Är du rädd för ditt eget barn …

Caroline Eriksson var bara två år gammal när Nationalteatern kom ut med Barn av vår tid, en mycket stark text och en av deras mest spelade låtar. En textrad är just ”Är du rädd för ditt eget barn”. Jag vet inte om det är ett medvetet citat, men formuleringen finns med i hennes senaste bok Kom i min famn och orden har en stark betydelse även här. Boken är starten på det som ska bli en serie med samtalsterapeuten Simone Boman som huvudperson. Det är ett relationsdrama men också en psykologisk thriller som nära, nära borrar i frågor om vilka vi egentligen är, vem den andre egentligen är, vad vi egentligen är kapabla att göra och hon gör det riktigt bra; sakkunnigt, inkännande, språkkänsligt, utmanande och spännande. Boken betecknas med för mig nya subgenren family noir som rätt bra fångar vad det handlar om.

Boken kom ut redan i januari, men av någon anledning blev den läst först nu. I centrum finns Thomas Velander, han lever med hustrun Cecilia och deras fyraåriga dotter Bella, en man som prioriterar familjen, som är en mycket omtyckt mellanchef på sitt jobb och sätter en ära i att vara en god människa. En dag kontaktas han av en främling som avslöjar något som får hans värld att vändas upp och ner.

Den nya seriens återkommande huvudkaraktär, samtalsterapeuten Simone Boman, får ett uppdrag på företaget där Thomas arbetar och de två vinner snabbt varandras förtroende. Allteftersom de kommer varandra närmare får hon svårt att hålla den professionella distansen, samtidigt som hon brottas med sina egna demoner och allt fler utmaningar i relationerna med sin man Kristoffer och deras två döttrar, elvaåriga Hanna och storasystern Meja.

Successivt blir det allt värre på vägen mot den tragedi som förebådas redan i boken inledning. Vi läsare vet inte vad den handlar om eller vilka som är berörda, men vi vet att den kommer att inträffa och vi vet var det kommer att hända. ”Något är på väg att gå sönder. Något eller någon.”

Simone blir anlitad för ett uppdrag på Thomas jobb efter att en medarbetarundersökning visat problem i vissa grupper. Det gäller inte Thomas, han får mycket höga betyg av sin arbetsgrupp. ”Att leverera resultat är viktigt, men han vill också uppfattas som en hygglig chef. Vara en anständig man. En bra människa.” Jag fastnade vi dessa tre meningar av olika skäl. Vad är egentligen utsagan?

  • Han är en bra människa.
  • Han vill vara en bra människa.
  • Han vill uppfattas som en bra människa.

Det är ju olika saker och inbäddat här föds också en misstanke hos läsaren; han är kanske något helt annat? Vad är han egentligen? Vilka är vi egentligen? ”Jag vet inte ens om det finns ett ordentligt svar på det. Inte för någon människa. Det finns inget sant ´jag´, vi är många saker på en och samma gång.” Och det här är ett viktigt tema i boken som behandlas fantastisk bra; svåra och komplexa frågor som känsligt och levande utvecklas i all sin komplexitet, det märks tydligt att författaren har en bakgrund som socialpsykolog. De allra flesta läsare kommer här och var att känna igen sina egna tankar kring sig själva, sina relationer och sina livsval. Det gjorde jag.

Som alla bra frågor har de inga svar, frågor med svar är bara trivialt ointressanta, men hur vi vid ett givet tillfälle uppfattar svaret i oss själva är viktigt för val, vad vi vid detta tillfälle väljer att göra, hur vi handlar, och alla handlingar har konsekvenser. ”När lusten slår till är det en plikt mot kroppen, ja, mot livet, att bejaka den.” är ett återkommande citat. Är det sant och vad får det för konsekvenser?

Gå tillbaka till de tre meningarna igen och läs dem några gånger så är jag säker på att du kommer att känna en rytm i texten. Det här är en musikalisk författare med ett känsligt språkligt gehör. Det musikaliska i språket existerar i många varianter. Mons Kallentofts Se mig falla och Hör mig viska handlar om en pappas desperata sökande efter sin försvunna dotter och handlingen förstärks av en intensiv, desperat och febrig språkrytm. Motsatsen kan också vara otroligt effektiv som när en vacker och glad språkmelodi används som total kontrast för en hemsk berättelse som i Ane Riels fantastiska Kåda. Upprepningar kan vara urtråkiga, både i text och musik, men med rätt kompositör kan de skapa en starkt suggestiv känsla som till exempel i Sara Stridsbergs smärtsamma Kärlekens Antarktis som jag jämförde med Ravels Bolero. Caroline Erikssons språkrytm präglas av en medveten osäkerhet, en oro, en komposition som förstärker den osäkerhet och vånda som finns i handlingens genuint svåra livsval, karaktärernas dualism och som samtidigt förstärker den känsla hos läsaren som ska finnas i läsningen av en psykologisk thriller. Snyggt!

Även den berättartekniska arkitekturen är exemplarisk med en variation som domineras av Simones och Thomas olika perspektiv, ibland med riktigt snygga växlingar där ett gemensamt skeende berättas ur den enes perspektiv för att direkt fortsätta med den andre som berättarjag. Dessutom återkommande kapitel med rubriken Efteråt där någon för oss okänd berättar om situationen efter den för oss okända katastrofen.

Subgenres är grasserade epidemi. En del av min tid tillbringar jag i akademin där den härjar svårt, sannolikt driven av en mänsklig lust som handlar om att det känns bättre för forskare att vara stor i en liten egenkonstruerad sandlåda än att vara betydligt mindre i ett större sammanhang. Musikindustrin är ett annat område där subgenrebeteckningar blir allt smalare och allt mer svårbegripliga. Och även i den litterära världen är lusten att dela upp verkligheten i allt mindre lådor stark och nu har vi alltså också subgenren family noir. Fenomenet gör mig ibland litet trött, men i det här fallet är det i alla fall begripligt, det handlar om mer eller mindre svarta familjerelationer och oavsett etiketteringen är detta en verkligt bra text. Riktigt läsvärt och värd att rekommenderas! Ser fram emot att träffa Simone igen!

Författaren

Caroline Eriksson är född 1976 och bor nu Stockholmsområdet med sin man och två barn. Hon har gått på high school i USA och på universitet i Australien, har en magisterexamen i socialpsykologi och har tidigare jobbat med human resource management i drygt tio år. Hon debuterade redan 2005 med fackboken Normal och Fin om skönhetsideal och viktkomplex men det dröjde ett tag till med den skönlitterära debuten. Hennes första roman Djävulen hjälpte mig, 2013 (nominerad till Stora Ljudbokspriset) och den andra, Inga gudar jämte mig, 2014, var baserade på verkliga svenska, historiska mordfall. Hon gick sedan över till ren fiktion, psykologiska thrillers, och det stora genombrottet kom 2015 med De försvunna, en internationell succé som såldes till 27 länder och hamnade på topplistor på flera håll i världen. Uppföljaren Hon som vakar från 2017 togs inte emot riktigt lika bra. Men nu har hon laddat om rejält, bytt förlag och satsar den nya serien om Simone Boman.

Anders Kapp, 2020-06-03

Bokfakta

  • Titel: Kom i min famn.
  • Författare: Caroline Eriksson.
  • Utgivningsdag: 2020-01-09.
  • Förlag: HarperCollins.
  • Antal sidor: 343.

Länkar till mer information

  • Du kan läsa mer om boken här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *