Om den sköna konsten att gå under

Undergången har alltid varit ett bra och viktigt berättartema, från Dantes inferno och framåt.

Det kan vara på ett storskaligt plan, världens undergång, som James Bond i olika tappningar räddat oss från genom åren, eller Luke Skywalker, eller oändligt många fantasy-hjältars heroiska insatser inför hotande kollapser. Det kan vara paniken som uppstod 30 oktober 1938 när Orson Welles radiopjäs baserad på H.G. Wells bok Världarnas krig skapade panik inför rymdvarelserna invasion.

Det kan vara individens undergång som till exempel när Michael Douglas i trafikkaosets heta Los Angeles går sönder och inleder sina hämndaktioner Falling Down från 90-talet.

Det kan vara framtidsdystopier som Orwelles 1984, Veronica Roths filmatiserade debutroman Divergent eller närliggande Suzanne Collins också filmatiserade The Hunger Games om det dystopiska, postapokalyptiska landet Panem.

Allt detta har sitt värde, undergång är en bra grej, jag och min yngste son har som tradition att gå på alla Bond- och Star Wars-premiärer och det är händelser jag ser fram emot.

Nu när detta år snart tar slut tycker jag det varit mycket undergång i årets läsning, undergång av ett delvis annat slag än exemplen ovan, undergång i familjen och andra nära relationer. Särskilt tänker jag på tre av årets bästa böcker, i alla fall på min topplista:

  • Den oändliga familjen av Cilla Naumann
  • Kåda av Ane Riel
  • Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg

(Länkar till Kapprakts recensioner finns längst ner.)

Det finns en del likheter och en del skillnader.

En likhet är att alla tre ger oss fantastiska texter, det är en fullkomlig språklig njutning att läsa om allt elände. En annan likhet är att det dör människor i alla tre böckerna (men bara en av dem är kategoriserad inom krimgenren). En tredje likhet är att barn finns med i alla tre; som berättarjag men också i de långa scenarierna, hur erfarenheter från barndomen (eller bilden av dessa erfarenheter) slår tillbaka långt senare med katastrofala effekter.

Arkitekturen, berättartekniken, är olika. Naumann har tre berättarjag som rör sig fram och tillbaka i tiden, Riel har ett berättarjag och historien rör sig i huvudsak sekventiellt, Stridsberg har ett berättarjag som itererar hela tiden fram och tillbaka kring tiden för katastrofen.

Naumanns och Stridsbergs berättelser är realistiska, ”sanna”, och Riel är mer fantastisk, mer av en sorts magisk realism. Det innebär inte att Riel skulle vara lättare att hantera, mindre drabbande; fantasins berättelse om hur de godaste av avsikter med sin egen ”sanning”, i sin isolering, kan gå så fullständigt fel, är lätt översättbar till mycket realistiska förhållanden.

Varför går då dessa människor och familjer under?

Att födas in i uppenbart usla socioekonomiska och/eller sociokulturella förhållanden är en vanlig förklaringsfaktor till att det går illa i livet. Det gäller för Inni i Kärlekens Antarktis. ”Det fanns en förbannelse över vår familj”, ”Vissa är dömda att gå under, andra är tänkta att gå vidare, några få höjer sig över de andra, och man kan se det tidigt, barnen är märkta från början.”, ”jag hade ingenting att vara rädd om och därför inte heller någonting att vara rädd för och det var likgiltig jag var. Död eller levande, det spelade inte längre någon roll. Jag var redan död, det hade jag varit länge” är sådant som Inni säger. Hennes bilder av vem hon är formas tidigt av hennes erfarenheter och blir mer eller mindre determinerande för hennes väg mot döden.

Det ger oss läsare mycket att reflektera över. Hur kan vill tillåta att barn ska få växa upp så som Inni? Och måste erfarenheterna var så determinerande som de är för henne?

För oss som inte delar denna typ av barndom, denna erfarenhet, i alla fall inte på något uppenbart sätt, kanske det kan vara trösterikt, vi kanske inte är på väg mot undergången?

Men varken hos Naumann eller Riel finns denna förklaringsmodell. Och ändå går människorna under.

Det är det som är det sköna med den goda skönlitteraturen, livet är komplext, det finns inga enkla svar, alla påståenden om att det finns ett Svar, en Sanning, är farliga. ”Sanningen med stort S bär ofta svärd i hand”, säger Erasmus av Rotterdam och han har rätt (läs gärna om Nina Burtons fantastiska Gutenberggalaxens Nova som till stora delar handlar om Erasmus här.)

Jag kan uppskatta många olika genrer men en som jag har riktigt svårt för är det vi ofta kallar självhjälpslitteratur (finns i många former, inte bara böcker, inte minst vanligt i föreläsningsform). Innerligt trött på pretentiösa amatörfilosofer och amatörpsykologer, som predikar en Sanning, ett Svar på många olika sätt, ibland i new-age-artade former, ibland som politisk populism. Det är fel! Det är farligt!

Uppenbarligen gillar vi undergången i litteratur, film och andra konstnärliga uttrycksformer, men få av oss har det som mål för våra liv; vi vet att vi ska dö men få vill gå under.

Finns det då något jag bär med mig från årets undergångsläsning? Tja, några saker är rätt återkommande som medel för att undvika undergången svarta hål:

  • Våga vägra ljuga! Det finns något medhårskammande bekvämt med vardagslögnerna men de är faktiskt farliga. Mer försåtliga kan livslögnerna vara; falska bilder av dåtid, nutid eller ändlös förväntan på någon dröm, en illusorisk framtid. Arsenik, curare och cyanid är blaha blaha i jämförelse. Lögnen är ett farligt gift, som kanske inte omger Visby stift men som leder mot undergången.
  • Våga uttala! Nästa steg på lögnvägran som kanske kräver ännu mer mod. Det outtalade är ett mörkt, mörkt hål, ett svart hål som kan svälja och förtära liv. Att våga uttala, öppenheten, innebär också att mina egna bilder kan utmanas av andra; kanske sitter jag fast i vanföreställningar om min verklighet och då kan andras bilder vara en fantastisk medicin.
  • Våga älska! Inte den där ofarliga vertikala kärleken till katter och barn, den kan också vara bra, utan den där farliga, jämlika, utelämnande horisontella kärleken som gör mig sårbar på riktigt. Visst gör det ont när de där knoppeländena brister emellanåt, men de såren kan läka, det gör inte feghetens sår hos den som aldrig vågar spänna bågen.

Hade karaktärerna i böckerna tillämpat detta hade de inte gått under. Men då hade vi ju inte heller kunnat njuta av dessa fantastiska böcker.

Anders Kapp, 2018-12-08

PS

Under året har jag bland annat också skrivit om Elisabeth Georges tjugonde bok om Thomas Lynley och Barbara Havers, Det straff hon förtjänar, som är bra även om den inte hamnar på någon topplista för mig. Däremot såg jag den som en bra kursbok i ämnet ”De outtalade förväntningarnas tyranni” vilket kopplar starkt till ovanstående undergångstext. Så det blev mer om det än någon egentlig recension. Läs gärna här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *