Fredrik Persson Winter kom på idén till denna berättelse under dräneringsarbete vid det 70-talshus där han då bodde. Grävmaskinens skrapljud mot källarväggen var riktigt obehagligt och gjorde det svårt för honom att skriva på andra sidan väggen. Det var som någon slags monster i jorden som drev en författare vansinnig. Det är denna obehagskänsla som han först utvecklade till novellen Skrapljud och nu vidare till Grävlingen som är hans debut när det gäller spänningsromaner för vuxna. Jag har varit med om samma sak, omdränering av ett 70-talshus, och kan väl förstå denna känsla som här utvecklats på ett genomarbetat och spännande sätt till en ovanlig psykologisk thriller med inslag av skräck och magisk realism. Här finns mycket av fantasirik lekfullhet i konstruktionen, men det finns några saker som stör mig.
Boken har två huvudpersoner som svarar för huvuddelen av de olika berättarperspektiven. Den ena är Cecilia Wreede, en polis som sedan länge sitter fast i en omöjlig utredning. Varje år på samma dag, 6 november, sker ett mord som genomförs på samma sätt. Seriemördaren som kallas Grävlingen bryter sig in genom källargolvet hemma hos årets utvalda offer. Allt polisen finner på mordplatsen är jordrester och blodspåren där offrets kropp släpats ner i underjorden.
Den andra huvudpersonen heter Annika Granlund och arbetar som förläggare. Hon hade ansvaret för förlagets största succéer, deckare av Jan Apelgren som sålt fantastiskt bra. Men han försvann spårlöst för några år sedan, man har inte hittat någon annan riktig storsäljare och förlaget är nära konkurs. Kanske kommer hon att förlora jobbet samtidigt som hon planerar för stora steg i sitt privatliv?
En morgon finner Annika ett jordigt manuskript utanför kontorets dörr. Det är en slags makaber men välskriven biografi om en seriemördare som lever under marken. Manuset heter Jag är Grävlingen.
På förlaget inser man naturligtvis att detta är en potentiell storsäljare som kan rädda företaget, men är det verkligen etiskt försvarbart att ge ut den? Annika ser möjligheten att rädda både förlaget och sig själv så hon driver på. Det hittar på en historia kring detta manus, ger ut boken och sedan drar berättelsen igång på allvar och Annika dras in i allt värre problem.
I centrum av berättelsen finns detta mystiska manus som också är en stor del av berättelsen. Det är en metatwist som kanske inte är unik, men riktigt kul och intelligent, något som verkligen fångar läsaren. Det finns också mycket annat som är riktigt roande blinkningar åt genren.
Själva berättartekniken fungerar också riktigt bra, skiftningar mellan berättarperspektiv, även olika tidsperspektiv, som ger berättelsen ett starkt driv, insprängda delar från det biografiska manuset som skapar spännande tankar hos läsaren.
De två huvudpersonerna, och även en hel del andra karaktärer, är skickligt framskrivna med just de motstridiga egenskaper som gör dem till levande människor. Miljöbeskrivningarna fungerar riktigt bra. Jag har själv bott och varit verksam i Göteborg i delar av staden som finns med i boken och igenkänningsfaktorn är hög.
Mitt huvudproblem är intrigen. Författaren älskar verkligen sin grundidé, men kanske för mycket, kanske har den växt till en helig ko som skulle ha slaktats på ett annat sätt? För mig fungerar det inte riktigt. Delar borde kanske ha förblivit oförklarade i stället för att förklaras på sätt som kanske kunnat fungera i en ungdomsroman men inte här? Och en del annat som borde vara begripligt blir det inte riktigt.
Jag har också en del problem med språket och jag tror det främst handlar om en del brister i redigeringen där en del klumpiga eller felaktiga ordval som stör läsningen borde ha rensats bort. Ett par exempel: ”Vådaskott” är misstag, olyckshändelser, till exempel när ett skott går av under rengöring av ett vapen, eller när en jägare i skogen tror sig skjuta mot en älg men ser fel och i själva verket skjuter mot en bärplockare. Här används ordet i en annan och felaktig betydelse. Jag har jobbat på arbetsplatser där man ibland behöver slänga papper som innehåller känslig information. Den maskin som strimlar papper till oläslighet har där kallats dokumentförstörare eller oftare strimlare / shredder. Ordet ”sekretesskärl” stötte jag på för första gången i denna text, och det dröjde ett tag innan jag kom på att det var en strimlare som avsågs. Förmodligen inte fel, men störande för mig och det finns en hel del sådana exempel. Det finns även delar som upprepas för mycket; jag vet att det regnar en hel del i Göteborg men jag blir rätt trött på alla dessa regnvåta fönsterrutor …
Av någon anledning har det blivit en hel del spänningsdebutanter i min läsning under våren. Favoriten hittills är utan tvekan Det sista livet av barndomskompisarna Peter&Peter, Mohlin och Nyström, men Lina Areklews debut med Ur askan är också fantastiskt bra. Trots en hel del kvaliteter kommer inte Grävlingen upp till den toppositionen för mig. Men det hindrar inte att jag gärna gör ett nytt försök med hans nästa roman.
Författaren
Fredrik Persson Winter är född 1976, uppväxt i Trollhättan och bor nu i Göteborg. Utöver författandet arbetar han även som advokat specialiserad på upphovsrätt. Han debuterade 2012 med ungdomsboken Du kanske inte vet det, men Döden spelar faktiskt inte handboll som han skrev tillsammans med Linda Belanner. 2013 kom de två ut med uppföljaren Och bingo är bara för de förlorade. Efter det har han kommit ut med en del noveller, bland annat Skrapljud 2017 som kan sägas vara en första version av den berättelse han nu utvecklat i Grävlingen.
Grävlingen är inte tänkt som starten på en serie. Han skriver nu på en helt annan spänningsroman som planeras komma ut nästa år. Grävlingen är också såld till Holland och Tyskland.
Han är också en av deltagarna i podcasten Fantastisk Podd som handlar om att skriva SF, fantasy och skräck på svenska.
Anders Kapp, 2020-06-01
Bokfakta
- Titel: Grävlingen.
- Författare: Fredrik P Winter.
- Utgivningsdag: 2020-04-07.
- Förlag: Louise Bäckelin Förlag.
- Antal sidor: 364.
Länkar till mer information
- Författarens hemsida.
- Fantastisk Podd.
- Du kan läsa mer om boken här.