Bolero i text – ett mästerverk!

Musikaliska kompositioner innehåller ofta ett tema som återkommer då och då i stycket. Maurice Ravels 14 minuter långa Bolero från 1928 skiljer ut sig, den består egentligen bara av sitt tema, upprepat om och om igen på olika sätt. Kan låta tråkigt, men blir fantastiskt suggestivt; ett stycke musik som jag gärna återkommer till, om och om igen.

Och nu har en av Sveriges absolut bästa författare, Sara Stridsberg, med sin nya ”Kärlekens Antarktis” skrivit en sorts Bolero i text, en händelse, ett tema som hela tiden upprepas på olika sätt. Och på samma sätt som Bolero blir det minst av allt tråkigt; även detta är ett mästerverk som med suggestiv skönhet berättar den hemskaste av hemska historier.

Berättarjaget Inni (döpt till Kristina) är död, hon styckmördas brutalt i inledningen av boken och hon återkommer om och om igen till detta dödsögonblick samtidigt som hon i små portioner ger oss som läsare små bitar av förståelse för vad som lett fram till att hon bara blev 24 år och vad som händer med alla närmast inblandade efter detta centrala ögonblick i kompositionen.

”Det fanns en förbannelse över vår familj” säger Inni och det är svårt att säga emot henne. Hon föds på sent 50-tal och dödas på 70-talet. Uppväxt i missbruk och utanförskap. Tidigt in i eget missbruk och prostitution. Får två barn. Hennes förstfödda Valle (Valentin) tar de sociala myndigheterna (på goda grunder) när han är liten, han går in i fosterhemscirkulation, reproducerar familjens elände och som död följer mamma Inni sin vuxne son fram till hans självmord. Det andra barnet, dottern Solveig, lämnar hon ifrån sig redan på BB, i insikten om att det bästa hon kan göra för sitt barn är att låta henne slippa sin mamma.

Titeln, ”Kärlekens Antarktis”, är kopplad till en speciell händelse. Lillebror Eskil dör när han är fem, drunknar när han badar tillsammans med storasyster, kanske är det 12-åriga Innis fel? ”En spricka hade öppnats som aldrig skulle kunna gå att stänga igen, och genom den sprickan kom inget ljus, bara ett totalt mörker. Han var blöt i håret. Vart hade simfötterna tagit vägen? … Det spelade ju ingen roll för nu var lekens tid slut, nu var barndomen över. Jag hade ändå alltid hatat att vara barn.” Och senare på Eskils begravning: ”Alla gråter utom jag, men det är någonting som stelnat inom mig. Det är inte bara tårarna, det är någonting annat också. En besvikelse så djup, så genomgripande, det är blodets fryspunkt, det är kärlekens yttersta Antarktis.” Kärlekens Antarktis är en kall plats, en död plats, en plats utan hopp. Och åter i dödsögonblicket, tolv år senare: ”Ingenting kan nå mig längre. Heroinet tar allting med sig, allt mörker men också allt ljus.”

På väg mot platsen för sin död, i bilen tillsammans med sin torsk, sin mördare, tänker hon: ”… jag hade ingenting att vara rädd om och därför inte heller någonting att vara rädd för och det var likgiltig jag var. Död eller levande, det spelade inte längre någon roll. Jag var redan död, det hade jag varit länge, som ett begravningssällskap vandrade vi genom Stockholm, jag och mina vänner.”

Och där de vandrat, som prostituerade, är framför allt på Herkulesgatan i Stockholm. ”Och stadens blodomlopp går genom Herkulesgatan och vidare in i bankerna och pengarna rör sig in och ut ur staten, och arkitekturen kring allt detta är rå och kall. Vissa är dömda att gå under, andra är tänkta att gå vidare, några få höjer sig över de andra, och man kan se det tidigt, barnen är märkta från början. Hemliga vattenstämplar eller kastmärken som lyser under huden i barnens pannor, och i den här staden finns det också någon som jagar mig sedan en tid tillbaka, eller han jagar någon som jag, en flicka som inte längre är rädd om sitt liv.”

I Innis djupt personliga berättelse växer det också fram något väldigt generellt, en stark samhällskritik. ”Det är så lätt att förväxla frihet med utlevelse, med intensitet, med ensamhet, med döden. Det är lika bra att ni också vänjer er vid tanken på att livet inte kommer att bli som ni vill, att ni också kommer att sälja en del av er själva en dag. Kanske inte er fitta, men med största säkerhet er själ i parfymdisken på Åhléns eller som chef på något tv-bolag eller som ordförande i något ungdomsförbund.”

Det här skulle kunna ha varit en dokumentär, en så kallat ”sann” berättelse, verkligheten innehåller en hel del människor som Kristina (styckmördade Catrine da Costa t ex). Och naturligtvis skulle vi som läsare förfasa oss för stunden för att sedan snart glömma bort denna ”sanna” berättelse när den försvinner i bruset av alla andra. Men man kan också göra det till en fiktion, ett konstverk (eller om man ska vara ärlig så har nog inte ”man” den förmåga som Sara Stridsberg har), ett vackert konstverk om det hemskaste av allt, ett konstverk som fastnar i själen, som stannar kvar, som skapar styrkan att aldrig någonsin acceptera en värld där vi tillåter Kristinor att ständigt återfödas. Detta är ett vackert konstverk, ett hemskt konstverk, ett politiskt konstverk som Sara Stridsberg skapat. Stor litteratur är en omistlig del av vår tillvaro och ibland blir den sanningen mer uppenbar än annars. Tack för att du finns Sara!

Läs henne!

Ps

När jag läste ”Kärlekens Antarktis” kom jag att tänka på ”Kåda” av Ane Riel som jag skrev om ganska nyligen i den meningen att bägge är fantastiskt vackra texter, konstverk, som berättar om något nästan outsägligt hemskt. På det sättet är de lika, delar en gemensam genre. Men Ane Riels ”Kåda” har bland alla priser fått Glasnyckeln för Nordens bästa spänningsroman och årets bästa till svenska översatta deckare av Svenska Deckarakademien. Ingen skulle få för sig att kalla Sara Stridsberg för deckarförfattare. Hon har i stället fått Nordiska rådets litteraturpris, De nios stora pris, Augustnominerats upprepade gånger och valts in i Svenska Akademien (en av de som lämnat efter skandalerna). Om man ser till själva innehållet är ändå ”Kärlekens Antarktis” mer av ”spänningsroman” än ”Kåda”. Bara ett av otaliga exempel på något mycket mer generellt: För att försöka göra världen begriplig för oss är det nödvändigt att dela in något helt i delar, i olika fack, i olika begrepp, samtidigt som ingen indelning är ”sann”; samtidigt som uppdelningarna är nödvändiga är de alla falska och begränsar vår möjlighet att begripa, att förstå världen. Det är värt att reflektera över. Ofta.

Anders Kapp, 2018-09-25

Bokfakta

  • Titel: Kärlekens Antarktis.
  • Författare: Sara Stridsberg.
  • Utgivningsdag: 2018-09-06.
  • Förlag: Albert Bonniers Förlag.
  • Antal sidor: 400.

Länkar för mer information

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *