Tonårstjejer som går under och som reser sig igen

Med Flickorna som sprang gör Simon Häggström skönlitterär debut (har skrivit två fackböcker tidigare) och han är ett riktigt intressant tillskott inom den starka och framgångsrika svenska spänningslitteraturen. Liksom en del kända föregångare inom genren drivs denna författare främst av ett stort och brinnande samhällsengagemang, i hans fall för alla utsatta unga kvinnor inom prostitution och människohandel. Han har en stor kunskap om dessa frågor som kriminalinspektör och chef för människohandelsgruppen inom NOA.

På flera olika sätt är detta en mycket stark debut; kärnan finns i viktiga och svåra frågor (kan vara tung att läsa för alla med tonårsdöttrar), han har redan en etablerad författares drivna berättarteknik som verkligen fångar läsaren, han undviker skickligt det mycket närliggande tyck-synd-om-träsket och de ska bli riktigt intressant att följa hans utveckling i kommande böcker.

Jennifer och Malvina har rymt från sitt HVB-hem, de sover på en madrass i ett garage och lurar torskar på pengar. Snart dras de in i en härva som riskerar deras liv.

Molly träffar en kille via en dejtingapp, blir kär, men efter bara några veckor bjuder han in andra män till deras träffar.

Markus Lundström och hans kolleger på människohandelsgruppen arbetar i Stockholms skuggvärld och jagar både hallickar och sexköpare. De får tips om en grupp män som utnyttjar unga flickor och inleder en operation för att stoppa dem.

En etablerad och starkt priviligierad man i Stockholms finansvärld blir allt mer störd över sina egna sexvanor.

Flickorna som sprang är roman, en fiktion, men den bygger på många verkliga händelser i en skuggvärld som de flesta av oss inte har någon kunskap om. Det är också en berättelse om människors förmåga att hantera även mycket svåra förhållanden.

Bokens verkliga styrka ligger i författarens stora kunskap och starka engagemang när det gäller kärnfrågan, utnyttjandet av unga människor. Inom den starka svenska deckartraditionen ingår ofta olika typer av samhällsengagemang. Ibland känns detta rätt artificiellt och påklistrat, som något som ingår i receptet för framgångsrika kriminalromaner, och när det är så lyser det igenom, det smakar bara rätt illa i munnen för läsaren.

Men detta sanna engagemanget finns hos en del av genrens ”klassiker” som Sjöwall/Wahlöö, Mankell och Larsson/Lagercrantz och det brinner också med stark låga inom olika områden hos en del av den nya generationens stjärnor som Pascal Engman, Camilla Sten och här hos Simon Häggström. Och det är något som gör mig som läsare lycklig (sorgsen och beklämd över det elände som skildras naturligtvis, men samtidigt glad över att det finns skickliga författare som kan lyfta frågorna i skönlitterär form).

Det som också fungerar riktigt bra Flickorna som sprang är berättartekniken, bokens arkitektur. Här finns en levande rörelse mellan olika perspektiv, olika berättarjag, som ger ett fungerande driv i läsningen. Här finns huvudpersonen Markus Lundström (liksom Häggström själv chef för människohandelsgruppen på NOA) och hans lilla men effektiva team (inte minst stentuffa och vackra Natalia Volotkova, med rötter i Ryssland, kan bli en riktigt spännande filmkaraktär). Här finns rösterna från olika offer som växer fram som starka karaktärer. Här finns även en av förövarna som också tillåts växa fram som en levande och begriplig karaktär. De olika perspektiven vävs samman i en stegrad spänning mot en dramatisk avslutning (bland annat en helt fantastisk filmscen). Bra jobbat!

Ytterligare en riktigt bra del i den fiktion som Simon Häggström skapat är han inte grottar ner sig i ett tyck-synd-om-elände över den vidriga ondska som drabbar dessa offer; här finns också befriande, ilska, revansch och hämnd.

Den brist som fortfarande finns är det skönlitterära språket. Det är än så länge habilt, men inte mer än så. Det är för mycket som förklaras och redovisas i stället för att berättas. Och av det som berättas är det för mycket som ligger kvar på boksidorna och för litet av berättelsen som skapas i mitt läsarhuvud. Man kanske ska vara tacksam för det, boken är nog hemsk ändå. Det finns också kvar en del av det styltiga rapportspråk som finns inom polisen; man ska ”utröna deras identiteter” i stället för att ta reda på vilka de är (vilket skulle kunna vara ok om texten just då handlade om en polisintern kommunikation men det är inte ok i en skönlitterärt berättande text). Men det här är en debut, författaren är fortfarande rätt ung och den delen kommer säkert att bli bättre i kommande böcker.

Jag ser fram emot nästa bok, kommer definitiva att läsa den. Varför inte göra ett försök med Flickorna som sprang, du kommer inte att bli besviken!

Simon Häggström

Simon Häggström, född 1982, är en svensk författare och polis, bosatt i Stockholm.

Han har sedan 2007 arbetat med brott som rör prostitution och människohandel vid Stockholmspolisen samt NOA, Nationella operativa avdelningen. Han är idag kriminalinspektör vid människohandelsgruppen inom NOA.

2016 debuterade han som författare och släppte sin debutbok ”Skuggans lag” där han beskrev sin och sina kollegors vardag i Stockholms undre värld. Boken rönte stor massmedial uppmärksamhet och våren 2017 släpptes uppföljaren Nattstad där Häggström tog det kontroversiella beslutet att låta en människohandlare komma till tals.

Efter dessa två fackböcker började han skriva om samma tema, men i romanform, och resultatet av detta är nyligen utkomna Flickorna som sprang som är första delen av en kommande serie.

Utgivna böcker

  • Flickorna som sprang, 2019-05-09.
  • Nattstad, 2017.
  • Skuggans lag: en spanares kamp mot prostitutionen, 2016. Även på engelska.

Anders Kapp, 2019-05-27

Bokfakta

  • Titel: Flickorna som sprang.
  • Författare: Simon Häggström.
  • Utgivningsdag: 2019-05-09.
  • Förlag: HarperCollins Nordic.
  • Antal sidor: 382.

Länkar till mer information

  • Du kan läsa mer om boken här och här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *