Sorgligt förvånad

Sorgset förvånad har jag avslutat Cilla Naumans ”Bära barnet hem”. Läste hennes förra ”Springa med åror” som var Augustnominerad 2012, med en hel del behållning. När hon här ger sig på ett tema, ickebiologiskt föräldraskap, som intresserar mig just nu, hade jag rätt stora förväntningar.

Här finns två parallella berättelser med begränsade kopplingar mellan varandra. Det gemensamma är Bogotá i Colombia. Här lever Ana, själv föräldralös som nu arbetar som hemhjälp / barnflicka i en välbärgad familj med fyra barn. Det är främst den yngste, den ende sonen, som hon fäster sig vid. Han föds när Ana just börjat arbeta i familjen och det blir också Ana som i praktisk mening fungerar som förälder under de biologiska föräldrarnas långa arbetsdagar.

Den andra historien handlar om Adam, nu 22, adopterad av bokens svenska berättarjag, som nu för första gången träffar sin biologiska mamma och resten av familjen i Bogotá.

Låter som bra utgångspunkter för en spännande roman men den lyfter aldrig. Delar av Anas berättelse blir intressant, till exempel när hon våndas över gränserna för närheten till ett barn som är hennes och ändå inte hennes. Men det räcker inte när den andra berättelsen hela tiden förblir livlös, kanske under den självbiografiska bördan? Sorgligt besviken!

Anders Kapp, 2015-09-27

Bokfakta

  • Titel: Bära barnet hem.
  • Författare: Cilla Naumann.
  • Utgivningsdag: 2015-08-15.
  • Förlag: Natur & Kultur.
  • Antal sidor: 225.

Länkar för mer information

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *