Mod, att finna hopp i hopplöshet

Klassiker bör ha den egenskapen att de berättar något som fortsätter att vara viktigt för oss under lång tid. Det gäller i väldig hög grad för Pesten av Albert Camus som gavs ut 1947 och redan året därpå kom i svensk översättning. Nu har Jan Stolpe, en av landets främsta översättare, sett till att vi kan läsa Pesten med ett nytt och fantastiskt språk. Det var riktigt välgörande att få återvända till denna text, i ny skepnad, som ger oss så många insikter om vad det innebär att vara människa, inte minst i prövande tider som just nu under pandemin. Det är en djupt engagerande berättelse som på vägen ger oss förståelse kring rädslans natur, vad den kan göra med människor och samhällen, men också kring rädslans motkrafter, mod och kärlek.

Vi befinner oss i den algeriska staden Oran med omkring 200 000 innevånare, då en del av Frankrike. Det börjar med döda råttor, fler för varje dag, och ingen har någon förklaring. Snart därefter insjuknar de första människorna, men ingen vill acceptera att det skulle handla om pest. ”Farsoter drabbar alla, men man tror ogärna på farsoter när de drabbar en själv. Det har förekommit lika många pestepidemier som krig i världen. Och ändå drabbar pestepidemier och krig alltid människorna lika oförberedda.”

Det tar lång tid innan man fattar beslut om åtgärder men de kommer så småningom. ”Följaktligen är det oviktigt om ni kallar den pest eller växtfeber. Det enda viktiga är att ni hindrar den från att döda halva stan.” Portarna till staden stängs, man blir isolerade från omvärlden och Camus jämför den känslan av att tvingas vara skild från sin älskade, vilket det också bokstavligen blir för doktor Bernard Rieux och flera andra karaktärer. Det blir ”en känsla hos ett helt folk, och tillsamman med rädslan blev den känslan det värsta lidandet under denna långa exilperiod.”

Allt fler dör och Oran blir en stad i belägringstillstånd. Invånarna svarar på paniken och skräcken som sprider sig på olika sätt: vissa ger upp, andra söker syndabockar. Några få, som Rieux, tar upp kampen mot den dödliga sjukdomen.

Det införs utegångsförbud på nätterna. ”Då var den stora tysta staden bara en samling massiva, livlösa kuber mellan vilka de tigande bilderna av bortglömda välgörare och forna stormän, för evigt kvävda i brons, i sin ensamhet försökte att med sin falska ansikten av sten och järn framkalla en vittrad bild av vad människan en gång varit.”

Så småningom börjar fallen med böldpest minska, men då ökar i stället antalet fall med lungpest med ökad smittsamhet.

Jakten på förklaringar av olika slag passerar alla gränser. Från en predikstol domderas om Guds straff. Marknaden för profetior och statistiska beräkningar växer lavinartat och är vad som fyller tidningarna. Hela tiden kommer också ”nyheter” om allt mer bisarra mirakelkurer som ska skydda mot pesten. ”Det som var gemensamt för alla profetior var att de till slut var lugnande. Det vara bara pesten som inte var det.” Allt är enkelt att känna igen i vår pandemivärld idag.

Vad är det som den utsträckta krisen gör med människorna är den fråga som ställs om och om igen. Man vänjer sig och ”vana vid förtvivlan är värre än förtvivlan själv.” Det uppstår en sorts likgiltighet, ”utan minne och utan hopp inrättade de sig i nuet … pesten hade berövat alla förmågan till kärlek … ty kärleken kräver en aning framtid, och för oss fanns det för närvarande bara här och nu.” ”En fruktansvärd frihet gentemot allt som inte var nuet.”

Döden blir till något som administreras och administreras allt bättre, allt mer likgiltigt när enskilda människor förvandlas till ansiktslösa kollektiv, statistik, förordningar, enheter i storskaliga karantänläger på idrottsarenor och vid massbegravningar.

”Jag led av pesten långt innan jag kom till den här stan och den här epidemin” säger Tarrou i ett samtal med sin vän Rieux. Han berättar om sin uppväxt och sin far, en godmodig man med en fritidspassion för tågtidtabeller. Han arbetade som allmän åklagare och när Tarrou var sjutton år inbjöd pappan honom att vara med på en rättegång. Pappan skötte sin administrativa uppgift väl och vann målet, den åtalade dömdes till döden för sitt brott. Tarrou drabbas av fasa och äckel, han vill inte vara en del av ett samhälle som mördar sina medborgare, som förvandlar människor till abstraktioner, han lämnar hemmet.

Det här påminner en hel del om Hannah Arendts Den banala ondskan från 1964 som tar sin utgångspunkt i rättegången mot SS-officeren Adolf Eichmann i Israel 1961 där hon fanns med som åskådare. Eichmann var en av Förintelsens främsta arkitekter, på många sätt utmålad som en bild av ondskan, men det Arendt kommer fram till i sin bok är inte en ondskefull mördarnatur utan snarare plikttrogen och skicklig byråkrat som distanserat och utan några starka känslor administrerar döden. Och det är just detta som är den verkliga ondskan, ”den banala ondskan”, där människor förvandlas till abstraktioner, avhumaniseras, i en omgivning som avtrubbats, blivit likgiltig.

För mig är det också kärnan i Pesten. Doktor Bernard Rieux, huvudperson, berättare och ”hjälte” är inte någon heroisk Jeanne d’Arc, han är en människa som dag efter dag efter dag tar hand om sina patienter, en människa utan stora åthävor, men en människa som aldrig blir likgiltig. Och det är det som beskriver vad mod verkligen är, att aldrig bli likgiltig, att aldrig förvandla människor till abstraktioner.

Pesten beskrivs ofta som en allegori över det krig som då nyligen tagit slut, kampen mot nazismen, ”den bruna pesten”, men den är mycket mer generell än så. Det finns farsoter av många olika slag, epidemier och krig är bara två av dem. Rädslan i sig är en farsot som ”får oss att frukta vår nästa och lurar oss att söka trygghet hos tyranner, rädslan som förvänder vår syn så att vi i främlingen som behöver vår hjälp inte längre ser ett offer för pesten utan pesten själv”, som Per Svensson skriver i det utmärkta förordet till den nya upplagan.

Läs Pesten! Det är en underbar text och samtidigt ett starkt vaccin mot mycket av det som hotar vår samtid.

Författaren

Albert Camus, född 7 november 1913 i Mondovi, Algeriet, död 4 januari 1960 i Sens, Yonne, Frankrike. Fransk författare, filosof och 1957 års nobelpristagare i litteratur. Motiveringen till Nobelpriset var: ”För hans betydelsefulla författarskap, som med skarpsynt allvar belyser mänskliga samvetsproblem i vår tid.”

Hans författarskap har varit viktigt för framväxten av bland annat le nouveau roman (”den nya romanen”). Återspeglingar av Camus skildringar av ångest och vilsenhet kan märkas i litteraturen ända fram till det sena nittonhundratalet.

Camus kom från en arbetarmiljö. Hans far avled under unga år och hans tidiga år bestod av en nära relation med sin mor. Trots en fattig uppväxt fick Camus chansen att studera, vilket senare ledde till mer omfattande studier i filosofi. Åren 1937–39 var Camus medlem i kommunistpartiet. 1938 började han arbeta som tidningsman. Under andra världskriget var Camus verksam vid motståndsrörelsens tidning Combat.

Under en tid var Albert Camus och Jean-Paul Sartre existentialismens främsta banerförare. Sartre bidrog starkt till Camus genombrott med Främlingen från 1942 genom att utpeka romanen som en stark representant för existentialistisk filosofi. Även romanen Pesten från 1947 är en av den franska litteraturens främsta verk och har ofta betraktats som en av existentialismens klassiker.

Anders Kapp, 2020-05-27

Bokfakta

  • Titel: Pesten. (La Peste, 1947, nyöversättning 2020, Jan Stolpe).
  • Författare: Albert Camus.
  • Utgivningsdag: 2020-04-17.
  • Förlag: Bonniers.
  • Antal sidor: 254.

Länkar till mer information

  • Du kan läsa mer om boken här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *