Super-Zara intar Östersund

Jämtland har fått en ny thrillerdrottning, superhjältinnan och undercoveragenten Zara, som flytt hoten från en internationell kriminell kartell för att uppstå under sitt alias Maria Berg, en utredare på Östersundspolisen med kompetenser som ingen annan tidigare i denna region. Det är Ingrid Elfberg som med sin nya Dagbrottet startat en Jämtlandsserie med Zara i centrum. Det är en storslagen konspirationsthriller på närmare 500 sidor som pendlar mellan en regional miljöstrid kring hotande gruvbrytning och internationell kriminalitet. Hela upplägget lät riktigt spännande och jag ville verkligen tycka om boken, men tyvärr fungerade den inte för mig.

Ingrid Elfberg har tidigare kommit ut med fem thrillers i Göteborgsmiljö. Med nya Dagbrottet flyttar hon till sin barndomsmiljö, Jämtland, och hon har samtidigt också flyttat till ett nytt förlag, Southside Stories. På dagens föränderliga bokmarknad testar förlagen nya vägar och utgivningen av den här boken är ett exempel. Den kom först som ljudbok 27 november, 4 december kom en inbunden bok i form av en ”limited edition” i 500 exemplar, signerad och numrerad, som bara kunde köpas direkt från förlaget och 14 december kom den ut i handeln som E-bok. Enligt info hos nätbokhandlarna ska också en fysisk kartonnageupplaga komma ut 25 januari.

Jag har inte läst denna författare tidigare, men tänkte passa på nu när hon startar en ny Jämtlandsserie. Det har blivit ganska vanligt med ”superkvinnor” i spänningsgenren på senare år. De finns som hjältar som till exempel Amanda Lund i Anna Tells böcker (skrev om tredje delen Norr om Beirut i går) eller Sanna och Eir i Maria Grunds prisade debut Dödssynden. De finns också som skurkar som till exempel ryska lönnmördaren Katja (har flera namn) i Hans Rosenfeldts nya Haparandaserie där första delen Vargasommar kom tidigare i år, en kvinna som påminner starkt om likaledes ryska lönnmördaren Villanelle/Oksana Astankova i TV-serien Killing Eve.

Återkommande superkvinnan i Elfbergs nya serie heter Zara. Hon är drygt fyrtio, ensamstående, utan någon partner, utan barn. Hon har arbetat som undercoveragent åt ”organisationen” (de goda) i många år, längre än de flesta. Hon är expert på närstrid, kan allt om vapen och all annan teknik som är aktuell i sammanhanget och hon kan många språk.

Under sitt senaste uppdrag har hon infiltrerat ”kartellen” (de onda) men blivit bränd, möjligen av en mullvad i hennes egen organisation. När hon är på väg att torteras till döds av kartellen räddas hon i sista stund av tre män. Hon transporteras tillbaka till Sverige och vårdas på ett privat sjukhem i Stockholm när hon får veta av sin mentor i organisationen att hon måste försvinna för att kunna undkomma sina fiender. Han väljer en av hennes äldsta legender (falsk identitet) som ingen annan känner till. Som Maria Berg skickas hon till Norrlands inland, ett jobb som utredare vid Östersundspolisen och bostad i en vacker lägenhet i de gamla kvarteren längs Köpmangatan i centrum.

Hennes mål är att kunna ta det lugnt, få vara i fred från sina fiender, läka alla sina skador, bli stark igen för att sedan kunna hitta mullvaden och hämnas. Det blir naturligtvis inte riktigt så, hon hamnar direkt i centrum av utredningen av det groteska mordet på Lilou, en miljöaktivist och konstnär, en influencer som på sitt speciella sätt kämpat emot en planerad gruva (Dagbrottet) som hotar miljön runt hela Storsjön.

På många sätt är det en imponerande tegelsten (närmare 500 sidor) som Ingrid Elfberg skapat; här finns en intensiv dramatik, hög spänningsnivå, ett konstant flöde av oväntade vändningar, intressanta karaktärer och mycket annat. Det är i huvudsak en konspirationsthriller på två plan. Den ena delen handlar om ”organisationen” och ”kartellen”, en internationell kamp mellan gott och ont men inte minst problemen inom den egna organisationen. Det andra planet handlar om den lokala miljöstriden i Jämtland som även den har nationella och internationella kopplingar; bland de onda finns korrumperade politiker på högsta nivå och internationella ohederliga gruvföretag.

Jag ville verkligen tycka om denna bok, men den fungerar inte riktigt för mig. Det finns två orsaker.

Den första anledningen är språket där jag ibland drunknar i alla adjektiv. Jag vet inte hur många ord som under de första 50 sidorna används för att beskriva att det gör ont. Det är människor som misshandlas och torteras och som uppenbarligen har väldigt ont. Men med alla dessa starka adjektiv så stannar smärtan på boksidorna, de når aldrig fram till mig som läsare. Jag uppskattar mycket mer språkliga tekniker som får känslorna att uppstå i mitt huvud än en text som väldigt explicit talar om för mig vad jag borde känna.

Här finns också en vardagsspråklighet som stör mig. Det är naturligtvis en smaksak men jag tycker bättre om någon än nån, bättre om sade än sa, bättre om lade än la, bättre om något än nåt, bättre om sedan än sen, bättre om sådana än såna, exemplen kan mångfaldigas. Det talspråkliga kan ibland fungera i dialoger men i löptext stör det läsningen för mig.

Den andra orsaken handlar om själva konspirationsthrillern som form. Traditionellt är det en form som jag tycker mycket om, hela spionromangenrens stolta historia finns ju här med riktigt stora mästare som till exempel nyligen avlidna John le Carré. Andra lysande exempel är norske Ingar Johnsruds Beiertrilogi eller danske Jens Henrik Jensens Oxenkvartett. Det finns flera utmaningar inom genren och en av dem handlar om trovärdighet. En typ av trovärdighet kan vara berättelser som ligger nära verkligheten, alltså det realistiska sätt att berätta som till exempel finns hos le Carré. En helt annan typ av trovärdighet möter vi till exempel hos Jussi Adler-Olsen vars berättelser är extremt orealistiska men som inom den mycket fantasirika spelplan författaren skapat ändå är inomkonsistenta, det finns en realistisk logik inom de helt orealistiska förutsättningarna. Det finns alltså både en realistisk och en orealistisk trovärdighet inom konspirationsgenren, men inget av detta hittar jag i Dagbrottet.

En tillkommande utmaning under senare år är att vi i det verkliga livet har fler människor än någonsin som verkligen tror på helt absurda konspirationsteorier, med mycket negativa samhällskonsekvenser, inte minst USA under Trumperan är ett skrämmande exempel. En vanlig del av dessa konspirationsteorier är ett elitförrakt där alla ledande personer inom politik, näringsliv och andra sektorer betraktas som korrumperade skurkar med hemliga agendor av ett eller annat slag. Denna verklighet skapar en utmaning för den som vill skriva skönlitteratur med konspiratoriska inslag; det gäller att göra det på ett sätt som inte förvärrar verklighetens sjukdomstillstånd och för mig känns det som om Dagbrottet inte riktigt lyckas med det.

Jag är säker på det finns många som kommer att gilla den nya Jämtlandsserien, men tråkigt nog fungerade inte den här boken för mig.

Författaren

Ingrid Elfberg är uppväxt i Östersund och bor numera i Ulricehamn i Sjuhäradsbygden. Hon debuterade 2009 med Gud som haver. Efter fem utgivna thrillers i Göteborgsmiljö vänder hon med spänningsromanen Dagbrottet tillbaka till barndomens trakter med nya Jämtlandsserien.

Anders Kapp, 2020-12-29

Bokfakta

  • Titel: Dagbrottet.
  • Författare: Ingrid Elfberg.
  • Utgivningsdag: 2020-12-04.
  • Förlag: Southside Stories.
  • Antal sidor: 492.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *