Spänningsexplosion i hela världen i dag

Efter flera romantiska komedier utan större uppmärksamhet slog Paula Hawkins igenom dramatiskt inom psykologisk spänning med Kvinnan på tåget 2015 som blev en internationell bästsäljare och storfilm. Tillsammans med uppföljaren I djupt vatten från 2017 har hon sålt över tjugo miljoner böcker runt om i världen och har nått fram till en mycket ovanlig status: just i dag är det ett samordnat släpp av hennes tredje thriller på många olika språk, på svenska har den fått den mindre lyckade titeln Ur förtärande eld. I år kommer jag bara ihåg ett annat globalt koordinerat boksläpp, Nobelprisade Kazuo Ishiguros Klara och solen som gavs ut i många länder andra mars. Motsvarar den nya boken de förväntningar som allt detta bygger upp? Ja, delvis gör den faktiskt det; här finns en råstark karaktärsdriven spänning som imponerar stort, men det finns en del problem med den svenska översättningen.

Spänningskonstruktionen är väl beprövad och effektiv; runt en dramatisk händelse cirkulerar en mindre grupp karaktärer som texten successivt levandegör, vi får lära känna dem allt djupare, både som individer och i deras olika beröringspunkter då och nu; spänningarna i deras relationer tätnar på vägen mot en upplösning.

Inledningen är genial. Det är en hårdkokt skildring av en flicka som kämpar för sitt liv, flyr, jagas av en gärningsman, en rätt usel schablonskriven text som får läsaren att hicka till, är det här verkligen Paula Hawkins? Avsnittet avslutas när bokens läsare av denna text säger ”Vilket dravel.” Smart grepp! Och inledningen får så småningom sin förklaring.

I den centrala dramatiska händelsen är Daniel Sutherland huvudperson. Han är en lång och stilig ung man vars vackra yttre kanske inte alltid motsvaras av ett lika fördelaktigt inre. Sedan en tid bor han i en sliten och illa omskött kanalbåt. För två månader sedan dog hans mamma Angela i en olycka i hemmet. Han är en måttligt lyckad konstnär som försöker producera serieromaner. Tidigt en söndagsmorgon hittas han död i sin båt, uppenbarligen mördad och han har legat där ett bra tag, sannolikt sedan natten mellan fredag och lördag.

Hans döda kropp hittas av Miriam Lewis, granne till Daniel, en medelålders kvinna som bor på sin mycket väl underhållna kanalbåt, när hon på söndagsmorgonen är på väg för att tömma toaletten. Hon ser att dörrarna till kajutan på hans båt står öppna vilket är konstigt, det är en kall dag i mars, så hon går dit, hittar kroppen och larmar polisen. Miriam är en nyfiken kvinna med en trasig historia.

När polisen ska meddela Daniels familj är den närmaste de finner hans moster, Carla Myerson, som trots att hon bor alldeles i närheten säger att hon inte visste att Daniel bodde på kanalbåten sedan han kommit tillbaka från en tid i Spanien. Men Carla stämmer väldigt väl in på beskrivningen av den eleganta kvinna som Miriam sett vid Daniels båt?

Vi möter också Carlas exman Theo Myerson. Trots att de är skilda bor de nära varandra och umgås flitigt. På fredagskvällen hade de ätit middag tillsammans hemma hos honom och Carla hade sovit över. Theo är en författare, hans debut blev en bästsäljare men efter den har det gått sämre och nu går det riktigt trögt. När han får höra vem som hittat Daniel blir han alldeles blek, här finns en gammal konflikt där Miriam anklagat Theo för att ha stulit stora delar av succédebuten från henne. Theo hade vaknat tidigt på lördagsmorgonen och berättar att han från fönstret sett en ung och blodig kvinna ragla fram på en gångväg vid kanalen.

Den unga kvinnan var Laura Kilbide som har en lång erfarenhet av kontakter med polisen i samband med offentlig berusning, skadegörelse, förargelseväckande beteende och en hel del annat. Just nu har hon ett misshandelsmål som väntar och hon tror det är anledningen till att polisen kommer och hälsar på. Men det är det inte alls. På fredagskvällen blev hon villigt uppraggad av Daniel och de tillbringade natten på hans båt. Han var allt annat än snäll mot henne, i gryningen blir det bråk och hon är alldeles blodig när hon lämnar båten för att ta sig hemåt.

I grannhuset till Daniels mamma Angela bor den äldre kvinnan Irene. Hon sörjer Angelas död, de var goda vänner som ofta pratade med varandra. Hon har svårt att gå men får regelbundet hjälp med handling och annat av Laura, de två pratar ofta med varandra, Irene har blivit en sorts bonusmormor för den trasiga unga kvinnan som inte har mycket stöd av sin egen familj. Irene har ibland svårt att minnas men är samtidigt mer observant och smartare än de flesta.

Dessa sex personer har egna berättarperspektiv och vi får successivt lära känna dem väldigt väl. I bakgrunden finns gott om hemligheter, tragedier och såriga relationer som avslöjas för oss läsare, en efter en. Det är berättelsen kärna och denna karaktärsdrivna resa är fängslande, en text som läsaren inte kan lämna. Vi befinner oss i London men författaren skapar ändå en väl avgränsad miljö med ett antal kvarter vid Regent´s Canal där vi snabbt känner oss hemma.

Spänningslitteratur innehåller med nödvändighet en gåta som ska lösas; i sin mest klassiska form: vem är den skyldige, vem är mördaren? Ibland kan jag bli rätt trött på detta obligatoriska moment och blir förtjust över försök att bryta mot genrens grundregel nummer ett. Ett lovvärt svenskt exempel kom i våras när debutanten Leif Appelgren i sin Ingen ond man redan i inledningen ger det mesta av gåtans svar för att sedan i stället fokusera på varför det händer, om motiven, om svåra moraliska val.

I Paula Hawkins nya bok besannas verkligen uttrycket resan är vägens mål. Hela resan med byggandet av denna lilla grupp människor och deras relationer är djupt imponerande och starkt fängslande; så bra att jag faktiskt varit helt nöjd med det, läsningen drivs inte alls av någon önskan om att få reda på vem av dem som dödade Daniel. Det är absolut inget fel på upplösningen, eller snarare upplösningarna, det finns flera, de är skickligt levererade; men jämfört med den fantastiska resan dit blir den ändå ett antiklimax. Jag har ingen idé på hur man skulle kunna hantera problemet; sannolikt skulle jag gilla ett öppnare slut, men misstänker att den stora majoriteten spänningsläsare skulle bli väldigt arga över en sådan avslutning.

Paula Hawkins tre utgivna thrillers har alla olika svenska översättare, vilket sällan är optimalt, men det senaste bytet är kanske naturligt när ett annat förlag tagit över den svenska utgivningen (ger också ut nyutgåvor av de två tidigare böckerna). Jag har inget minne av språkliga problem i de tidigare böckerna, men här flyter det inte alltid så bra. Översättningen är ingen katastrof men det finns en del fel, den icke existerande pluralformen ”radior” och annat liknande är mest skrattretande men läsningen störs mer av en del klumpiga meningsbyggnader och konstiga ordval. Kanske har arbetet stressats fram för att hinna till den gemensamma utgivningsdagen för många olika länder, jag vet inte.

Jag är inte heller så förtjust i den svenska titeln. Originalets A Slow Fire Burning har något suggestivt I sig som Ur förtärande eld saknar. Det som författaren vill säga med titeln, och med hela boken, är att ordspråket Tiden läker alla sår har fel, det kan ofta vara tvärt om; något som hände för länge sedan kan fortsätta att brinna långsamt under lång tid för att slutligen explodera. Denna långsamma eld är inte ”förtärande”, alltså något nedbrytande som slutligen försvinner, utan tvärt om något som eskalerar fram till explosionen. Även det konceptet, historien som slår tillbaka i nutid, är väl beprövat och frekvent inom spänningslitteraturen, men sällan så intelligent och fängslande använt som här.

Författaren

Paula Hawkins är född 1972 i Rhodesia, nuvarande Zimbabwe, där hon också växte upp. Hon var sjutton år när familjen flyttade till London. Hennes pappa var professor i ekonomi och ekonomijournalist och efter universitetsstudier gick Paula samma väg; blev ekonomijournalist för The Times. Hon debuterade som författare 2006 med The Money Goddess, en fackbok med ekonomiska råd för kvinnor.

2009 debuterade hon skönlitterärt under pseudonymen Amy Silver med Confessions of a Reluctant Recessionista, en romantisk komedi. Det blev ytterligare tre romaner av samma karaktär som inte väckte någon större uppmärksamhet och inte gav några inkomster att tala om. 2015 bytte hon genre och kom ut med sin första psykologiska thriller, Kvinnan på tåget, som gjorde succé över hela världen, såldes i många miljoner exemplar och blev dessutom en storfilm med Emily Blunt i huvudrollen. Hennes andra fristående thriller, I djupt vatten, kom 2017 och även den toppade listorna i många länder. Och nu är det alltså dags för Ur förtärande eld som kommer ut samma dag i många länder.

Anders Kapp, 2021-08-31

Bokfakta

  • Titel: Ur förtärande eld (A Slow Fire Burning, översättning Christina Mansicka).
  • Författare: Paula Hawkins.
  • Utgivningsdag: 2021-08-31.
  • Förlag: Forum.
  • Antal sidor: 293.

Länkar till mer information

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *