Spritindränkt elegi över 1900-talet – skönhet som gör ont

Har du träffat Ola Nilsson än? Om inte kan det vara dags. Riktigt spännande författare som inte givit ut så mycket. Snubblade över hans Isidor och Paula när den gavs ut i januari 2015 och vad jag vet har han inte givit ut något nytt sedan dess. Synd. Jag vill läsa mer av hans texter, lyssna mer på hans mycket speciella tonfall. 2010, -11 och -12 gav han ut en trilogi, Hundarna, Änglarna och Kärleken gömmer minnet, tre korta romaner som tillsammans är en vackerskriven dystopi över svenskt 1900-tal med många plan; kärv, grovhuggen, nästan svart norrlandsgran men lika mycket ett poetiskt irriterande intellektuellt pussel som fyller läsaren med anade insikter i allt det som outtalas så, så skickligt.

Det finns nästan ett västerbottningskt tonfall i hans skrivande, som Sara Lidman eller Torgny Lindgren, men han och hans trilogi har sina rötter i Jämtland, närmare bestämt i de små byarna kring Hammerdal i nuvarande Strömsunds kommun. ”Hammerdal” uttalas aldrig i texten, det är generellt mycket ont om uttalade förankringar i tid eller rum, men delar går ändå att lista ut efter ett visst pusslande. Som allt annat är det avsiktligt och genomtänkt, den mycket konkreta och personliga berättelsen säger mycket som är generellt. Denna historias början finns i tidigt 1900-tal och då lever de flesta av oss i små samhällen, i byar, ett på många sätt hårt och slitsamt liv. I denna historia finns mycket som fortfarande präglar oss, rottrådar som finns kvar, även om de flesta av oss nu lever i bekvämt överflöd i städer. Man kan ta människan ur byn, men inte byn ur människan skulle man mycket förenklat kunna sammanfatta trilogins berättelse.

Emigrerar från Västerbotten till Jämtland

Hela denna historia tar faktiskt sin början i just Västerbotten, närmare bestämt den lilla byn Svanabyn vid Svanavattnet i den södra delen av Västerbottens inland. Runt 1920 (min gissning) är det tre unga flickor som direkt efter konfirmationen får var sin cykel. Barnkullarna är stora, alla går inte att föda så vid tidig ålder får man söka egen försörjning. Cyklarna är deras färdmedel, de ska iväg och förväntas inte komma tillbaka, dags att emigrera från fattigdom, i deras fall inte till Amerika, som många andra reste till, utan att trampa så långt som det behövs för att hitta plats som piga. Så de trampar först västerut mot Dorotea och svänger sedan söderut (på det som idag blivit E45 tror jag). En av dem dör på vägen, ramlar i ett dike (vägdiken är återkommande symboler) och slår sig så illa att hon avlider. De andra två trampar på till de kommer till Hammerdal och får arbete.

En av dem heter Alice får vi veta i del tre. Hon kan vara identisk med den namnlösa ”mamma” i del ett, men även om det finns en del gemensamt så tror jag inte det, tror mer på den andra cyklisten. Det är aldrig så lätt att veta med Ola Nilsson. I hans Isidor och Paula är dessa två hästar, de lekande kusinerna Andreas och Elin, Orfeus och Eurydike och samtidigt underjordens tunnelbaneförare som försöker rädda sin vän, hon som är innesluten i missbruk och ångest,

De unga flickorna hittar snart sina män: ”Mamma träffar ”gubben”, första gången ligger han full i ett vägdike och skriker ”hjälp mig käring” och Alice träffar sin Jon. Alice får sonen Sixten redan när hon är 16, han som kommer att dö som nazistsoldat 1944 och ”mamma” får också rätt tidigt Erik. Bägge får betydligt senare fler barn; Alice tre söner till samt en dotter och ”mamma” får Kalle och Filip, två av huvudpersonerna i del ett.

Hundarna, vi, de förslavade

Denna kvinna / dessa kvinnor tar ingen stor plats i böckerna, men de är ändå på något sätt nav i berättelserna, ungefär som Risten i en annan släktkrönika från Jämtland, Kerstin Ekmans trilogi Vargskinnet. Eller, Ola Nilssons trilogi är inte riktigt en släktkrönika, alla de människor som spelar viktiga roller är inte släkt med varandra. Men de har ändå ett sorts släktskap, de är hundarna, titeln på den första boken, och hundarna är både verkliga hundar men också bilden av de domesticerade, de förslavade människorna. ”Allt är skapat av hundarna. De är rötter här nere i jorden och mamman begravde sig här med dem. Hon knöt sina starka fingrar runt deras rötter och fastnade för alltid i den tunga jorden” tänker Erik i del ett. Han vill leva någon annanstans, men han klarar inte av att bita av rötterna.

Men när mycket yngre lillebror Filip ”han som kan se sånt som andra inte ser”, 14 år gammal i på tidigt 60-tal skär halsen av deras stora hund när den attackerar den av stroke försvagade ”gubben” är det samtidigt en symbol för revolt mot rottrådarna.

Jag har sett att trilogin, när den kom ut, ibland beskrevs som böcker om utsatta människor, utanförskapets svaga människor, som någon sorts tycka-synd-om-böcker, men så kan jag inte alls se det. De nykonfirmerade tjejer som trampar iväg från byn i Västerbotten är inga svaga människor, långt därifrån, tvärt om. Och det gäller också för många andra av de starka karaktärer som befolkar sidorna. Det finns något bibliskt över berättelsen, kampen mot en sorts övermäktig arvsynd, mot rottrådar som håller fast och suger ner och i detta finns något djupt allmänmänskligt.

Det är inte svaga människor men det är människor som ofta lever i svåra omständigheter och i en kvävande, nedärvd kultur.

Ola Nilsson tycker om att leka med gränserna mellan fiktion och verklighet. Det är en av hans egenskaper som jag verkligen gillar. ”Gubben” i den första delen har slitit hårt som dräng åt föräldrarna på det lilla jordbruket sedan han var mycket ung. När föräldrarna dör får han ärva den skuldtyngda lilla gården och får slita ännu hårdare för att kunna betala lånen. När det äntligen är klart säljer han gården för att i stället ta ett tryggt jobb som färjkarl, eller snarare som biträde till den gamle färjkarl som snart ska sluta.

Broar i fiktion och verklighet

Ända sedan 1700-taljet har det funnits en färja över Hammerdalssundet så det måste ju vara en trygg inkomst. Men redan året därpå byggs den första Hammerdalsbron och ”gubbens” jobb försvinner. Den gamle färjkarlen Stierna får en del jobb med nya bron, bland annat måste brons belysning tändas manuellt varje kväll och det görs mitt på bron. En kväll blir Stierna överkörd när han ska tända belysningen och i boken finns en scen när ”gubben” och sonen Erik ska ta hand om den döda kroppen. Det är faktiskt en verklig händelse. Bron byggs 1944 och den siste färjkarlen, Nils Glantz (inte Stierna som i boken) dör just på det sättet när bron är alldeles ny.

Inte nog med det, i början av juli 1966 dör en av hans ättlingar, Erik Glantz, när han dyker från bron och hamnar rakt på en sjunkstock. Den scenen återföder Ola Nilsson livfullt i texten när bröderna Kalle, 15, och Filip, 14, ser det ske från sin hemliga vrå, en avbalkning under bron som de inrett som en plats för att kunna supa i fred.

10 juni 1992, den nya Hammerdalsbron ”billig stålplanka” är klar och den gamla till höger ska rivas. Man kan ana sig till Kalles och Filips hemliga suparplats.

1991-92 byggs den nya bron över Hammerdalssundet där E45 går, 20 meter uppströms den gamla bron som rivs (ytterligare ett dödsfall under rivningen denna i berättelsen återkommande bro). ”Den en gång så vackra bron med sina bågar av stål hade bytts ut mot en billig stålplanka” tänker Stefan när han (runt millennieskiftet) är på väg i en taxi till sin nu mycket gamla farmor Alice i del tre. Han ska hjälpa henne att ta ner en stor björk som skymmer hennes utsikt. På hennes order får han också ta fram en gammal likkista (likkistor är också en återkommande symbol i alla tre böckerna) och elda upp den. Den har stått i en bod ända sedan 40-talet och innehåller uniformen och en del annat från hans farbror nazisten, någon kropp fick de aldrig.

Stefan bor sedan länge i storstan (Stockholm gissar vi) liksom barndomsvännerna från byn: Mirjam (författare) och Axel (konstnär). De har lämnat byn men byn har inte lämnat dem.

Ola Nilssons trilogi är läsvärd för ett fantastiskt språk och för levande människor i ythandlingens vackra och sorgliga historielektion. Den som är road av det kan också ägna sig åt det intellektuella pusslet, här finns gott om symboler och referenser, men det är inte alls nödvändigt att fastna i det.

Både trilogin och Isidor och Paula är steg på väg mot ett stort författarskap så därför är det tråkigt att det inte kommer något nytt. Kanske är det för honom som karaktären Mirjam i den tredje delen ”Att skriva var för Mirjam ett sätt att ge mening åt ett liv som hon annars fann meningslöst. Men så hade hon blivit publicerad. … Hon tyckte att hon hade förlorat en av de få värdefulla sakerna i sitt liv, kanske det enda värdefulla, till människor som antingen var vidriga eller odugliga, oftast både och.”

Men trilogin finns fortfarande att få tag på i en pocket som samlar alla tre delarna. Läs den gärna!

Anders Kapp, 2019-02-24

Bokfakta

  • Titel: Hundarna, Änglarna, Kärleken gömmer minnet
  • Författare: Ola Nilsson
  • Utgivningsdag: 2010, 2011 respektive 2012.
  • Förlag: Natur och Kultur.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *