Svårt fängslande gängbrottsroman

Jag kunde inte låta bli. I år prioriterar jag läsning av nya författare, debutanter och andra författare som jag inte läst tidigare, och då borde jag verkligen inte ägna lästid åt Pascal Engman; jag har läst allt han givit ut och borde kunna hoppa över nya Kokain. Men det gick inte. Säkert någon sorts missbruksbeteende, borde kanske anmäla mig till någon avvänjningsklinik? För fjärde gången får vi nu möta polisinspektör Vanessa Frank och den tidigare elitsoldaten Nicolas Paredes. Temat denna gång är högaktuellt: den narkotikafinansierade gängbrottsligheten med allt fler skjutningar och etableringen av mer eller mindre laglösa områden. I debatten är det många som skriker ut sina olika ”sanningar” om detta samhällsproblem, men Pascal Engman skriker inte; han tar oss in i denna värld, främmande för de flesta av oss, och ger oss både insikter och spänning på ett imponerande mästerligt sätt.

Kriget mellan rivaliserande förortsgäng i Järva hårdnar. Särskilt Vargarna under ledning av Said Abdullahi blir allt mäktigare. Kokainet flödar in via nya kanaler, sprids med hjälp av unga killar, fotsoldaterna som rekryterats från utsatta familjer i området, välorganiserade distributionskedjor som genererar enorma resurser, förmögenheter, makt. Said har nått en position där han kan kommendera fram våldsamma upplopp där polisen står maktlös. Det finns inga gränser längre för våldet när det gäller att ta ut konkurrenter, straffa de som inte lyder blint eller till och med hota enskilda poliser och deras familjer. Ingen vågar säga emot, ingen ser något, ingen vågar vittna om vad som sker. Berättelsen ger en levande skildring av Said och andra som finns med i organisationen med allt starkare internationella kontakter; de äger en stor del av berättarperspektivet och vi får följa deras diskussioner, vi får lära känna dessa människor och deras bakgrunder. ”Jag är en somalier, från Husby. Killar som jag får inga chanser att tjäna cash lagligt. Jag är hellre en första klassens kriminell än en andra klassens medborgare” säger Said. Särskilt berörande blir Kemal Hariri, en av kriminella som försöker förändra sitt liv.

I området bor Fatou Diop med sin man Mamadou och deras tonårsbarn, nittonåriga Idrissa och sextonårige Omar. Hon driver en liten affär som hon är mycket stolt över. Den ger inte någon stor inkomst men hon sliter hårt, liksom hennes man, för att ändå kunna skapa ett bra liv för familjen och se till att barnen inte hamnar i något elände. Hon blir förtvivlad när det verkar som om Omar umgås allt mer med kompisar som finns med i gänget. Under ett upplopp förstörs hennes affär fullständigt, den är helt sönderslagen och hon fylls av vrede. Hon är trött på att vara tyst, trött på att se allt detta våld och missbruk som totalt behärskar området och ruinerar alla livschanser för de människor som bor där. Hon vill göra något trots att hennes man förbjuder det. Fatous perspektiv är också en viktig del av berättelsen.

Polisinspektör Vanessa Frank kopplas in i utredningen av en dödsskjutning i Husby. Samtidigt försöker hon landa i rollen som mamma till nyligen adopterade Celine, fjorton år, vilket inte är så enkelt när utredningen kräver allt fler av dygnets timmar, och med den oro som finns i sin egen historia; hon har tidigare förlorat en dotter och viktigare än något annat för henne är att det ska gå bra för Celine. Det gör henne också sårbar på ett nytt sätt, en sårbarhet som blir en stor utmaning för utredningen. Mycket av berättelsen följer vi naturligtvis genom hennes ögon.

Nicolas Paredes försörjer sig just nu som styckare på Slakthusområdet. Det är ett hårt jobb med usla tider, usel arbetsmiljö och många arbetsskador. En hans vänner och arbetskamrater är Rashid Basu och en dag kommer tre hotfulla killa i tjugoårsåldern och söker Rashid. Det visar sig att Rashid hamnat i stora problem och lever under hot från Vargarna. Det ena leder till det andra och när även hans autistiska syster Maria påverkas ser Nicolas till slut ingen annan utväg än att försöka ta sig in i Vargarnas ledning som infiltratör. Han står för ytterligare ett av berättarperspektiven.

Serien har fått sitt namn efter Vanessa Frank men Nicolas Paredes är minst lika viktig som återkommande huvudperson; i kommande filmversioner som läsaren ser i sitt huvud blir han en variant på Jason Bourne och liknande hjältar som biopubliken älskar. Den krångliga relationen mellan Vanessa och Nicolas är också en fängslande biberättelse som utvecklas en hel del i den nya boken.

Det blir många turer på vägen mot en högdramatisk upplösning i en miljö långt från Stockholm. Kokain är en tegelsten på 585 sidor men vägen till den sista sidan går ändå fort; det finns inte en chans för läsaren att lämna berättelsen, det går bara inte, så bra är denna författare.

Med sin femte bok har Pascal Engman etablerat ett framgångsrikt koncept där varje bok bygger på ett specifikt tema, ett väl researchat samhällsproblem, som görs levande och berörande för läsarna genom att, i stället för att stapla fakta, ta med oss in i den värld där detta problem existerar där vi får möta intressanta människor med olika roller och därmed olika perspektiv på temat. Det bygger insikter hos läsaren, inte bara kunskaper, genom att undvika svartvita klichéer och i stället bygga förståelse för olika människors drivkraft, bakgrund och situation. Det är särskilt viktigt i en samtidsdebatt som präglas av förenklade, svartvita och lögnaktiga ”sanningar”. Han kompletterar detta med att skickligt bygga en dramatisk spänning som håller läsaren kvar i berättelsen. I de senaste fyra böckerna finns också återkommande människor och miljöer som ger läsaren en bekant igenkänning. Det är kanske inte ett unikt koncept men han finns i en mästarklass i sin hantering av denna form.

Pascal Engman har snabbt blivit internationellt etablerad och samtidigt som jag är djupt imponerad av hans nya bok funderar jag över hur fortsättningen ska se ut. Tveklöst kan han gå vidare med sitt koncept och skörda framgångar med det i många år framåt, han är fortfarande ung. Men är målet att bli en Ian Rankin, Peter Robinson eller någon av de andra internationella stjärnorna med evighetslånga serier? Eller är det dags redan när formkurvan fortfarande är på väg uppåt att fundera över något helt annat? Jag tycker det finns något extra spännande med författare som vågar byta spår och bevisa sina förmågor inom olika former för skrivandet och har en känsla av att Pascal Engman är en typ av människa som gillar att utmana sig själv. Så det skulle inte förvåna alls om det kommer något annat från denna begåvade penna; kanske fortfarande inom spänningsgenren eller kanske något helt annat, varför inte en roman om vår allt märkligare värld sedd ur sonen Benjamins ögon? Vart färden än går kommer jag att följa efter.

Anders Kapp, 2021-09-13

Bokfakta

  • Titel: Kokain.
  • Författare: Pascal Engman.
  • Utgivningsdag: 2021-09-20.
  • Förlag: Bookmark.
  • Antal sidor: 585.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *