Spännande maktkamp i dystopins Nordmark

Dags för nytt besök i Nordmark nu när andra delen av EngströmRicherts dystopiska trilogi är ute: Armasjärvi, som utöver titel också är platsen för hesekelianernas elitskola. Annars är det Kiruna som är maktcentrum för denna stat, bildad för elva år sedan av det som tidigare var Norrbotten, del av ett land som liksom många andra fallit sönder efter klimatkatastrofer, återkommande pandemier och andra kriser. Det är på många sätt ett laglöst land där kampen för överlevnad är hård, svält är vardag för många, men situationen i Sverige är ännu värre; dagligen kommer flyktingar söderifrån som fängslas och blir till trälar (”instegsarbetare”) i Nordmark. Det här är en både underhållande och skrämmande läsning, en text som är svår att lägga ifrån sig.

Vi får återse några av huvudpersonerna från den första delen. Viktiga roller då hade sextonåriga Erik och hans nioåriga lillasyster Sofia, som efter att ha hittat sina föräldrar döda och förvisats från den lilla byn Jokkfall vid Kalixälven sydost om Gällivare, på en strapatsrik färd lyckats ta sig till Nordmarks huvudstad Kiruna. De har nu skilts åt, bägge rekryterade av landets näst mäktigaste person, den karismatiske psykopaten Daniel Hartmann som både är vicejarl och chef för den fruktade säkerhetspolisen DSO, Direktoratet för sammanhållning och ordning. Bland de interna fiender som statsledningen fruktar finns den kristna församlingen hesekelianerna. Erik har skickats som spionerande infiltratör och nu lyckats ta sig till församlingens elitskola i titelns Armasjärvi.

Från extrem fattigdom, svält och ständiga hot har Sofia fått det bra, inte bara en ny mamma utan två, det lesbiska paret Malin och Rebecka som driver populära restaurangen och hotellet Malmkaravanen. Hennes mammor är bra kvinnor som verkligen tar hand om Sofia; på förmiddagarna går hon i skolan och på eftermiddagarna hjälper hon till på Malmkaravanen. Hennes uppdrag för Hartmann är bland annat att lyssna på vad kroggästerna pratar om och rapportera till honom. Erik och Sofia får stort utrymme i den nya boken.

Två andra viktiga personer i den första boken var paret Marja och Mårten Rönndal. Tolv år tidigare, innan Nordmarks bildande, hade de ett rätt bra liv i Luleå, numera utplånat, men hamnade i stället i armod i en liten stuga i Strittjomvare, nordväst om Arvidsjaur. Även de på en strapatsrik färd i förra boken. Vi får nu återse Mårten som ingår i en rätt liten grupp soldater som är på marsch mot Murmansk. Det är ett hemligt uppdrag i ett svårt utsatt område och flera dör på vägen. Den delberättelsen är liten i den nya boken men sannolikt kommer den att växa i den avslutande delen.

Mycket handlar i stället om maktkampen inom statsledningen i Nordmark. Här finns den enväldige jarlen Sebastian Hall, en karismatisk narcissist vars enväldiga beslut ibland kan skapa stora problem, beslut påverkade av ett växande narkotikaberoende. Han har fortfarande en del folkligt stöd vilket inte gäller för vännen och vicejarlen Hartmann, Nordmarks mest hatade och fruktade person. Här finns också en del andra personer: Elsa är chef för militärmakten och konkurrerar med Hartmann om makten direkt under jarlen, skiftande lojaliteter har Sonja, högt uppsatt inom DSO och just nu ansvarig för amfetaminproduktionen på Esrange, den viktigaste exportintäkten för Nordmark, Carin är just nu fängslad men tidigare var det hon som var Esranges mäktiga chef och kanske kan hon komma tillbaka, Elina är biträdande chef för DSO och kanske Hartmanns älskarinna, och det finns fler.

Deras interna maktkamp blir underhållande läsning; makten omges av verkliga, inbillade och påhittade hot inom landet, men det finns också yttre fiender. Den geopolitiska maktbalansen har förändrats kraftigt, många länder har fallit samman och Nordmark är omgivet av hot där resterna av Sverige i söder kanske inte är de allvarligaste. Nyheter kommer just om att Finland, Petersburg och Novgorod ingått en oväntad allians. Deras primära intresse finns österut, i riktning mot Moskva, men skulle de vända sig västerut är det kört för Nordmark som har en svag position, inga allianser alls, men kanske skulle man göra ett försök med att samarbeta med Norge?

Nordmarktrilogin ingår i den långa dystopitradition som funnits sedan antiken. Dess funktion har alltid varit att kritisera det rådande samhället genom att skriva fram tendenser i samtiden till en obehaglig framtidsvision, i vissa fall med hjälp av en svart satirisk humor. Kända exempel från 1700-talet är Gullivers resor av Jonathan Swift och Voltaires Candide. Några välkända nittonhundratalsexempel är 1984 av George Orwell, A Clockwork Orange av Anthony Burgess, Apornas planet av Pierre Boulle, Du sköna nya värld av Aldous Huxley och Fahrenheit 451 av Ray Bradbury. Här finns också en svensk tradition från Kallocain av Karin Boye 1940 och framåt. Några aktuella svenska exempel är Paradis City av Jens Lapidus och Lilo av Erik Hågård men internationellt kommer många dystopier inom olika genrer just nu.

Att dystopier blir mer frekventa idag kan förklaras av samtidens många hot i form av klimatkris och annan miljöförstöring, viruspandemin, den högerpopulistiska pandemin och alla demokratihot, växande sociala klyftor och motsättningar, opiatpandemin och andra former av missbruk, övervakningssamhället, växande internationell kriminalitet, den digitala sårbarheten och en del annat. Det mesta av detta finns med i Nordmarktrilogin där ett viktigt tema också handlar om Sveriges utnyttjande av naturresurserna i norr. De hämtar många andra element från både dagens och gårdagens verklighet. Att minska intern oro med hjälp av fejkade externa hot och attacker är inte Putinregimens Ryssland ensamma om att använda som taktik och det förekommer också i Nordmark. Trump är inte ensam bland dagens politiska ledare om att med hjälp av lögner hetsa till terrordåd inom det egna landet och även det händer i Nordmark. En del av egenskaperna hos Hartmanns DSO hämtas från organisationer som Nazitysklands Gestapo eller Stasi i DDR. Att använda verkliga element för att skruva samman dem i framtidsdystopin förstärker dess trovärdighet och sprängkraft.

Utöver dystopitraditionen ingår dessa böcker också i spänningsgenrens mer generella samhällskritiska tradition som varit stark i Sverige, i vart fall sedan Sjöwall/Wahlöös dekalogi 1965-75. Här finns en återkommande problematik i balansen mellan en litterärt intressant kritik, en text som verkligen berör läsarna, och dogmatiskt plakatpolitiska inslag som trött ligger kvar på boksidorna utan att någonsin stimulera läsarens tankar. I de senare delarna av Sjöwall/Wahlöös serie finns exempel på avsnitt där denna balans inte fungerar så bra. Jag har sett förklaringar som handlar om att Maj Sjöwall inte kunde/ville protestera mot hennes allt sjukare mans ilskna tirader. Jag vet inte om det är sant och jag heller ingen aning om balansen inom Nordmarktrilogins författarpar men här finns delar som tangerar gränsen. Den andra och nya delen innehåller ett element som inte fanns med i den förra; här finns återkommande fiktiva nyhetsartiklar och pressmeddelanden som levererar aktuella ”fakta” om tillståndet i denna framtida värld. Många av dem är briljanta men en del gränsar till det plakatpolitiska.

Nästan alla serier, även trilogier, inom spänningsgenren har samma logik: varje del innehåller en avslutad berättelse samtidigt som serien också har en längre berättelse (det kan ofta finnas fler delberättelser än så). Balansen mellan de korta och den långa berättelsen bestämmer hur pass fristående delarna är och denna balans hanteras olika av olika författare i olika serier. Så är det inte här. Det finns olika parallella delberättelser inom huvudberättelsen men de enskilda böckerna har ingen avslutad historia. Det finns absolut inga problem i det annat än att den som förväntar sig genrens normala logik kan bli besviken. Inser man bara att detta är EN huvudberättelse fördelad på tre böcker finns ingen risk för besvikelse över icke uppfyllda förväntningar.

Även om jag har några små invändningar är detta en både underhållande och skrämmande läsning av hög kvalitet; man kan inte vara annat än djupt imponerad av författarnas fantasirikedom och skicklighet i skapandet av detta obehagliga framtidssamhälle som till delar är en hemskt tänkbar möjlighet. Dessutom välskrivet och befolkat med intressanta karaktärer. Jag kan inte annat än se fram emot den avslutande tredje delen.

Anders Kapp, 2021-10-11

Bokfakta

  • Titel: Armasjärvi.
  • Författare: Thomas Engström och Margit Richert.
  • Utgivningsdag: 2021-09-23.
  • Förlag: Bokfabriken.
  • Antal sidor: 323.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *