Är kär i en bokstavsjokk

Och varför en jokk av alla tänkbara metaforer? Andrzej Tichý bor i Malmö, långt från fjällvärldens jokkar, och ingen av de många scenerna i hans ny bok Renheten finns heller i närheten av dem. Hur kan de då dyka upp i mitt huvud under läsningen? Det verkar rätt idiotiskt! Återkommer till det men låt mig först konstatera att Renheten är en lysande text, en urstark klasskildring, en i högsta grad modern förnyelse av den svenska arbetarlitteraturen transformerad till dagens samhälleliga kontext och samtidigt stor litteratur på allvar; fylld av de starkaste av känslor i alla riktningar, oändligt berörande, tankeväckande på en nivå som det var länge sedan jag fick uppleva och skriven på ett gudabenådat språk som är gränslöst på många olika sätt. Är galet imponerad och lycklig när jag kommer till sista sidan trots många svarta sidor; i Tichýs svärta finns också kraft, motstånd, kamp.

Efter fyra romaner (och en hel del andra texter) är detta författarens första novellsamling. Det är en form som passar honom fantastiskt väl. Jag tyckte mycket om hans senaste bok från 2016, Augustnominerade Eländet, men det var som om en novellsamling längtade efter att få komma ut ur den boken. Som roman hölls Eländet samman av en enkel ythandling om några timmar som återkommande avbryts av långa eländesminnen från förortsuppväxten, nästan som noveller; fantastiska på många sätt men jag tyckte att formen till slut blev alltför mekanisk för att den boken skulle kunna vara en vinnare. Det problemet försvinner med novellsamlingen där han kan använda olika berättelser, skrivna på helt olika sätt, utan att det på något sätt stör mig som läsare. Jag kan inte påstå att jag tycker att alla noveller i boken är fantastiska, några få delar har jag svårt att förstå meningen med, men det spelar ingen roll i en novellsamling, jag förväntar mig inget annat, och det vägs med råge upp av att merparten av delarna är helt lysande. Däremot kan ett mindre lyckat kapitel i en roman dra ner helhetsintrycket av boken. Jag tycker faktiskt att Renheten på många sätt håller samman ännu bättre än vad Eländet gjorde.

Det som håller samman texten är ett genomgående tema som han belyser med olika strålkastare från olika håll. Tack och lov använder han aldrig ordet utanförskap, men det är på sätt och vis vad hela denna bok handlar om. Jag har alltid haft problem med ordet. Det kopplar till något evigt, eller i alla fall klassiskt, återkommande i historien. På Romarrikets latin är civis vi som är innanför, vi som är normala, rena, och hostis är främlingen som finns utanför, som är något sämre, orent, något hotfullt. Utanförskapsområden är per definition något dåligt, problematiskt, men vi diskuterar sällan vad innanför är för något. Om innanför skulle vara ett fängelse tror jag de flesta av oss skulle tycka att utanför är att föredra. Och kanske är innanför alltid en form av fängelse? Vars murar bara väntar på att falla. Muren, gränsen, mellan innanför och utanför, återkommer genom hela denna text på många olika sätt; i form av broar över gränsen, i form av gränslöshet, gränsupplösning och inte minst i form av den renhet som finns innanför och som bara kan definieras av orenheten utanför. Den renhet innanför som skapas av dessa orena främlingar, dessa hotfulla hostis, dessa underklassens städare. Det är olika världar som står i konflikt med varandra, det är en klasstrid men i en helt annan form än forna tiders klasskonflikter

En hel del författare använder idag 30-talet som fond för att beskriva vår samtid, beskriva växande motsättningar, beskriva en hotfull förkrigstid. Det gör inte Tichý men det är definitivt en förkrigstid han beskriver. ”För allt ska en dag falla”. ”2020 är en förkrigstid … förkrigstiden är snart slut” och på baksidan av en lapp ”JAG / 2020 / FÖRE KRIGET”.

Här finns absolut ingen arbetarromantik, som var rätt vanlig i den klassiska arbetarlitteraturen, det är ett trasigt proletariat som myllrar i texten, självhatet och självmordet finns nära, men det finns samtidigt en kärlek till dessa fallande människor, det finns en analys av de strukturer som trasat sönder dem och det finns brutalt träffande skildringar av hur sönderfallet ärvs i familjerna, reproduceras genom generationerna.

Det är en metarik text, en text där olika skikt som transcenderar varandra, en ständig dubbelhet. En fantasi övergår till den reella stomme på vilken nya fantasier föds, den stam från vilka nya grenar växer. Den rätt långa titelnovellen är i sig själv en novellsamling där vissa av textdelarna bara är en mening. Någon berättar inifrån en annan. En person i en berättelse finner en text, kanske en gammal dagbok, som tar över berättelsen. En människa, ett berättarjag, möter en annan som blir ett jag som tar över. Den språkliga formens gränsupplösning speglar innehållets på ett virtuost sätt.

Det finns en del oväntade referenser, rejält al dente till konsistensen, som poppar fram i texten. Ett exempel: I en bisats dyker Mathieu Kassowitz prisbelönta film La Haine från 1995 utan någon förklaring. I stället för Hatet som hade varit en rimlig översättning heter den på svenska Medan vi faller vilket syftar på en återkommande historia från filmen om en man som faller från en lägenhet från femtionde våningen. Återigen alltså detta fall som hela tiden återkommer i Renheten och dessutom tillräckligt högt enligt de beskrivningar av olika självmordsmetoder som finns med i texten. Kassowitz film, som bygger på verkliga händelser, handlar dessutom om ett förortsuppror, ett klasskrig som initierats av att polisen dödat en 16-åring från ett typiskt ”utanförskapsområde”.

Hur uppstod då jokken som bild i mitt huvud (utöver att jag tycker det är ett vackert ord)? Tichý har en vana att ibland brista ut i oändligt långa meningar, flera sidor långa meningar, något som kan låta som en mardröm, men hans språkliga förmåga finns på en nivå där bokstäverna bara porlar fram, bygger ett flöde som det är njutning att följa, även om innehållet ibland kan vara mörkt. Det var i en sådan färd som bilden av en bokstavsjokk dök upp i huvudet. Den växte sig starkare. Jokken är ren och klar, den har den renhet som är bokens tema samt den renhet och klarhet som finns i författarens språk (om än allt annat färdigtuggad, men då skulle det ju inte vara stor litteratur). Jokken faller hela tiden, utan tyngdkraft skulle det inte vara ett flöde, och den här texten handlar om hur allt faller. Jokken är iskall och här finns en iskall vrede, både hos författaren och många karaktärer, och ibland även iskall ironi. Jokken är hela tiden densamma och på samma gång alltid ny på liknande sätt som vissa strukturella grundproblem ständigt är desamma men hela tiden uppträder på nya sätt och i texten skildras från olika perspektiv. Slutligen finns det för mig en glädje i själva ordet jokk, och utöver glädjen i att få läsa en fantastisk text finns det i Renheten också en hel del rätt brutal men mycket roande humor.

Hittills i år har jag hittat en kandidat till årets Augustpris, Förhör av Magnus Dahlström (det finns faktisk en del förhör även hos Tichý). Nu har jag hittat en kandidat till. Läs Renheten, det är en helt fantastisk bok!

Författaren

Andrzej Tichý föddes i Prag 1978 med en polsk mamma och en tjeckisk pappa. De flyttade till Sverige 1981 och bor i Malmö. Han debuterade med Sex liter luft 2005, för vilken han tilldelades Borås Tidnings debutantpris. Romanerna Fält (2008) och Kairos (2013) var båda nominerade till Nordiska rådets litteraturpris och Eländet (2016) nominerades till Augustpriset. Tichý fick även Aftonbladets litteraturpris år 2013.

Anders Kapp, 2020-05-01

Bokfakta

  • Titel: Renheten.
  • Författare: Andrzej Tichý.
  • Utgivningsdag: 2020-02-14.
  • Förlag: Bonniers.
  • Antal sidor: 246.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *