karaktärer i berättelsen liksom en del andra personer bland forskarna.

Vi får främst träffa ytterligare en ung forskare, Adam Miller, som efter att ha varit en av de mest kritiska i grupperna kring Re-cognize i USA flyttats till Paris där han leder en mindre klinisk studie. Det finns en del som oroar. I djurförsöken hade en råtta reagerat mycket märkligt och nu har en av Adams försökspersoner i Frankrike, sjuttioåriga François Lhuillier, begått självmord. Men ingen vill lyssna på Adam, alla är upptagna av den fantastiska potentialen för att kunna lindra det svåra lidande som demens innebär för de drabbade och deras anhöriga och samtidigt finns en enorm ekonomisk potential som innebär att miljonerna för utvecklingen bara rasar in.

I Paris har Adam träffat Mathieu, de är varandras motsatser men passionerat förälskade i varandra. En historia som vi också får följa genom hela berättelsen. Den finns många fler intressanta personer som vi får lära känna på vägen. Bland dem finns ett svenskt par. Benjamin Lager är en läkare i trettioårsåldern som också är delaktig i verksamheten. Tillsammans med sin fru Lisa flyttade han till USA för tio år sedan och alldeles nyligen har paret fått sonen Leo.

Så kommer de stora katastroferna. Vid en masskjutning på ett IKEA-varuhus dödas många barn. En 86-åring hugger ner sina grannar på sitt äldreboende. Ytterligare en åldring skapar en explosion i en vägtunnel med många offer. Alla var försökspersoner i studien. Som jag skrev i inledningen är det lätt att tro att hela handlingen spoilats redan av baksidestexten, men så är det inte. Här kommer många överraskande turer på vägen mot flera starka upplösningar.

Bland massor av underhållande detaljer finns till exempel referenser till Prousts stora verk På spaning efter den tid som flytt där originalspråkets ”temps perdu” också kan betyda förspilld eller förlorad tid vilket ger intressanta kopplingar till demens. Även Shakespeare dyker upp; avslutningen av Hamlets kända monolog fungerar väl i relationen till de svåra moraliska konflikter som behandlas: ”Så gör oss samvetet till pultroner alla / så går beslutsamhetens friska hy / i eftertankens kranka blekhet över / och företag av märg och eftertryck / vid denna tanke slinta ur sin bana / och mista namnet handling.”

Demens är inte ovanligt som inslag i spänningsromaner; i genrens starka återvändartrend under senare år motiveras återvändandet ibland av att någon måste flytta ”hem” för att ta hand om en dement mamma. Sjukvårdsmiljön är inte heller så ovanlig. Men just hjärnforskning är mer sällsynt, just nu kommer jag bara på Susanna Hjertonssons Mindfucker från fjolåret som ett till exempel. Det finns alltid en del risker när författare nördar in på något så specifikt. Jag vet inte varifrån Ericsdotters kunskaper på området kommer – om hon har egna erfarenheter, tillgång till kunskaper hos personer i sin närhet eller om de bygger på traditionell research – men de är imponerande. Jag är visserligen doktor, men absolut inte inom medicin så jag är inte kompetent att bedöma sanningshalten, men dels roade jag mig med att leta reda på information om vissa delar, som visade sig vara mycket korrekta, dels kan jag bedöma texters trovärdighet (vilket inte behöver betyda att texten är ”sann”) och den är hög i det här fallet.

Den risk som finns är att författaren blir alltför engagerad i att stoltsera över sina förvärvade kunskaper inom det specifika området, ”titta så duktig jag är”, vilket är mänskligt men kan resultera i att det blir alldeles för mycket av obegripligheter som lämnar läsaren utanför. Denna balansgång hanterar Ericsdotter ovanligt väl: tillräckligt med nörderi för trovärdigheten men inte så mycket att läsaren flyr. Skickligt!

Utöver trovärdigheten i forskningsperspektiven finns också starka skildringar av demensens förödande förlopp för drabbade och nära anhöriga som kan vara mycket olika och som även detta kräver förvärvade kunskaper och inlevelse.

En stor del av texten handlar om flera olika kärlekshistorier, kärleksrelationer av olika slag, och det här är en författare som är ovanligt bra på att skriva berörande kärlek utan att det alls blir kletigt vilket annars kan vara en vanlig fälla. Hon skriver också en del sex som inte är riktigt lika bra, men det är ju också notoriskt svårskrivet.

Det finns några utmaningar för en svensk författare som skriver på svenska för en svensk läsekrets men som samtidigt bor i USA och har huvuddelen av handlingen där. Några detaljer handlar om hur man pratar om bilens hastighet eller temperaturen utomhus. När det är varmt ute blir ”över 80” förskräckande för en svensk läsare innan man inser att det handlar om Fahrenheit och inte Celsiusskalan som är det normala för oss i Sverige. (På ett ställe använder hon faktiskt Celsiusgrader men det är bara en petitess i en annars ovanligt felfri text.)

Den språkliga kvalitén är hög, det märks att författaren har en hel del erfarenhet av att skriva inom olika genrer och har upparbetat en stark språklig förmåga. Det skulle kunna bli en nyans ännu bättre. Om jag är på konsert och lyssnar på en lång symfoni (och 455 sidor är en rätt lång symfoni) blir det jobbigt om kompositören använder alltför mycket staccato. Jag tror att texten skulle kunna bli ännu bättre om tio procent av punkterna ersattes av något annat skiljetecken så att den genomsnittliga meningen blev något längre. Men det är en väldigt petig synpunkt.

Utöver allt annat erbjuder läsningen mycket levande miljöer från den amerikanska östkusten i Massachusetts och Maine (där författaren själv är bosatt).

Att läsa författare som man inte läst tidigare är alltid spännande, men det var länge sedan jag blev så positivt överraskad. Riktigt bra, läs den gärna!

Författaren

Åsa Ericsdotter är född 1981 i Uppsala och har omväxlande bott i Sverige och Frankrike innan hon flyttade till Peaks Island i Maine på den amerikanska östkusten där hon nu är bosatt med sin familj. För att vara författare finns det ovanligt lite information att hitta om henne, dagens författare är oftast rätt publika men naturligtvis kan den som vill vara mer privat. I den nya boken finns en referens till Sundsvall som gjorde mig nyfiken (eftersom jag bor där) på om hon har någon koppling till staden, men det vet jag inte.

Hon debuterade redan som sjuttonåring med Oskyld, en prosalyrisk berättelse om kärlek, passion och smärta. Hon har sedan debuten givit ut ytterligare fyra prosalyriska verk och, med nya Fas 3, fyra romaner med olika tematik. Utöver svenska finns hon utgiven på några andra språk.

Anders Kapp, 2022-01-28

Bokfakta

  • Titel: Fas 3.
  • Författare: Åsa Ericsdotter.
  • Utgivningsdag: 2022-01-26
  • Förlag: Forum.
  • Antal sidor: 455.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *