Familjens undergång – smärtsamt vackert

En käftsmäll i solar plexus fungerar inte, det är olika platser, men det känns så, gör ont lite här och var, kanske mest i hjärtat, när jag nu avslutat Cilla Naumanns senaste bok, Den oändliga familjen. Riktigt, riktigt bra!

Hon debuterade med Vattenhjärta 1995 och har givit ut en hel del sedan dess. Jag har läst en del, skrivit om två av hennes tidigare böcker, Springa med åror 2012 och Bära barnet hem 2015 (länkar längre ner), men aldrig riktigt fastnat. Men nu sitter jag där, fast som ett litet kryp på flugpapperet, fylld av beundran. En fantastiskt drabbande text. Ett skimrande språk.

Redan i bokens tredje stycke kommer det något hotfullt: ”Det är så det är, tänker jag, det är så den här berättelsen om de två husen mitt emot varandra – Beckasinen och Nyponet – börjar. Med ett annalkande, ett varslande.” Det är Anna som säger det, ett av bokens tre berättarjag, som pratar i olika åldrar, ibland en liten flicka som bor i huset Beckasinen på Valhallavägen där hon från köksfönstret kan se branten på andra sidan Valhallavägen, upp mot höghuset Nyponet från mitten av 50-talet, känt landmärke i staden, 145 studentlägenheter i 19 våningar på Körsbärsvägen och högst däruppe finns en möblerad tvåa som just nu, när dessa händelser inleds, är sliten, trist och tom, väntar på de nya hyresgästerna, i denna stund på väg i en taxi från Arlanda, in mot ett gråkallt, snöslaskigt, ogästvänligt Stockholm. Anna är nog ibland också Cilla själv, hon bodde just där på Valhallavägen som liten. Anna får resten av livet försöka hantera de outplånliga minnesbilderna av den katastrof som snart är på väg.

I taxin finns familjen som ska gå under; pappa Ray, mamma Mary samt döttrarna Isabel och Bea. Ray är född i Karibien, duktig i skolan och tack vare ett stipendium kan han sätta sig i bussen för att lämna den familjens undergång för att så småningom komma fram till universitetet i Kalifornien. Han gör en fantastisk klassresa; framgångsrik i studierna, doktorerar, forskar, gör en fantastisk upptäckt, blir högt ansedd professor och skicklig laboratoriechef. På vägen träffar han Mary, de blir förälskade, gifter sig, får de två döttrarna och skapar ett riktigt bra liv.

Isabel kommer så väl ihåg det, ett varmt och tryggt hem. Föräldrarnas kärlek till varandra, hur de på kvällarna, när de inbillat sig att Isabel somnat, satt i köket och pratade förtroligt med varandra. Hur både hon och lillasyster verkligen älskade att se mamma och pappa klä upp sig, göra sig vackra för någon social tillställning och hur de med glädje berättade om allt de varit med om för döttrarna påföljande morgon.

Men under allt detta finns outtalade mörker. De behöver flytta, kan välja mellan olika platser, Ray har en hel del erbjudanden och till slut väljer de Stockholm, en gästprofessur vid KTH i Stockholm väntar, Stockholm är vackert i broschyrerna, de ska få en bra bostad, det ska nog gå bra. Men det gör det inte.

Den oändliga familjen handlar mycket om lögner, om det outtalade, att hålla fast vid en yta; bakåt i tiden, i nutiden och i sköra förhoppningar om framtid.

Mary tänker ofta på sin mamma som alltid varit misstrogen mot Ray, hur hon ständigt sitter med sina stora fotoalbum och om och om igen bygger om sin och familjens historia, skapar om sitt liv, ”lade sin livshistoria tillrätta”. Mamman byggde sina livslögner och Mary försöker med detsamma. ”Det ser kanske familjärt och kärvänligt ut alltihopa. Men det är det inte. Det är bara en inövad upprepning av en vana, en sorts rest. Varje kväll genomför vi minnesföreställningen av hur vi en gång har haft det tillsammans. Vi spelar upp oss för varandra.”

Mary plågar sig igenom denna falska föreställning i en desperat kamp för att skydda familjen, skydda döttrarna, försöka skapa illusionen av det de borde vara, det önskade och till och med förväntade, den lyckliga familj de sannolikt varit.

Men naturligtvis är denna falska yta fullständigt genomskinlig för barnen som reagerar på olika sätt; lillasyster Bea allt mer besvärlig och Isabel allt mer undflyende.

Berättartekniken är till sin yttre form klassisk. Tre berättarjag skapar en effektiv dynamik som kan användas till allt möjligt. Tidigare i höst har jag till exempel skrivit om Camilla Grebe som i nya Dvalan använder den för att bygga en fantastisk psykologisk thriller och Pascal Engman som med samma grundteknik skapat en lika fantastisk actionthriller i nya Eldslandet. Både Grebe och Engman låter de tre perspektiven successivt vävas in i varandra, vi hoppar mellan de tre som så småningom förenas. Cilla Naumann arbetar på ett annat sätt; i huvudsak blir de tre olika perspektiven tre delar av boken; först Isabel, sedan Anna och slutligen Mary som berättarjag. Dynamiken skapas mer av förskjutningar i tiden, Isabel och Mary mellan nutid och dåtid samtidigt som Anna också kan röra sig in i framtid.

Men framför allt handlar det om språket. Detta är ingen tegelsten, det är en roman på 204 sidor, men varje mening är snidad långsamt och med stor skicklighet. Mitt i allt detta hemska som sker är texten en njutning. Många gånger i läsningen stannar jag upp för att läsa om en mening, ett stycke och bara förundras.

2012 var hennes Springa med åror nominerad till Augustpriset. Jag tyckte den var rätt bra men det året var Johannes Anyuru med En storm kom från paradiset en klar vinnare för mig (Göran Rosenberg vann). Men hur juryn kunde undgå att ens nominera Den oändliga familjen i år är obegripligt. I och för sig tycker jag att Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis borde ha vunnit i år (inte heller den nominerad!) men Cilla Naumann är en stark konkurrent.

”Kanske är barndomen en ensamhet för alla i efterhand, en ensam erfarenhet.” Vackert formulerat och en spännande tanke.

Cilla Naumanns Den oändliga familjen är omistlig, läs den!

PS till författaren:

Kära Cilla. Jag vet inte hur det är med dig men jag tycker väldigt illa om att köra bil i det sena höstmörkret, det är så svårt att se, jag är hela tiden rädd för att köra på någon eller något. Den tiden på året går det aldrig att hålla vindrutan alldeles ren och ljuset från mötande strålkastare bryts i droppar eller smuts, bryts till arga ljusskärvor som hela tiden sticker i ögonen, som gör ont, som är tröttande, som gör det omgivande mörkret ännu mörkare, som gör det så svårt att se. Nästan så känns alla dina kursiveringar i texten. På några få ställen använder du det som ersättning för citationstecken eller pratminus, alltså för att markera att det är någon som säger något, och det kan jag leva med. Men i de allra flesta fall använder du det som en tänkt förstärkningssignal. För mig fungerar det inte alls. Det blir bara just en sådan där smärtsam skärva i ögat som gör det svårare att se, som flyttar mitt fokus från den fantastiska berättelsen till tecknen, de svarta krumelurerna på boksidan. Och det behövs inte; berättelsen är så stark i sig själv och om det behövs några förstärkningar någonstans är jag så tacksam om jag som läsare kan få göra det själv, utan kursiveringar.

Med en i övrigt enorm beundran för en fantastisk text längtar jag efter din nästa bok.

Anders Kapp, 2018-12-08

Bokfakta

  • Titel: Den oändliga familjen.
  • Författare: Cilla Naumann.
  • Utgivningsdag: 2018-09-18.
  • Förlag: Albert Bonniers Förlag.
  • Antal sidor: 204.

Länkar för mer information

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *