Thomas Engström och Margit Richert

Thomas Engström och Margit Richert kärade ner sig varandra i skrift. På twitter, av alla ställen. Sedan de blev ett par 2014 har de flyttat runt i världen och bott i Ukraina, Georgien, Armenien, Turkiet, Mexiko, Holland och Shetlandsöarna innan de landade i Jokkmokk i Norrbotten, eller snarare i Nordmark, den självständiga stat som bildades efter katastroferna i en inte alltför avlägsen framtid. Deras gemensamma skrivprojekt, den dystopiska Nordmarkstrilogin, har hunnit fram till sin andra del men innan dess har de sysslat med mycket annat.

Thomas Engström är född 1975 och uppvuxen i sydöstra Småland. Han visste redan som sjuåring att det var författare han ville bli.

– Tack vare en klok far skaffade jag mig ändå en riktig utbildning att falla tillbaka på.

Han har en juristutbildning men har aldrig arbetat som det utan verkat som frilansande kulturjournalist och krönikör hos Svenska Dagbladet, Fokus, Expressen och numera Aftonbladet. Han har också översatt ett 20-tal böcker.

– Jag debuterade som författare 2003 med romanen Mörker som gör gott och fortsatte med Dirty Dancer 2006. Och så blev det ju Ludwig Licht-kvartetten, rabblar han.

Denna kvartett blev det stora genombrottet. För första delen, spionromanen Väster om friheten, vann Thomas Deckarakademins debutantpris 2013, och två andra delar nominerades senare till Årets bästa svenska kriminalroman. Böckerna såldes till åtskilliga länder. Den första blev dessutom internationell teveserie.

Margit Richert är född 1981 och växte upp på norra Öland. Hemifrån fick hon tidigt höra att hon borde bli författare men i ren opposition gjorde hon allt möjligt annat i stället.

– Bland mycket annat har jag har sysslat med hemtjänstjobb, hamburgervändande på Max, lyxsmörmakande och matbloggande.

Just matbloggandet blev uppmärksammat och hon tilldelades Hirampriset för det.

– Det var när jag träffat Thomas som han tyckte att jag skulle börja skriva för pengar! Hur skulle jag våga det, undrade jag.

De senaste sex åren har hon frilansat som kulturjournalist och krönikör på Svenska Dagbladet, Fokus, Aftonbladet – och numera på Dagens Nyheter.

Efter åren utomlands landade de alltså i Jokkmokk, mitt i Norrbotten.

– Det är först här vi har fått riktiga vänner, säger Margit.

– Kanske för att vi för första gången på länge har samma modersmål som våra grannar, fyller Thomas i.

Så gör de hela tiden: säger i mun på varandra. Blandar sig i varandras ord och texter, ger varandra uppslag och mothugg. De säger sig vara överens om att aldrig stanna intellektuellt, stelna, ta något för givet.

Idén till det som skulle bli Nordmarktrilogin föddes under bilresa genom resterna av Härjedalens skogsbränder.

– Margit var mitt i en klimatpanikattack i den hemska omgivningen och jag frågade om det inte var dags för hennes att skriva något skönlitterärt.

Tankarna om en klimatdystopisk trilogi uppe i Norrbotten växte fram. Och dessutom tankarna på att skriva tillsammans.

– Jag borde ha tvärvägrat, skrattar Margit. Jag tyckte inte att jag hade den rätta sortens … fantasi. Skönlitteratur är faktiskt något helt annat än kulturtexter.

– Jag fick verkligen lära mig att skriva in medias res, säger Margit (och menar med det att hon lärde sig det skönlitterära skrivandet under skrivandeprocessen).

– Men det gick ju, utbrister Thomas.

På Margits förmåga tvivlande han aldrig, men han berättar att det var mycket ylande från hennes sida till en början. Och han erkänner att det gav honom en viss skadeglädje.

Nu är de två första delarna av trilogin om Nordmark, det dags att skriva den sista delen.

– Och nu börjar det ju bli kul för nu ska säcken knytas ihop, säger Margit.

Skrivprocessen då? Jo, de har fullt ansvar för olika karaktärer och deras kapitel, men redigerar ihop sig. Och diskuterar, över köksbord, i bilen, på krogen, överallt. Väger olika intrigidéer mot varandra.

– Det viktigaste är ju inte våra författaregon, säger Margit.

– Lojaliteten måste alltid vara mot texten, och i förlängningen mot läsaren, tillägger Thomas.

Och sista delen? Hur går det egentligen för den oberoende republiken Nordmark, dess härskare och dess befolkning?

– Det har börjat mörkt, men den ska sluta med en antydan till vårvinter, den då man gräver sig en snögrop, och lägger sig för att njuta solen, säger Margit.

– Vi vet vart vi vill, konstaterar Thomas. En del har vi klart för oss. Annat måste karaktärerna själva få bestämma. För vem orkar skriva något man inte själv är nyfiken på?

Anders Kapp, 2021-10-13

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *