En originell Liten historia

Årets prioritering av för mig nya författare har inneburit läsning av många debutanter men också andra. Kerstin Strandberg är minst av allt en debutant, hon debuterade redan 1967, innan de flesta av dagens debutanter var födda. Hon har kommit ut med en hel del böcker och fått en hel del priser men jag har inte läst henne tidigare så när hon nu kom ut med Liten historia – stor kyss var det dags. Det händer att jag klagar på bristande originalitet i floden av nya böcker men någon sådan klagan är absolut inte aktuell här; berättelsen om paret Vanja och Nils och deras liv är på många sätt originell, så ovanlig att tog en bra stund att komma in i denna speciella läsning. Visst finns det en hel del att bli förtjust över men det finns mer som skaver. Om inte annat fick den mig att fundera över språket, särskilt relationerna mellan tal- och skriftspråk.

Huvudpersonerna Vanja och Nils är unga när vi möter dem i mitten av nittonhundratalet och vi får följa dem tills de nått ”sju åttondelar” av sina liv. När Vanja är sexton-sjutton år dör hennes föräldrar och farföräldrar. Hon är, liksom Nils, ensambarn och får ansvaret för fyra begravningar. Hon ser till att det blir riktigt fina begravningar, begravningar som kostar mycket pengar, pengar som hon inte har. Hon har en stor skuld till begravningsentreprenören som är en man som ägnar sig åt många affärer. Bland annat har han köpt ett gammalt badhus som inte städats på hundra år. Han kräver att Vanja ska städa hela huset perfekt rent för att betala av på sin skuld. Det är ett gigantiskt sisyfosuppdrag. Nils kommer av en slump förbi och börjar hjälpa henne. Det är så de träffas. Kort efter att de äntligen är klara med städningen brinner badhuset ner. Det finns något riktigt kul i denna öppningsscen, en absurd och ovanlig humor.

De träffas i Lund, blir ett par trots att de kanske älskar andra, håller samman i alla år, får barn, flyttar, har ett liv tillsammans som vi som läsare får följa genom texten. Författaren använder sig av en del självbiografiskt material som byggstenar för romanen och det finns en del referenser till Hans Falladas genombrottsroman Hur ska det gå för Pinnebergs.

Många böcker som ges ut idag består av ganska korta meningar, korta stycken och korta kapitel. En del av ovanligheten med denna text är att vi får motsatsen, här finns långa meningar och hela uppslag utan en enda styckebrytning. Jag har inga problem alls med denna ovanlighet.

Det finns en berättarteknik som ofta kopplas till Bertold Brecht och som därmed har ett tyskt namn: Verfremdungseffekt. Det finns många tidigare exempel, till exempel hos Shakespeare, men är särskilt uttalad hos Brecht och kan beskrivas som motsatsen till den klassiska Hollywood-idén med berättelser som helt ska uppsluka tittarna i en verklighetsflykt under några timmar. Det Brecht var ute efter var att i stället införa distanserande element som gör det klart för betraktaren att det här är en föreställning, en fiktion, inte någonting att drunkna i. Därmed ges betraktaren också utrymme för egen reflektion av föreställningens budskap. I Brechts pjäser skapas det ofta genom att någon från handlingen fristående person kommer in på scen för att kommentera skeendet.

Denna berättarteknik använder Kerstin Strandberg flitigt i denna text. Författaren, eller i alla fall en från handlingen fristående betraktare, kommer ofta in för att kommentera personer och skeenden. Ibland fungerar det väldigt bra men det är mycket stora delar av texten, det blir så distanserat att vi aldrig kommer riktigt nära Vanja och än mindre Nils, de blir aldrig riktigt levande och begripliga människor och därmed blir läsningen inte heller riktigt levande. En ovanlighet som inte är så lyckad.

En annan berättarteknik handlar om återvändandet; berättelser som rör sig kring en händelse till vilken vi hela tiden återvänder från olika håll och ofta från olika människors perspektiv. Denna upprepning kan bli en mycket stark läsning, på senare tid kommer jag särskilt ihåg Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis som använder tekniken mästerligt. På sätt och vis används denna teknik även i denna text när berättelsen stannar upp kring någon speciell händelse eller tanke som ägnas bra mycket text, eller något som författaren kommer tillbaka till många gånger i texten. Ibland blir det starkt, ibland blir det absurt roligt men ibland blir det också en upprepningens tråkiga tomgång.

En väldigt vanlig teknik är cliffhangers, antydningar om något som driver läsningen framåt vilket kan fungera riktigt bra. Här finns till exempel redan i inledningen antydningar om några amerikanska reservoarpennor i guld som kan spela en viktig roll i berättelsen, antydningar som återkommer och skapar förväntningar, förväntningar som aldrig riktigt uppfylls och då är det inga bra cliffhangers.

Tal- och skriftspråk

Kerstin Strandberg stavar ibland ljudhärmande, utgår från talspråket och ljudar (borde stavas ”judar” med denna norm) med hjälp av bokstäverna. Det är inte alls konsekvent, men får mig att fundera på en del språkliga frågor så det blir en utvikning om det.

Det finns i grunden två sorters skriftspråk. De tidigaste skriftspråken är piktografiska där tecknen föreställer eller representerar det som tecknen ska beskriva. Det finns fortfarande sådana skriftspråk, till exempel i Kina. En fördel med piktografiska skriftspråk är att samma skriftspråk kan användas för helt olika talspråk; människor som inte alls kan förstå varandras talspråk kan utan problem skriva brev till varandra. Nackdelen är att dessa skriftspråk kräver väldigt många tecken, det blir svårt att lära sig att skriva.

I den andra typen av skriftspråk ges det som ska beskrivas ett ord och skriftspråkets tecken representerar delar av detta ord, samma delar kan förekomma i många olika ord. I de tidiga skriftspråken av detta slag, t ex feniciskan, representerade tecknen ordens stavelser vilket fortfarande ställer krav på många tecken. Det är först med det grekiska skriftspråk som uppstår på tidigt 700-tal (f Kr) som nedbrytningen går ett steg till; de fonetiska vokalerna och konsonanterna uppstår vilket innebär att ett skriftspråk kan klara sig med mycket få tecken, färre än trettio i de flesta fall (oräknat skiljetecken och en del annat). Senare har vi gått ännu längre, det digitala skriftspråket är binärt, innehåller bara två tecken, men just det lämnar vi åt sidan för tillfället.

Fortfarande finns ingen given relation mellan det skrivna och det talade språket. Ibland kan man möta tanken att det talade språket skulle vara primärt och att det skrivna språket underordnat, bara ska försöka efterlikna det talade språkets ljud, men det är en grov förenkling.

Även de fonetiska skriftspråken är i viss mening piktografiska; vid läsningen ljudar jag inte bokstäver utan ser ordbilder som momentant blir bilder av det som orden ska beskrivas i mitt huvud. Om jag till exempel läser ”sej” i en text uppstår bilden av en fisk. Det som inte alls uppstår är talspråksljudet av ”sig”. Berättelsen blir en film i mina tankar och det är därför jag läser och inte lyssnar på böcker; ljudet tar ifrån mig en del av min egen skapelseprocess som läsare.

Språk förändras hela tiden, både organiskt och genom beslutade reformer, till exempel den svenska stavningsreformen 1906 som genomdrevs på initiativ från regeringen. Starkt normerande för det svenska skriftspråket är Svenska Akademiens ordlista över svenska språket (SAOL) som kommit ut i olika upplagor sedan 1874. Nya ord tillkommer, gamla fasas ut och även stavning förändras över tid. Nya ord uppstår ofta genom import från andra språk, i samtiden mest från engelska men under tidigare perioder har latin, franska och tyska dominerat importen av ord till svenskan. Ofta finns ett samband mellan organisk förändring och SAOLs normering. När en majoritet börjat stava ”kolleger” som ”kollegor” kommer SAOL att införa det som accepterad stavning i en kommande upplaga och det sker även när de organiska förändringarna är absurt ologiska som när ”nattygsbord” av allt fler började skrivas ”nattduksbord”.

Så länge jag kan minnas har det funnits kampanjer för att det svenska skriftspråket ska förändras för att i högre utsträckning ljudhärma talspråket. Om jag inte kommer ihåg fel så drev Aftonbladet en stor sådan kampanj när jag var liten. Visst finns det en del goda argument, men jag är inte övertygad.

Relationen mellan tal- och skriftspråk är olika i olika länder. Den som utan att kunna estniska ljudar från en skriven estnisk text skulle kunna vara begriplig för en est; i princip alla bokstäver i orden uttalas. Den som försöker göra detsamma med franska skulle misslyckas; det skulle bli obegripligt och dessutom skulle man fastna i bokstavskombinationer som inte kan ljudas. På den här skalan ligger svenskan närmare franskan; det svenska skriftspråket innehåller många komplexa relationer till talspråket vilket innebär att det är ett svårt språk att lära sig för människor som kommer från helt andra språkområden.

Här kommer en utvikning från utvikningen. I dag är det många som driver krav på språktest för att få permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap i Sverige. Det är absurt. Många av de som kommit under senare år har olika varianter av persiska som modersmål. Persiskan är ett stort och historiskt betydelsefullt språk. Motsatsen gäller för svenskan och jag har träffat extremt få svenskar som intresserat sig för det persiska språket. Det finns reella krav: för att klara sig i Sverige måste man lära sig svenska (möjligen kan invandrare från engelskspråkiga länder klara sig på sitt modersmål men de är få). Dessa reella krav räcker fullkomligt. Att dessutom införa politiskt beslutade formella krav är meningslöst och fel; det blir bara ett uttryck för förakt mot andra människor och deras modersmål.

Naturligtvis kan man som författare strunta i SAOL och skriva som man vill. Många gör det väldigt bra. Ett aktuellt exempel är Arne Wickander som nyligen kom med andra delen av sin punktrilogi. Han använder ett punkigt språk, bland annat med ljudhärmande stavning och de ljud han härmar är talspråket i Stockholms förorter under den tid som texten handlar om. Det fungerar riktigt bra med ett språk som i sig blir en väsentlig del av berättelsen. Men det illustrerar också ett av många problem med en ljudhärmande stavningsreform. Vi som talar svenska gör det på olika sätt i olika delar av landet och i olika tider. Vilka av dessa olika ljud ska stavningen härma om vi även i fortsättningen vill ha ett gemensamt skriftspråk?

Hos Kerstin Strandberg fungerar det inte, det blir bara konstigt i en text som i övrigt är relativt formell, ”säja att ingen bryr sej om dej” gör bara ont i ögonen på läsaren. Och det är inte alls konsekvent. Det är främst i ord där skriftspråkets ”g” uttalas ”j” som hon väljer en talspråkshärmande stavning, men inte heller det är konsekvent. Hon kan skriva en replik som ”förstår du dej på dem” som bara blir konstigt; om man nu vill skriva ”dej” borde man väl också skriva ”dom”? Det finns många sådana störande inkonsekvenser.

Det jag verkligen uppskattar med texten är att det här och var finns en torr och lätt absurd humor, inte riktigt svart utan snarare grå, men det räcker inte för att få mig att prioritera läsning av hennes tidigare böcker.

Författaren

Kerstin Strandberg är född 1932 och uppväxt i Stockholm. Föräldrarna dog tidigt, hon flyttade till farmor i Lund där hon tog sin studentexamen, gifte sig, flyttade till Uppsala och senare tillbaka till Stockholm. Hon hade tidigt estetiska ambitioner och tänkte sig en framtid som konstnär eller författare. Hon studerade vid Kungliga konsthögskolan i Stockholm 1955–1961 men så småningom blev det skrivandet mer än konsten som hon kom att ägna sig åt. Hon debuterade 1967 med romanen Som en ballong på skoj / En städroman om skyffelkyssar. Liten historia – stor kyss är hennes femtonde utgivna bok. Hon har fått en hel del priser, bland annat nominerad till Augustpriset två gånger.

Anders Kapp, 2021-10-02

Bokfakta

  • Titel: Liten historia – stor kyss.
  • Författare: Kerstin Strandberg.
  • Utgivningsdag: 2021-09-21.
  • Förlag: Bonniers.
  • Antal sidor: 270.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *