Augustvinnaren 2022 kommer ut i dag

Miroslav Šokčić är en mycket erfaren och kompetent formgivare; hans omslag till Magnus Dahlströms förra bok Förhör var klockrent i sin förmedling av den textens väsen. Den här gången måste uppdraget varit: skapa landets mest osäljbara omslag någonsin! Samma sak när man öppnar nya Vesalius och direkt möts av varningsskylten: Läs mig inte! Oftast är dagens boktexter hjälpsamma med kapitelindelningar, korta stycken med andningspauser emellan och andra typer av läsarvänlighet. Glöm det! Här finns inga kapitel alls, ett stycke kan pågå hur länge som helst, upprepningarna är oändliga och språket emellanåt styltigt. Som ytterligare lök på denna lax väljer man att ge ut boken den dag på året när intresset för nya böcker är som absolut lägst, just i dag när den stora bokrean startar. Det måste vara ett rekord i antipromotion. Och samtidigt: det här är det bästa jag läst inom ny svensk skönlitteratur på länge; jag kan se hur Samuel Becket, Franz Kafka och många fler sitter där på sina vita fluffiga moln och ler med förtjusning samtidigt som de ivrigt bläddrar till nästa sida. 2022 års Augustprisvinnare finns från och med i dag ute i bokhandeln så ta dig dit, leta dig förbi reahögarna och skaffa ditt eget exemplar direkt!

Titeln syftar på den kände anatomen Andreas Vesalius, född i Bryssel i Belgien den 1514 och död 1564. Vi möter honom i hans hem en tidig marsmorgon 1564. Senare samma dag avgår ett skepp, han ska på en pilgrimsresa till Jerusalem, och vid återkomsten ska han tillträda en tjänst som professor vid universitet i Padua där han tjugofem år tidigare doktorerade i anatomi och kirurgi. Han kommer aldrig att tillträda tjänsten; på vägen hem dör han i ett skeppsbrott femtonde oktober samma år utanför den grekiska ön Zakynthos. Föga av detta framgår av Dahlströms text, det får den som, liksom jag, är road, slå upp själv.

1543 publicerade Vesalius första upplagan av sitt stora verk De humani corporis fabrica libri septem (på svenska ungefär Sju böcker om människokroppens uppbyggnad) som helt revolutionerade anatomin och raderade ut många ”sanningar” om människokroppen som varit bestående sedan antiken. Det gjorde honom mycket omdiskuterad och kritiserad i sin samtid. Han kritiserades också för sina metoder, bland mycket annat stal han kroppar från kyrkogårdar för att ha något att obducera och därmed kunna bygga detaljerad kunskap om människan som fysisk varelse. Har var också känd för spektakulära kirurgiska föreställningar inför publik (kan låta helt absurt i vår samtid men var inte ovanligt då).

Detta är alltså en text om en historisk verklig person, är det alltså en biografi? Ungefär på samma sätt som Eva-Marie Liffners underbara Vem kan segla från 2019 skulle vara en biografi över 1700-talets ledande skeppsbyggare Fredric Henric af Chapman, kan vara ett bra svar på den frågan. Det innebär att man utgår från en verklig historisk person, tar med en hel del detaljer från historien men i övrigt bygger fiktion, bägge är romaner. Det finns fler likheter: Dahlström och Liffner tillhör bägge det absoluta toppskiktet bland dagens svenska författare, inte minst när det gäller intelligent lekfullhet, och bägge bygger in element av magisk realism i sitt berättande. Möjligen är Liffner mer lekfull och hos Dalström finns något mer av absurt mörker men det är nyanser; hos bägge är det en allvarsam lek vi bjuds in till.

När vi möter Vesalius i hans arbetsrum denna marsmorgon har han bredvid sig ett bord, på det bordet finns en låda och omsorgsfullt nedpackad i lådan finns resterna av en mänsklig hand, en skeletthand, alla handens benbitar verkar finnas med. Bredvid lådan finns ett brev som tycks innehålla någon sorts uppdrag till honom, ett uppdrag som kanske handlar om en undersökning av handen, kanske någon sorts verifiering av handens ursprung, men texten är svår att läsa.

Men är vi verkligen där i anatomens arbetsrum denna marsmorgon? Kanske är vi redan ute på resan? Eller kanske är Vesalius redan död? Eller? Utöver Liffner kan man nämligen relatera till Zlatan eller någon annan av fotbollen stora forwardsstjärnor när det gäller förmågan att om och om igen finta upp backarna på läktaren. I den här fallet är det vi läsare som är backarna och faktum är att vi älskar och beundrar de sätt som vi blir bortfintade på.

Författaren använder sig av konstanta upprepningar, återkommande detaljer som hela tiden förskjuts i små steg tills vi befinner oss i ett dunkelt och absurt underland där allt är osäkert, ingenting går att lita på, allt kan vara något annat än det synes vara.

Minnet är en konstig pryl. Under läsningen dyker det upp en udda känsla av igenkännande från långt tillbaka i tiden. Det är tidigt sjuttiotal och jag befinner mig i Mölnlycke på en amatörteaterfestival; själv har jag en roll i en uppsättning av Ingemar Bergmans korta pjäs Trämålning (som blev Det sjunde inseglet på film). Knappast någon minnesvärd gestaltning. Men det som var minnesvärt var en tonåring från Östersund som gjorde den enda rollen i Samuel Beckets pjäs Krapps sista band, en äldre man som tänker tillbaka på sitt liv. Det var en stark rolltolkning och även om tematiken är olika finns det en känslomässig samklang mellan den pjäsen och Dahlströms nya text. Tonåringen hette Rolf Lassgård. Men jag kan naturligtvis ha fel, minnet är ofta bedrägligt.

Undertexten i Vesalius innehåller många av de stora filosofiska frågorna. Här finns Platons transcendenta formidé, bland annat om hur något distinkt skulle kunna skiljas från något annat, som senare blir en viktig grundsten i skapandet av kristendomen. Här finns Aristoteles intelligenta kausalteori, alltså hur någonting på olika sätt kan förklaras av någonting annat. Här finns en evig fråga om hur något levande kan skiljas från något icke levande, som under 1700-talet skulle diskuteras genom begreppen preformationen och epigenesen i analysen av upplysningens mekanistiska världsbild. Här finns frågorna om relationerna mellan tänkandet, sinneserfarenheterna och den verklighet som möjligen existerar oberoende av dessa, frågor som Immanuel Kant på sent 1700-tal skulle ägna merparten av sin filosofiska gärning åt med begreppen förnuftet, förståndet och tinget-i-sig. Det finns fler exempel.

Det finns inga som helst referenser till detta i texten, inte heller använder Dahlström några av de begrepp som normalt förekommer i diskussionerna om denna typ av eviga frågor, fortfarande högaktuella idag, men likväl finns de där; de lever i texten på sätt som är roande, intelligenta och insiktsfyllda.

Utöver allt annat finns bakom denna text också en beundransvärd research kring anatomins och historiens detaljer.

Även om jag gjort en del jämförelser, för att försöka antyda var någonstans denna berättelse kan tänkas befinna sig i litteraturens stora universum, är detta en originell text på en sällsynt hög nivå. Det är fortfarande februari, men ändå ger läsningen en försmak av hänryckningens tid; det var länge sedan jag var så läslycklig över en ny svensk text och jag kan inte ens föreställa mig att det under året skulle kunna komma ut något annat mer värt att belönas med Augustpriset 2022. Läs och låt dig förtrollas av Magnus Dahlström!

Författaren

Magnus Dahlström, född 1963, blev med sina första prosaböcker Papperskorg 1986 och Fyr 1987 snabbt en av den unga litteraturens mest omtalade författare. Parallellt med prosan etablerade han sig som en både respekterad och omdebatterad dramatiker. På 90-talet gav han ut romanerna Nedkomst och Hem, den sistnämnda belönades med Sveriges Radios romanpris 1997. Romanerna Spådom 2011 och Sken 2012 bildar tillsammans med Psykodrama 2014 en löst sammanhållen trilogi. Därefter har Dahlström med ett antal fristående romaner: Hemman 2018, Förhör 2020 och nu 2022 kommer alltså Vesalius.

Anders Kapp, 2022-02-22

Bokfakta

  • Titel: Vesalius.
  • Författare: Magnus Dahlström.
  • Utgivningsdag: 2022-02-22.
  • Förlag: Bonniers.
  • Antal sidor: 205.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *